Ta henne till sjukhuset!

Gayle Y. Brandvold, Kalifornien, USA

Anita sa att hon mådde bra, men jag drog mig undan från hennes sängkant, knäböjde och bad.

Jag var ensamstående och arbetslös när jag var ny i kyrkan, så en del dagar hade jag extra tid. En av de dagarna ringde jag hjälpföreningens president och frågade om någon behövde hjälp den eftermiddagen. Hon nämnde en äldre syster som heter Anita (namnet har ändrats), som nyligen hade kommit hem från sjukhuset och som var ensam. Jag hade träffat Anita tidigare och ville gärna besöka henne.

Jag ringde och begav mig sedan till hennes lägenhet. Hon bad mig laga lunch åt henne, och efteråt hade vi trevligt tillsammans. Hon hade humor och älskade att skratta och berätta historier om sitt liv.

Efter lunchen sa hon att hon var trött och bad mig hjälpa henne från rullstolen till sängen. Jag hade strax stoppat om henne. Plötsligt talade den stilla tysta rösten jag hört så mycket om till mig: ”Ta henne till sjukhuset nu”!

Anita tyckte illa om sjukhus och hade just kommit hem. Jag frågade henne om hon mådde bra. Hon sa att hon mådde bra men kände sig trött.

Jag drog mig undan från hennes sängkant och knäböjde. Så snart jag började be, upprepade rösten: ”Ta henne till sjukhuset och ta dit henne nu!”

Jag tvekade och frågade mig själv: ”Vad ska jag säga till läkaren på sjukhuset”?

Jag ringde en vän, som också bad och sedan sa till mig att följa min maning.

Anita blev arg för att jag ens pratade om att ta henne till sjukhuset, men jag ringde efter en ambulans ändå. När den hade anlänt kom två ambulanssjukvårdare in och kontrollerade hennes andning och puls. Utan att fråga något stoppade de henne på en rullbår och hastade iväg i ambulansen.

Jag följe efter i min bil. När jag kom till sjukhuset satte jag mig ner och väntade. En läkare kom snart ut. Han frågade: ”Hon talade inte om för dig att hon hade fallit omkull innan du kom hem till henne, eller hur?”

”Nej”, svarade jag.

Han berättade för mig att Anita hade skadat mjälten och blödde invärtes. Utan omedelbar medicinsk vård hade hon kanske dött, sa han.

Jag kände en blandning av samvetskval och jubel – samvetskval för att jag hade tvekat och jubel för att jag till sist hade lyssnat på den helige Anden. Mest av allt kände jag mig tacksam för att jag visste att Herren hade litat på att jag skulle hjälpa denna skadade syster och hade inspirerat min hjälpföreningspresident att skicka mig till henne.

Min egen hälsa har blivit svagare sedan den här upplevelsen, men Herren manar mig fortfarande. Jag ber att jag alltid ska ha krafter att följa dessa maningar.