Duger jag? Kommer jag att klara det?
Äldste J. Devn Cornish
i de sjuttios kvorum
Om du verkligen försöker och inte bortförklarar eller gör uppror, omvänder dig ofta och ber om nåd, ”duger” du utan tvivel.
Kära systrar och bröder, vilken välsignelse det är för oss att samlas för att bli undervisade av Herrens tjänare. Är det inte underbart hur vår kärleksfulle himmelske Fader vägleder och välsignar oss på så många sätt? Han vill verkligen att vi ska komma hem.
Tack vare en rad goda omständigheter antogs jag som ung nyutexaminerad läkare till en AT-tjänst i ett program för barnläkare där konkurrensen var mycket hård. När jag träffade de andra AT-läkarna kändes det som om jag var den minst intelligente och sämst förberedde av alla. Det kändes som om jag omöjligt kunde mäta mig med resten av gruppen.
I början av vår tredje månad satt jag på expeditionen sent en kväll och ömsom grät för mig själv, ömsom somnade, medan jag försökte skriva intagningsbeslutet för en liten pojke med lunginflammation. Jag hade aldrig förr känt mig så nedslagen. Jag hade ingen aning om hur man behandlade lunginflammation hos en tioåring. Jag började undra vad jag hade där att göra.
Just då lade en av de äldre läkarna handen på min axel. Han frågade mig hur jag mådde och jag utgöt min frustration och oro. Hans svar förändrade mitt liv. Han berättade för mig hur stolta han och de andra läkarna var över mig och hur de kände att jag skulle bli en utmärkt läkare. Kort sagt: Han trodde på mig, när jag inte ens trodde på mig själv.
Precis som jag undrar våra medlemmar ofta: ”Duger jag?” eller ”Kan jag verkligen nå det celestiala riket?” Naturligtvis är man aldrig riktigt ”bra nog”. Ingen av oss kan någonsin själva uppnå eller ”förtjäna” vår frälsning, men det är normalt att undra om vi är godtagbara inför Herren och det är så jag förstår frågan.
Ibland när vi går till kyrkan blir vi till och med nedslagna av uppriktiga uppmaningar till förbättring. Vi tänker tyst för oss själva: ”Jag klarar inte allt det där” eller ”jag kan aldrig bli lika bra som alla de andra”. Kanske påminner de känslorna om mina den där natten på sjukhuset.
Kära bröder och systrar, vi måste sluta jämföra oss själva med andra. Vi plågar oss själva i onödan genom att tävla och jämföra. Vi bedömer felaktigt vårt eget värde utifrån de saker vi har och inte har och vad andra tycker. Om vi måste jämföra, låt oss jämföra oss med den vi var och med den vi är i dag – och också med den vi vill vara i framtiden. Den enda åsikt som betyder något är vad vår himmelske Fader tycker om oss. Fråga honom uppriktigt vad han tycker om dig. Han älskar och tillrättavisar oss, men slår aldrig ner modet på oss. Det är det Satan gör.
Låt mig tala klart och tydligt. Svaren på frågorna ”Duger jag?” och ”kan jag klara det?” är ”Ja! Du duger” och ”Ja, du klarar av det så länge du fortsätter att omvända dig och inte bortförklarar eller är upprorisk”. Himlens Gud är ingen hjärtlös domare som söker anledningar att utvisa oss från matchen. Han är vår fullkomligt kärleksfulle Fader, som mer än något annat längtar efter att alla hans barn ska komma hem igen och för evigt leva med honom som familjer. Han utgav verkligen sin enfödde Son för att vi inte skulle gå förlorade utan ha evigt liv!1 Jag vill att ni ska tro på och finna hopp och tröst i denna eviga sanning. Vår himmelske Faders avsikt är att vi ska klara det! Det är hans verk och hans härlighet.2
Jag älskar president Gordon B. Hinckleys undervisning om den här principen. Vid flera tillfällen hörde jag honom säga: ”Bröder och systrar, det enda Herren förväntar sig är att vi försöker, men vi måste verkligen försöka!”3
”Att verkligen försöka” innebär att vi gör så gott vi kan, ser vilka förbättringar vi måste göra, och sedan försöker igen. Genom att göra det gång på gång kommer vi närmare och närmare Herren, vi känner hans Ande mer och mer,4 och vi får mer av Herrens nåd, som är hans kraft att hjälpa.5
Ibland tror jag att vi inte inser hur gärna Herren vill hjälpa oss. Jag älskar äldste David A. Bednars ord:
”De flesta av oss förstår att försoningen är avsedd för syndare. Men jag är inte så säker på att vi vet och förstår att försoningen också är avsedd för heliga. …
Försoningen hjälper oss att övervinna och undvika det som är dåligt och att göra det goda och bli goda. …
’Det är … genom Herrens nåd som människor … får kraft och hjälp till att utföra goda gärningar som de [annars] inte skulle kunna [göra]. … Denna nåd är en möjliggörande kraft’ [Bible Dictionary, ”Grace”, kursivering tillagd] … eller den himmelska hjälp som var och en av oss är i desperat behov av för att kvalificera oss för det celestiala riket.”6
Allt vi behöver göra för att få denna himmelska hjälp är att be om den och sedan handla efter de rättfärdiga maningar som vi får.
Den goda nyheten är att om vi har omvänt oss uppriktigt kan våra gamla synder inte hindra oss från upphöjelse. Moroni berättar om överträdare på sin tid: ”Men så ofta de omvände sig och med ärligt uppsåt sökte få förlåtelse blev de förlåtna.”7
Och Herren själv sa om syndaren:
”Om han bekänner sina synder inför dig och mig, och omvänder sig i sitt hjärtas uppriktighet, skall du förlåta honom, och även jag skall förlåta honom.
Ja, och närhelst mitt folk omvänder sig skall jag förlåta dem deras överträdelser mot mig.”8
Om vi uppriktigt omvänder oss, förlåter Gud oss verkligen, även när vi har begått samma synd om och om igen. Som äldste Jeffrey R. Holland sa: ”Oavsett hur många tillfällen du tycker att du missat, hur många misstag du känner att du har gjort … vittnar jag om att du inte hamnat utom räckhåll för den gudomliga kärleken. Det är omöjligt för dig att sjunka så lågt att Kristi försonings oändliga ljus inte kan nå dig.”9
Det betyder inte på något sätt att det är okej att synda. Synden har alltid följder. Synd skadar och sårar alltid både syndaren och dem som drabbas av synderna. Och sann omvändelse är aldrig lätt.10 Dessutom vill jag att ni ska förstå att även om Gud tar bort skuld och våra synders fläckar när vi uppriktigt omvänder oss, kanske han inte genast tar bort alla följder av våra synder. Ibland blir de kvar hos oss för resten av våra liv. Och den värsta sortens synd är avsiktlig synd när man säger: ”Jag kan synda nu och omvända mig senare.” Jag anser att det är ett allvarligt hån mot Jesu Kristi offer och lidande.
Herren själv förkunnade: ”Ty jag, Herren, kan inte se på synd med den minsta grad av överseende.”11
Och Alma förkunnade: ”Se, jag säger dig: Ogudaktighet har aldrig inneburit lycka.”12
Ett av skälen till att Almas ord är så sanna är att vi genom att synda regelbundet fjärmar oss från Anden, blir nedslagna och sedan slutar omvända oss. Men jag upprepar: Tack vare Frälsarens försoning kan vi omvända oss och bli fullständigt förlåtna, så snart vår omvändelse är uppriktig.
Vad vi inte får göra är att bortförklara istället för att omvända oss. Det fungerar inte att rättfärdiga oss själva i våra synder genom att säga ”Gud vet att det är för svårt för mig, så han accepterar mig som jag är.” Att ”verkligen försöka” innebär att vi fortsätter försöka tills vi når upp till Herrens norm, som är tydligt definierad i de frågor som ställs när vi ska få en tempelrekommendation.
Den andra saken som utan tvivel utestänger oss från himlen och avskärmar oss från den hjälp vi behöver nu är upproriskhet. I Moses bok lär vi oss att Satan kastades ner från himlen eftersom han gjorde uppror.13 Vi är upproriska när vi i vårt hjärta säger: ”Jag behöver inte Gud, och jag behöver inte omvända mig.”
Som barnläkare för akut sjuka vet jag att om man säger nej till livräddande behandling, kan det leda till döden i onödan. På liknande sätt vägrar vi, när vi gör uppror mot Gud, att ta emot vår enda hjälp och vårt enda hopp, som är Jesus Kristus, vilket leder till andlig död. Ingen av oss klarar av det här av egen kraft. Ingen av oss ”duger” någonsin utom genom Jesu Kristi förtjänster och barmhärtighet,14 men eftersom Gud respekterar vår handlingsfrihet, kan vi inte heller bli frälsta utan att själva försöka. Det är så balansen mellan nåden och gärningar fungerar. Vi kan ha vårt hopp i Kristus eftersom han vill hjälpa och förändra oss. Ja, han hjälper dig redan nu. Bara stanna upp och tänk, och se hans hjälp i ditt liv.
Jag vittnar för er att om vi verkligen försöker och inte bortförklarar eller gör uppror, omvänder oss ofta och ber om Kristi nåd eller hjälp, ”duger” vi utan tvivel, är godtagbara inför Herren, klarar av att nå det celestiala riket, blir fullkomliggjorda i Kristus och får ta emot de välsignelser, den härlighet och den glädje som Gud önskar att vart och ett av hans dyrbara barn ska få – det gäller just er och just mig. Jag vittnar om att Gud lever och vill att vi ska komma hem. Jag vittnar om att Jesus lever. I Jesu Kristi heliga namn, amen.