Att vänta i tro
Författaren bor i Ceará i Brasilien.
Jag väntade i flera år men gav aldrig upp hoppet om att mina föräldrar skulle gå med i kyrkan.
Illustration Joel Castillo
Jag stiftade bekantskap med kyrkan genom min faster och farbror, som bor nära oss. Jag var bara sju år då, och jag älskade att gå till kyrkan och få vara med andra barn. Mina föräldrar var inte medlemmar, men de hade inget emot att jag gick till kyrkan varje söndag med min faster och farbror. Mina föräldrar sa att det var mycket bättre för mig att engagera mig i en kyrka som undervisade om Jesus Kristus än att vara ute på gatorna och hamna i trubbel.
Missionärerna kom ofta hem för att undervisa oss. Mina föräldrar tyckte om diskussionerna, men de ville inte ta emot evangeliet. De sa att de inte var redo eftersom det var en allvarlig förpliktelse att gå ner i dopets bad. Missionärerna fortsatte att komma hem till oss, men gick alltid därifrån besvikna över de svar de fick från mina föräldrar. Men jag visste att de skulle döpa sig en dag.
När jag fyllde åtta år var jag redo att ingå dopets förbund. Mamma frågade mig om det var vad jag verkligen ville. Hon berättade för mig att när jag en gång hade döpt mig, kunde jag inte ändra mig, och att dopet skulle förändra hela mitt liv. Jag sa att jag drömt om att få döpa mig ända sedan jag först hade börjat gå till Primär.
Efter att jag hade döpts och konfirmerats fortsatte jag att gå till kyrkan, men mina föräldrar kom sällan till våra primäraktiviteter. Det kändes jobbigt att se alla de andra barnen med sina föräldrar. Men jag hoppades att de en dag skulle döpa sig och att vi skulle bli beseglade i templet, och min största dröm var att det skulle bli verklighet.
När jag var tonåring fortsatte missionärerna att undervisa mina föräldrar, men de ville fortfarande inte döpa sig. Ändå kom de till kyrkan då och då, och det gav mig lite hopp. Jag drömde fortfarande om att mina föräldrar skulle gå med i kyrkan, men jag började tro att det aldrig skulle hända i det här livet.
Men en vacker söndagsmorgon när jag var sjutton år, följde min mamma med mig till kyrkan igen. På vägen hem berättade hon något som jag fortfarande kan höra i mina tankar och i mitt hjärta. Hon sa att hon hade bestämt sig för att döpas. Jag blev helt chockad! Efter att ha väntat så länge undrade jag om det var på riktigt. I maj 2010 gick mamma ner i dopets bad. Det var en sådan glad dag.
Efter dopet såg jag på pappa och sa: ”Nu är det bara du kvar.” Han svarade att det skulle dröja, för han kände inte att han ville döpa sig. Jag blev ledsen igen – en del av min dröm hade gått i uppfyllelse, men resten verkade vara långt borta. Även om det var svårt, var jag säker på att saker och ting skulle förändras. Till min stora glädje besvarades mina böner igen två månader senare när min pappa gick ner i dopets bad. Det var den största glädje jag har känt i hela mitt liv. Det kändes som om himlarna sjöng.
Efter att mina föräldrar hade gått med i kyrkan, insåg jag att ännu en del av min dröm hade gått i uppfyllelse, men att vi behövde beseglas för evigheten i Herrens hus. Mina föräldrar sa att de inte kände sig redo, att de inte hade nog med pengar för den långa resan till templet i Recife, och att de inte hade någon som kunde se till vårt hem medan vi var borta. Jag blev ledsen, men jag fortsatte att be om denna välsignelse med vetskap om att Herren skulle besvara mina böner.
Med tiden började mamma få en stark önskan att besöka templet, även om pappa fortsatte att skjuta på det. Efter många samtal med biskopen bestämde de sig båda för att åka. Jag kände mig nästan sprickfärdig av glädje!
I september 2011 reste mamma, pappa och jag till templet för första gången i vårt liv. Jag beseglades till mina föräldrar följande dag, och jag kan verkligen säga att efter att ha väntat i 11 år, var det den bästa dagen i mitt liv.
Jag är mycket tacksam mot min himmelske Fader för allt som han har gett mig, speciellt för att han har besvarat mina böner och uppfyllt min högsta dröm; drömmen att få se hela min familj i Herrens hus.
Illustration Joel Castillo