Kan jag få en Mormons bok?
Joni Hilton, Kalifornien, USA
Jag tömde väskan, och där, längst ner med mitt boardingkort, fanns ett nummer av Ensign.
När jag kom till flygplatsen på väg hem från ett besök hos gamla vänner, kände jag mig missmodig för att jag inte hade delat med mig av evangeliet på den här resan. Jag bär alltid med mig en Mormons bok i väskan som en påminnelse om att jag ska be om någon som jag kan ge den till, men alltför ofta blir den kvar i väskan. Den här resan var ännu ett nederlag.
Jag tog ett djupt andetag och uttalade i bön en tyst ursäkt. Jag kände mig som en hemsk medlemsmissionär!
När jag tog mig genom säkerhetskön på flygplatsen, kände jag mig manad att tala med kvinnan framför mig. Vi småpratade om våra destinationer och hamnade sedan i olika köer. Men när jag gick i riktning mot min gate, såg jag samma kvinna. ”Å, hej igen”, sa hon. ”Trevligt att se dig!”
Jag frågade henne när hennes flyg skulle avgå. ”Å, inte förrän om flera timmar – jag är tidig.”
”Men kom och sätt dig med mig!” sa jag.
Jag hade fortfarande 45 minuter innan min ombordstigning, så vi satt vid min gate och pratade om våra jobb. Jag nämnde att jag var skribent för de sista dagars heliga, och hon lyste plötsligt upp.
”Är du mormon?” frågade hon. ”Jag vill veta mer om mormoner. Hur kan jag få tag i ett exemplar av Mormons bok?”
”Ja, du”, sa jag medan jag öppnade väskan, ”jag har en här.”
”Oj då”, sa hon. ”Det var kanske meningen att vi skulle träffas idag.”
Mitt hjärta flödade över av tacksamhet. När hon frågade vad som skiljer sista dagars heliga från andra religioner, kände jag mig vägledd i mina svar.
Jag sa till henne att jag skulle se till att missionärerna kontaktade henne, och sedan annonserades min ombordstigning. Jag öppnade väskan för att ta upp mitt boardingkort men kunde inte hitta det. Jag tömde väskan. Där, längst ner med kortet, fanns ett generalkonferensnummer av Ensign! Jag gav det till henne och tackade Herren för att jag var tvungen att leta efter boardingkortet. Hon nämnde att hon brukar ta med sig något att läsa men hade känt att hon inte skulle det den här gången.
”Kanske det var för att jag ska läsa det här”, sa hon. Med mitt boardingkort i handen, kramade jag henne och tog farväl av henne.
Nu pratar vi varje vecka, och hon berättar för mig om sina besök från de kvinnliga missionärerna. Ett år har gått, och jag hoppas att jag en dag får se henne döpas. Jag vet inte om det kommer att hända, men jag är fortfarande förundrad över hur vår himmelske Fader fick våra vägar att mötas. Jag tackar honom för att han hörde min bön och gav mig det enkla tillfället att ge bort en Mormons bok.