Arbeta flitigt för Kristus
Äldste Kazuhiko Yamashita
i de sjuttios kvorum
Vi arbetar flitigt för Kristus när vi tjänar troget, ödmjukt fogar oss, värdigt uthärdar, ber ihärdigt och värdigt tar del.
Mina kära bröder och systrar: I dag vill jag tala till kyrkans unga, däribland våra underbara missionärer. Naturligtvis är bröder och systrar som är unga i hjärtat varmt välkomna att lyssna.
Den 21 augusti förra året invigde president Russell M. Nelson det vackra templet i Sapporo – Japans tredje tempel. Sapporo tempel ligger i norra Japan på en plats som heter Hokkaido. Precis som Utah bebyggdes Hokkaido av flitiga, hårt arbetande pionjärer.
År 1876 inbjöds den omtalade läraren dr William Clark1 att komma till Hokkaido för att undervisa. Han bodde i Japan i bara åtta månader, men hans kristna anda gjorde ett bestående intryck på hans unga icke-kristna elever. Innan han for gav han sina elever ett avskedsbudskap som har förevigats i den här bronsstatyn.2 Han sa: ”Pojkar, arbeta flitigt!” – ”Arbeta flitigt för Kristus.”3 Hans uppmaning att ”arbeta flitigt för Kristus” kan vägleda nutida sista dagars heligas dagliga beslut.
Vad innebär det att ”arbeta flitigt för Kristus”? Att arbeta flitigt för Kristus innebär att vara motiverade, fokuserade och hängivna hans arbete. Att arbeta flitigt för Kristus innebär sällan att vi lyfts fram och hedras offentligt. Att arbeta flitigt för Kristus innebär att vi tjänar troget och hängivet i våra församlingar och grenar utan att klaga och med glatt hjärta.
Våra missionärer som tjänar runt om i världen är underbara exempel på att verkligen arbeta flitigt för Kristus. För några år sedan tjänade syster Yamashita och jag i Japanmissionen Nagoya. Våra missionärer arbetade så flitigt för Kristus. En av missionärerna var en ung man som hette äldste Cowan.
Äldste Cowan hade inget högerben på grund av en cykelolycka han var med om som ung. Några veckor efter att han påbörjat sin mission fick jag ett samtal från hans kamrat. Äldste Cowans benprotes hade gått sönder när han cyklade. Vi tog med honom till en bra verkstad som kunde reparera den, och där i ett privat rum såg jag för första gången hans ben. Jag insåg hur ont han måste ha haft. Hans benprotes blev lagad och han återvände till sitt område.
Men under de kommande veckorna gick benprotesen sönder flera gånger. Områdets medicinska rådgivande rekommenderade att äldste Cowan återvände hem för att eventuellt förflyttas till en annan mission. Jag motsatte mig rådet eftersom äldste Cowan var en enastående missionär och hade en stark önskan att stanna kvar i Japan. Men efterhand närmade äldste Cowan sig gränsen för sin fysiska styrka. Trots det gnällde eller klagade han inte.
Jag fick återigen rådet att låta äldste Cowan tjäna på en plats där han inte behövde cykla. Jag begrundade situationen. Jag tänkte på äldste Cowan och hans framtid, och jag bad om saken. Jag kände att äldste Cowan borde återvända hem och vänta på en förflyttning. Jag ringde honom och uttryckte min kärlek och hur mycket jag brydde mig om honom och berättade om mitt beslut. Han sa ingenting. Jag kunde bara höra hur han grät i andra luren. Jag sa: ”Äldste Cowan, du behöver inte svara genast. Jag ringer dig i morgon. Tänk igenom min rekommendation under uppriktig bön.”
När jag ringde honom nästa morgon sa han ödmjukt att han skulle följa mitt råd.
Under min sista intervju med honom frågade jag: ”Äldste Cowan, skrev du på din missionärsansökan att du ville komma till en mission där du inte behövde cykla?”
Han svarade: ”Ja president Yamashita, det gjorde jag.”
Jag sa: ”Äldste Cowan, du kallades till Japanmissionen Nagoya där du skulle behöva cykla. Berättade du det här för din stavspresident?”
Hans svar förvånade mig. Han sa: ”Nej, det gjorde jag inte. Jag bestämde mig för att om det var dit Herren hade kallat mig, skulle jag gå till gymmet och träna så att jag kunde cykla.”
När vi var färdiga med vår intervju frågade han mig med tårar i ögonen: ”President Yamashita, varför kom jag till Japan? Varför är jag här?”
Utan att tveka svarade jag honom: ”Äldste Cowan, jag vet en anledning till att du kom hit. Du kom hit för min skull. Jag har fått se vilken enastående ung man jag har tjänat tillsammans med. Det är en välsignelse att få känna dig.”
Det gläder mig att kunna berätta att äldste Cowan återvände till sitt kärleksfulla hem och förflyttades så att han kunde tjäna i en mission där han fick köra bil. Jag är stolt, inte bara över äldste Cowan, utan också över alla missionärer runt om i världen som tjänar villigt utan att gnälla eller klaga. Tack, äldster och systrar, för er tro, er fokusering och er önskan att arbeta flitigt för Kristus.
Mormons bok innehåller många berättelser om människor som arbetade flitigt för Kristus. Alma den yngre förföljde i sin ungdom kyrkan och dess medlemmar. Senare upplevde han en dramatisk förändring i hjärtat och verkade med kraft som missionär. Han sökte Herrens vägledning och välsignade sina kamrater när han tjänade med dem. Herren gav honom styrka och han övervann de prövningar han mötte.
Alma gav sin son Helaman det här rådet:
”Var och en som sätter sin lit till Gud skall få stöd i sina prövningar och sina bekymmer och sina lidanden …
Håll Guds bud. …
Rådgör med Herren i allt vad du gör, så skall han leda dig till det som är gott.”4
Vår andre son levde utanför kyrkan en stor del av sin ungdom. När han fyllde 20 var han med om något som fick honom att vilja förändra sitt liv. Med kärlek, böner och hjälp av sin familj och kyrkans medlemmar, och ytterst tack vare Herrens barmhärtighet och nåd, återvände han till kyrkan.
Han kallades senare att verka i Washingtonmissionen Seattle. I början led han av svåra motgångar. Varje kväll under de första tre månaderna gick han in i badrummet och grät. Liksom äldste Cowan försökte han förstå: ”Varför är jag här?”
När han hade tjänat i ett år fick vi ett mejl som var ett svar på våra böner. Han skrev: ”Just nu kan jag verkligen känna Guds och Jesu kärlek. Jag ska arbeta hårt för att bli som de forntida profeterna. Även om jag upplever mycket som är svårt, är jag verkligt glad. Att tjäna Jesus är det bästa som finns. Det finns ingenting som är lika underbart. Jag är så glad.”
Han kände som Alma gjorde: ”O vilken glädje, och vilket förunderligt ljus jag såg! Ja, min själ fylldes med glädje, lika stor som min smärta hade varit!”5
Vi upplever prövningar i våra liv, men om vi arbetar flitigt för Kristus kan vi fokusera på honom och känna glädje även mitt i prövningarna. Vår Återlösare är vårt främsta föredöme. Han förstod sin heliga mission och lydde Gud Faderns vilja. Vilken stor välsignelse det är att dra oss till minnes hans underbara exempel varje vecka när vi tar del av sakramentet.
Mina kära bröder och systrar, vi arbetar flitigt för Kristus när vi tjänar troget, ödmjukt fogar oss, värdigt uthärdar, ber ihärdigt och värdigt tar del.
Må vi arbeta flitigt för Kristus medan vi med tålamod och tro finner oss i våra prövningar och känner glädje längs förbundets väg.
Jag vittnar om att Gud känner er. Han känner till era svårigheter och bekymmer. Han känner till er önskan att tjäna honom hängivet, och flitigt. Må han vägleda och välsigna er när ni gör det. I Jesu Kristi namn, amen.