Ingen större glädje än att veta att de vet

Äldste K. Brett Nattress

i de sjuttios kvorum

Jag känner inte till något i den här världen som skulle kunna ge större glädje och lycka än att veta att våra barn känner Frälsaren.

Bröder och systrar, jag har nyligen begrundat den här frågan: ”Om allt som era barn visste om evangeliet kom från er – som deras enda källa – hur mycket skulle de då veta?” Den här frågan gäller alla som älskar, vägleder och påverkar barn.

Finns det någon större gåva som vi kan ge våra barn än ett minne som inpräntats djupt i deras hjärtan om att vi vet att vår Återlösare lever? Vet de att vi vet? Och ännu viktigare, har de själva kommit till insikt om att han lever?

När jag var liten pojke var jag mammas svåraste barn att uppfostra. Jag hade ett överskott av energi. Mamma säger att hennes största rädsla var att jag inte skulle överleva till vuxen ålder. Jag var helt enkelt för livlig.

Jag minns särskilt ett sakramentsmöte när jag som liten satt med min familj. Mamma hade just fått en ny uppsättning skrifter. I den här uppsättningen var alla standardverken inbundna i en och samma bok, och i mitten fanns linjerat papper för anteckningar.

Under mötet frågade jag om jag fick hålla i hennes skrifter. I hopp om att det skulle hjälpa mig vara vördnadsfull skickade hon dem längs raden till mig. När jag tittade igenom hennes skrifter såg jag att hon hade skrivit ett personligt mål i anteckningsdelen. För att ge lite bakgrund till hennes mål, måste jag berätta att jag är det näst äldsta av sex barn och att jag heter Brett. Mamma hade skrivit ett enda mål, i rött: ”Tålamod med Brett!”

Som ytterligare bevis för att ni ska förstå vilken utmaning mina föräldrar stod inför när de skulle uppfostra vår familj, ska jag berätta om vår familjs skriftstudier. Varje morgon läste mamma Mormons bok för oss under frukosten. Under tiden satt min äldre bror Dave och jag tyst, men vanvördigt. För att vara helt ärlig, lyssnade vi inte. Vi läste texten på flingpaketen.

Till slut bestämde jag mig en morgon för att göra upp med mamma. Jag utbrast: ”Mamma, varför gör du så här mot oss? Varför läser du Mormons bok varje morgon?” Sedan sa jag något som jag skäms för att erkänna. Faktum är att jag knappt kan tro att jag faktiskt sa det. Jag sa: ”Mamma, jag lyssnar inte!”

Hennes kärleksfulla svar var ett avgörande ögonblick i mitt liv. Hon sa: ”Min pojke, jag var på ett möte där president Marion G. Romney undervisade om välsignelserna av att läsa skrifterna. På det mötet fick jag löftet att om jag läste Mormons bok för mina barn varje dag, skulle jag inte förlora dem.” Sedan såg hon mig rakt i ögonen och sa bestämt: ”Och jag tänker inte förlora dig!”

Hennes ord trängde in i mitt hjärta. Trots mina ofullkomligheter var jag värd att rädda! Hon lärde mig den eviga sanningen att jag är son till en kärleksfull himmelsk Fader. Jag lärde mig att oavsett omständigheterna var jag värdefull. Det var ett fullkomligt ögonblick för en ofullkomlig liten pojke.

Jag är evigt tacksam för min änglalika mor och för alla änglar som älskar barn på ett fullkomligt sätt, trots barnens ofullkomligheter. Jag tror fullt och fast att alla systrar – jag vill kalla dem ”änglar” – är mödrar i Sion, vare sig de är gifta eller får barn i det här jordelivet eller inte.

För många år sedan tillkännagav första presidentskapet: ”Moderskap är nära gudomlighet. Det är det högsta, heligaste tjänande som någon människa kan utföra. Det sätter henne som hedrar sin heliga kallelse närmast änglarna.”¹

Jag är tacksam för änglar överallt i kyrkan som modigt och kärleksfullt förkunnar evig sanning för vår himmelske Faders barn.

Jag är tacksam för den gåva som Mormons bok är. Jag vet att den är sann! Den innehåller Jesu Kristi evangeliums fullhet. Jag känner inte till någon som flitigt läser Mormons bok varje dag med ärligt uppsåt och tro på Kristus, som har förlorat sitt vittnesbörd och avfallit. Moronis profetiska löfte bär med sig nyckeln till att få veta sanning-en om allting – inklusive förmågan att urskilja och undvika motståndarens bedrägerier (se Moro. 10:4–5).

Jag är också tacksam för en kärleksfull himmelsk Fader och för hans Son Jesus Kristus. Frälsaren gav oss det fullkomliga exemplet på hur man lever i en ofullkomlig och orättvis värld. ”Vi älskar [honom] därför att han först har älskat oss” (1 Joh. 4:19). Hans kärlek till oss är omätlig. Han är vår mest trofasta vän. ”Hans svett blev som blodsdroppar” för er och för mig (Luk. 22:44). Han förlät det till synes oförlåtliga. Han älskade de som är svåra att älska. Han gjorde vad ingen människa kunde göra: Han gav oss försoningen till att övervinna hela mänsklighetens överträdelser, smärtor och sjukdomar.

Tack vare Jesu Kristi försoning kan vi leva med löftet om att vilka svårigheter vi än har, kan vi alltid ha hopp i honom, ”som är mäktig att frälsa” (2 Ne. 31: 19). Tack vare hans försoning kan vi ha glädje, frid, lycka och evigt liv.

President Boyd K. Packer sa: ”Förutom de ytterst få som avfaller till förtappelse, finns det ingen vana, inget beroende, inget uppror, ingen överträdelse, inget avfall och inget brott som är undantaget från löftet om fullständig förlåtelse. Det är Kristi försonings löfte.”²

En av de mest fantastiska händelserna i människans historia är Frälsarens tjänande besök hos de forntida invånarna i Amerika. Föreställ er hur det skulle ha varit att vara där. När jag har tänkt på hans kärleksfulla och ömma vård av skaran heliga som hade samlats vid templet, har jag tänkt på enskilda barn som jag älskar mer än livet självt. Jag har försökt föreställa mig hur det skulle kännas att se våra små, att personligen få bevittna hur Frälsaren bjuder varje barn att komma till honom, att få bevittna Frälsarens utsträckta armar, att stå och se varje barn, ett efter ett, försiktigt känna på märkena i hans händer och fötter och att sedan få se vart och ett av dem vittna om att han lever! (Se 3 Ne. 11:14–17; se även 17:21; 18:25.) Att få uppleva våra barn vända sig om och säga: ”Mamma, pappa, det är han!”

Jag känner inte till något i den här världen som skulle kunna ge större glädje och lycka än att veta att våra barn känner Frälsaren, att veta att de vet ”till vilken källa de kan se för att få förlåtelse för sina synder”. Det är därför vi, som medlemmar i kyrkan, ”predikar om Kristus” och vittnar om Kristus (2 Ne. 25:26).

Det är därför vi ber med våra barn varje dag.
Det är därför vi läser skrifterna med dem varje dag.
Det är därför vi lär dem att tjäna andra, så att de kan göra anspråk på välsignelsen att finna sig själva medan de förlorar sig själva i tjänandet av andra (se Mark. 8:35; Mosiah 2:17).

När vi hänger oss åt dessa enkla mönster av lärjungeskap utrustar vi våra barn med Frälsarens kärlek, och med gudomlig vägledning och gudomligt beskydd när de möter motståndarens våldsamma vindar.

Evangeliet handlar verkligen om individen. Det handlar om ett förlorat får (se Luk. 15:3–7), det handlar om en samaritisk kvinna vid brunnen (se Joh. 4:5–30), det handlar om en förlorad son (se Luk. 15:11–32).

Och det handlar om en liten pojke som kanske säger att han inte lyssnar.

Det handlar om att var och en av oss – hur ofullkomliga vi än är – blir ett med Frälsaren, liksom han är ett med sin Fader (se Joh. 17:21).

Jag vittnar om att vi har en kärleksfull himmelsk Fader som känner oss vid namn! Jag vittnar om att Jesus Kristus är den levande Gudens levande Son. Han är den Enfödde och vår förespråkare hos Fadern. Jag vittnar vidare om att frälsning kommer i och genom hans namn – och inte på något annat sätt.

Det är min bön att vi ska hänge våra hjärtan och våra händer åt att hjälpa alla vår himmelske Faders barn att lära känna honom och känna hans kärlek. När vi gör det lovar han oss evig glädje och lycka i den här världen och i den kommande. I Jesu Kristi namn, amen.