Sändebud till kyrkan
Äldste Jeffrey R. Holland
i de tolv apostlarnas kvorum
Vi ber er att som hemlärare vara Guds sändebud till hans barn, att älska, ta hand om och be för de personer ni anförtrotts.
För inte länge sedan kom en ensamstående syster, låt oss kalla henne Molly, hem från arbetet och såg att fem centimeter djupt vatten täckte hela källargolvet. Hon insåg genast att hennes grannar, som hon delade avlopp med, måste ha tvättat och badat extra mycket eftersom allt spillvatten kommit upp hos henne.
Molly ringde och bad en vän om hjälp och de började ösa och torka upp allt vatten. Då ringde det på dörren. Hennes vän utropade: ”Det är dina hemlärare!”
Molly skrattade. ”Det är sista dagen i månaden”, svarade hon, ”men det är definitivt inte mina hemlärare.”
Barfota, med våta byxor, håret slarvigt uppsatt och med moderiktiga latexhandskar på händerna gick Molly fram till dörren. Men hennes överraskande utseende kunde inte jämföras med den överraskande synen hon mötte. Det var hennes hemlärare!
”Jag tappade fullständigt hakan!” berättade hon senare. ”Det var ett hemlärarmirakel, sådana som bröderna berättar om under generalkonferenser!” Hon fortsatte: ”Men just när jag försökte bestämma mig för om jag skulle kyssa dem eller ge dem en mopp, sa de: ’Molly, vi ber om ursäkt. Vi ser att du är upptagen. Vi vill inte störa. Vi kommer tillbaka en annan gång.’ Och så var de borta.”
”Vem var det?” ropade hennes vän från källaren.
”Jag ville säga: ’Ja, inte var det de tre nephiterna’”, erkände Molly, ”men jag behärskade mig och sa mycket lugnt: ’Det var mina hemlärare, men de tyckte inte att det var rätt tidpunkt att delge sitt budskap.’”1
Bröder, låt oss kortfattat se på den prästadömsplikt som har beskrivits som ”kyrkans primära källa när det gäller hjälp” till dess enskilda och familjer.2 Hela skogar har offrats i tillverkningen av papper för att organisera och omorganisera den. Tusentals peptalks har hållits för att försöka uppmuntra till den. Säkerligen kan inte ens den bästa psykiatriker i världen lätta på alla skuldkänslor som det här ämnet har orsakat. Ändå har vi fortfarande svårt att nå en något så när acceptabel standard i vårt utförande av Herrens befallning ”att alltid vaka över kyrkan”3 genom prästadömets hemundervisning.
En del av den utmaning vi möter är kyrkans föränderliga demografi. Vi vet att eftersom våra medlemmar i dag är spridda över drygt 30 000 församlingar och grenar i 188 länder och territorier, är det en mycket större utmaning att besöka våra bröder och systrar än i kyrkans tidiga dagar, när granne undervisade granne i något som kan kallas för ”kvartersundervisning”.
Vidare är det så att i många enheter i kyrkan finns ett begränsat antal prästadömsbärare tillgängliga att utföra hemundervisning, så att de som gör det får upp till 18–20 familjer – eller fler – att ta hand om. Det kan också vara fråga om långa resvägar, höga kostnader och dålig tillgång till transportmedel, och långa arbetsdagar och -veckor. För att inte tala om kulturella restriktioner mot oplanerade hembesök och säkerhetsrisker som föreligger i många av världens områden – ja, ni förstår hur komplext problemet är.
Bröder, i den bästa av världar och där omständigheter så tillåter är ett månatligt besök i varje hem fortfarande idealet som kyrkan ska sträva efter. Men när vi vet att det på många platser i världen inte är möjligt att uppnå ett sådant ideal och att vi får dessa bröder att känna sig misslyckade när vi ber dem att göra det som inte är realistiskt att uppnå, skrev första presidentskapet till kyrkans prästadömsledare i december 2001 följande inspirerade och mycket nyttiga råd: ”Det finns vissa platser i kyrkan”, skrev de, ”där … hemundervisning i varje hem varje månad kanske inte kan göras på grund av otillräckligt antal aktiva prästadömsbröder och olika andra lokala svårigheter.” Jag har nämnt några av dem. ”Under sådana förhållanden”, fortsätter de”, bör ledarna göra sitt bästa och använda de resurser de har för att vaka över och stärka varje medlem”.4
Bröder, om jag i min församling eller gren står inför sådana svåra omständigheter, skulle min kamrat i aronska prästadömet och jag tillämpa första presidentskapets råd (vilket numera finns i handboken) på följande sätt: Först skulle vi, oavsett hur många månader det tog att åstadkomma det, följa befallningen i skrifterna att ”besöka varje medlems hem”5 genom att upprätta ett schema över hur vi kan besöka dessa hem så snart det är praktiskt möjligt. I det schemat skulle vi prioritera vår tid och antal besök till dem som behöver oss mest – undersökare som missionärerna undervisar, nyligen döpta medlemmar, de som är sjuka, de ensamma, de mindre aktiva, ensamstående med barn i hemmet och så vidare.
Medan vi följde schemat för att besöka alla hem, vilket kan ta månader att genomföra, skulle vi hålla annat slags kontakt med personerna och familjerna på vår lista genom de verktyg Herren har gett oss. Säkerligen skulle vi träffa våra familjer i kyrkan och, som skriften säger, ”tala med varandra om [deras] själars välfärd”.6 Dessutom skulle vi ringa, mejla och sms:a dem och till och med skicka en hälsning på ett av de många verktygen på sociala medier som vi har tillgång till. För att se till att vi möter särskilda behov kan vi skicka ett citat från skrifterna eller en rad från ett generalkonferenstal, eller ett Mormon Message som finns bland allt material på LDS.org. För att citera första presidentskapet: Vi skulle göra vårt bästa i våra omständigheter med de resurser vi har.
Bröder, det jag vädjar till er i kväll är att ni lyfter er vision av hemundervisningen. Jag ber er att på nya och bättre sätt se er själva som sändebud från Herren till hans barn. Det innebär att ni lämnar bakom er traditionen av en frenetisk moselagliknande insats sista dagen i månaden, när ni hastigt ger ett evangeliebudskap från kyrkans tidningar som familjen redan har läst. Vi hoppas att ni istället etablerar en epok av genuin evangelieinriktad omsorg om medlemmarna, att ni vakar över och tar hand om varandra, att ni möter andliga och timliga behov på det sätt som behövs.
När det nu gäller vad som ”räknas” som hemundervisning, så ”räknas” allt gott ni gör, så rapportera allt! Ja, den rapport som betyder mest är hur ni har välsignat och tagit hand om dem ni har ansvar för, vilket har så gott som inget att göra med en viss kalenderdag eller en viss plats. Det som betyder något är att ni älskar människorna och uppfyller budet ”att alltid vaka över kyrkan”7.
Den 30 maj förra året körde min vän Troy Russell sakta pickupen ut från garaget för att donera saker till Deseret Industries. Han kände hur bakdäcket körde över ett gupp. Han trodde att något hade fallit ur pickupen, men när han steg ur bilen såg han sin kära nioårige son Austen ligga med ansiktet nedåt på asfalten. Skriken, prästadömsvälsignelsen, ambulanspersonalen och sjukhuspersonalen var i det här fallet till ingen nytta. Austen hade lämnat dem.
Troy kunde varken sova eller finna frid och var otröstlig. Han sa att det var mer än han kunde uthärda och att han helt enkelt inte kunde leva med det. Men denna plågsamma klyfta överbryggades av tre återlösande krafter.
För det första kärleken och en trösterik ande från vår Fader i himlen, en närvaro som förmedlades genom den Helige Anden och som tröstade Troy, som undervisade honom, älskade honom och viskade att Gud vet allt om att förlora en vacker och fullkomlig son. För det andra hans fru Deedra, som kramade om Troy, älskade honom och påminde honom om att hon också hade förlorat sin son och var fast besluten att inte förlora sin man också. Den tredje i den här berättelsen är John Manning, en extraordinär hemlärare.
Jag vet uppriktigt sagt inte hur ofta John och hans yngre kamrat besökte familjen Russell, inte heller vilket budskap som gavs när de kom dit eller hur de rapporterade det de gjorde. Det jag vet är att i våras sträckte sig broder Manning ner och lyfte upp Troy Russell från uppfartens tragedi som om han hade lyft upp den lille Austen. Som den hemlärare eller väktare eller bror i evangeliet som han skulle vara, tog John helt enkelt på sig prästadömsansvaret och omvårdnaden av Troy Russell. Han började med att säga: ”Troy, Austen vill att du kommer på fötter igen – och att du kommer tillbaka till basketen – så jag hämtar upp dig här varje morgon kvart över fem. Var klar, för jag vill inte behöva komma in och hämta dig – och jag vet att Deedra inte vill att jag gör det heller.”
”Jag ville inte gå”, berättade Troy för mig senare, ”för jag hade alltid tagit med mig Austen de där morgnarna och jag visste att minnena skulle vara för smärtsamma. Men John envisades, så jag kom. Från första dagen pratade vi, eller det var snarare så att jag pratade och John lyssnade. Jag pratade hela vägen till kyrkan och sedan hela vägen hem. Ibland pratade jag när vi parkerade på uppfarten och såg solen gå upp över Las Vegas. Det var svårt i början, men med tiden insåg jag att jag hade hittat min styrka med hjälp av en mycket långsam basketspelare på en och nittio med ett absolut patetiskt hoppskott, som älskade mig och lyssnade på mig tills solen till slut gick upp i mitt liv igen.”8
Mina bröder i det heliga prästadömet, när vi talar om hemundervisning eller omsorg eller personligt prästadömstjänande – kalla det vad ni vill – är det detta vi talar om. Vi ber er att som hemlärare vara Guds sändebud till hans barn, att älska, ta hand om och be för de personer ni anförtrotts, på samma sätt som vi älskar, tar hand om och ber för er. Må ni vaka över och vårda Guds hjord på de sätt ni kan i era omständigheter, är min bön i allas vår gode Herdes namn, vars vittne jag är, ja, Herren Jesus Kristus, amen.