Jag ska föra in evangeliets ljus i mitt hem
Jean B. Bingham
första rådgivare i Primärföreningens generalpresidentskap
Vi kan föra in evangeliets ljus i våra hem, skolor och arbetsplatser om vi letar efter och säger positiva saker om andra.
Som gensvar på syster Linda K. Burtons uppmaning vid generalkonferensen i april1 har många av er varit engagerade i omtänksamma och generösa kärlekshandlingar för att möta behoven hos flyktingarna i era närområden. Från enkla insatser för den enskilde till samhällsomfattande program är de här handlingarna en följd av kärlek. När ni har delat er tid, era talanger och resurser har era – och flyktingarnas – hjärtan lättats. Byggandet av hopp och tro och ännu större kärlek mellan givare och mottagare är oundvikliga följder av sann människokärlek.
Profeten Moroni säger att kärlek är en nödvändig egenskap hos dem som ska bo hos vår himmelske Fader i det celestiala riket. Han skriver: ”Om ni inte har kärlek kan ni på intet sätt bli frälsta i Guds rike.”2
Självklart är Jesus Kristus det fullkomliga exemplet på människokärlek. Hans löfte i föruttillvaron att bli vår Frälsare, hans handlande under jordelivet, hans gudomliga försoningsgåva och hans fortsatta arbete för att föra oss tillbaka till vår himmelske Fader är de högsta uttrycken för människokärlek. Han arbetar utifrån ett enda fokus: sin kärlek till Fadern, uttryckt genom hans kärlek till var och en av oss. När Jesus fick frågan om det främsta budet, svarade han:
”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.
Detta är det största och främsta budet.
Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.”3
Ett av de viktigaste sätten att utveckla och visa kärlek till vår nästa är genom att vara generösa i ord och tanke. För några år sedan anmärkte en kär vän att ”det främsta uttrycket av människokärlek kan vara att avstå från att döma”.4 Det gäller än i dag.
När treåriga Alyssa nyligen såg en film med sina syskon, sa hon med ett förbryllat uttryck: ”Mamma, den där hönan är konstig!”
Hennes mamma såg på skärmen och svarade med ett leende: ”Älskling, det där är en påfågel.”
Liksom den ovetande treåringen ser vi ibland på andra med en ofullständig eller felaktig förståelse. Vi kanske fokuserar på de skillnader och brister vi uppfattar hos andra, medan vår himmelske Fader ser sina barn, skapade till hans eviga avbild, med storslagen och utomordentlig potential.
President James E. Faust ska en gång ha sagt: ”Ju äldre jag blir, desto mindre dömande blir jag.”5 Det påminner mig om aposteln Paulus tanke:
”När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit [äldre], har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.”6
När vi ser våra egna ofullkomligheter tydligare är vi mindre benägna att se andra genom en ”gåtfull spegelbild”. Vi vill använda evangeliets ljus till att se andra så som Frälsaren ser dem – med barmhärtighet, hopp och kärlek. Dagen kommer när vi ska förstå varandras hjärtan helt och fullt och vara tacksamma för visad barmhärtighet mot oss – precis som vi skänker välvilliga tankar och ord till andra här i livet.
För några år sedan paddlade jag kanot med en grupp unga kvinnor. De mörkblå sjöarna omgivna av de gröna, tätt skogbeklädda bergen och de steniga klipporna var hisnande vackra. Vattnet glittrade på våra paddlar när vi doppade dem i det klara vattnet och solen sken varmt medan vi mjukt gled fram över sjön.
Men snart mörknade himlen och en hård vind blåste upp. För att kunna ta oss fram överhuvudtaget behövde vi ta djupa tag i vattnet och paddla utan att vila mellan tagen. Efter några ansträngande timmar av hårt arbete vek vi om hörnet på den stora sjön och upptäckte till vår förvåning och förtjusning att vinden nu blåste åt det håll vi skulle.
Snabbt utnyttjade vi denna gåva. Vi drog fram en liten presenning, band två av ändarna vid paddlarnas handtag och de andra två vid min mans fötter, som han sträckte ut över kanten på kanoten. Vinden fyllde det improviserade seglet och iväg for vi!
När de unga kvinnorna i de andra kanoterna såg hur vi med lätthet färdades fram över vattnet, improviserade de snabbt fram egna segel. Vi skrattade av lättnad, tacksamma för ett andrum från dagens utmaningar.
Så lik den härliga vinden en uppriktig komplimang från en vän kan vara, eller en förälders glada hälsning, ett syskons gillande nick, eller en kollegas eller klasskamrats hjälpsamma leende. De ger alla frisk ”vind i seglen” när vi kämpar mot livets utmaningar! President Thomas S. Monson uttryckte det så här: ”Vi kan inte styra vinden, men vi kan anpassa seglen. Må vi välja en positiv inställning för att få uppleva största möjliga lycka, frid och tillfredsställelse.”7
Ord har en förvånansvärd kraft, både till att bygga upp och riva ner. Alla minns vi säkert negativa ord som har gjort oss nedslagna och andra ord, uttalade i kärlek, som har fått vår ande att sväva. Att välja att bara säga det som är positivt om – och till – andra, lyfter och stärker dem omkring oss och hjälper andra att följa i Frälsarens spår.
Som ung primärflicka arbetade jag flitigt med att brodera ett enkelt ordspråk som löd: ”Jag ska föra in evangeliets ljus i mitt hem.” En vardagseftermiddag när vi flickor förde våra nålar upp och ner genom tyget, berättade vår lärare en berättelse om en flicka som bodde på en kulle på ena sidan av en dal. Varje sen eftermiddag lade hon märke till ett hus på kullen på andra sidan dalen, som hade lysande, gyllene fönster. Hennes eget hem var litet och ganska slitet, och flickan drömde om att bo i det vackra huset med de gyllene fönstren.
En dag fick flickan lov att cykla till andra sidan dalen. Hon cyklade ivrigt tills hon nådde huset med de gyllene fönstren, som hon hade beundrat så länge. Men när hon klev av cykeln såg hon att huset var övergivet och förfallet, med högt ogräs i trädgården och fönster som var fula och smutsiga. Sorgset vände flickan ansiktet hemåt. Till sin förvåning såg hon ett hus med lysande, gyllene fönster på kullen tvärsöver dalen, och insåg att det var hennes eget hem!8
Liksom den här flickan ser vi ibland på vad andra har eller är och känner att vi är mindre i jämförelse. Vi fokuserar på Pinterest- eller Instagramversionen av livet, eller rycks med i skolans eller arbetets konkurrensfixering. Men, när vi ägnar en stund åt att ”räkna Guds gåvor”9, ser vi med ett sannare perspektiv och känner igen Guds godhet mot alla sina barn.
Vare sig vi är åtta eller hundraåtta kan vi föra in evangeliets ljus i vår egen omgivning, om det så är en lägenhet i ett höghus på Manhattan, ett pålhus i Malaysia eller en jurta i Mongoliet. Vi kan bestämma oss för att se det goda i andra och i våra omständigheter. Unga och något äldre kvinnor överallt kan visa människokärlek när de väljer att använda ord som bygger självförtroende och tro hos andra.
Äldste Jeffrey R. Holland berättade om en ung man som retades av sina jämnåriga under skolåren. Några år senare flyttade han, tog värvning i armén, skaffade sig utbildning och blev aktiv i kyrkan. Den här perioden av hans liv utmärktes av härligt framgångsrika upplevelser.
Efter flera år återvände han till sin hemstad. Men människorna där vägrade att erkänna hans utveckling och framsteg. För dem var han fortfarande bara ”den där” och de behandlade honom därefter. Till slut förbleknade den här mannen till en skugga av sitt tidigare framgångsrika jag, oförmögen att använda sina förunderligt utvecklade talanger till att välsigna dem som återigen hånade och stötte bort honom.10 Vilken förlust, både för honom och för samhället!
Aposteln Petrus lärde: ”Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder.”11 Innerlig kärlek, i betydelsen ”helhjärtad”, visas genom att vi glömmer andras misstag och felsteg i stället för att hysa agg eller påminna oss själva och andra om förflutna ofullkomligheter.
Vår plikt och vår förmån är att acceptera förbättringar hos alla medan vi strävar efter att bli mer lika vår Frälsare Jesus Kristus. Så härligt det är att se ljuset i ögonen på någon som har kommit till insikt om Jesu Kristi försoning, och som gör verkliga förändringar i sitt liv! Missionärer som har upplevt glädjen att se en nyomvänd stiga ner i dopets vatten och sedan gå in genom templets dörrar, är vittnen till välsignelserna som kommer av att tillåta – och uppmuntra – andra till förändring. Medlemmar som välkomnar nyomvända, som kanske kunde anses som osannolika kandidater för Guds rike, finner stor glädje i att hjälpa dem känna Herrens kärlek. Den stora skönheten i Jesu Kristi evangelium ligger i den eviga utvecklingens verklighet: Vi tillåts att inte bara förändras till det bättre, utan också uppmuntras och till och med befalls att fortsätta i vår strävan efter förbättring och slutligen fulländning.
President Thomas S. Monson gav oss rådet: ”På hundra olika sätt bär ni alla kärlekens mantel. I stället för att döma och kritisera varandra borde vi känna Kristi rena kärlek till våra medresenärer genom livet. Må vi inse att var och en gör sitt bästa för att möta de svårigheter som kommer i [deras] väg, och må vi göra vårt bästa för att hjälpa till.”12
Människokärleken, i positiva ordalag, är tålmodig, vänlig och förnöjd. Människokärleken sätter andra främst, är ödmjuk, utövar självkontroll, ser det goda hos andra och gläds när det går bra för andra.13
Som systrar (och bröder) i Sion, är vi villiga att besluta oss för att vi ska ”verka tillsammans, frikostigt ge av vår kärlek till andra och trösta och lindra” i Frälsarens namn?14 Kan vi, med kärlek och stora förhoppningar, se och acceptera skönheten hos andra, samt tillåta och uppmuntra utveckling? Kan vi glädjas över andras framsteg medan vi fortsätter att arbeta på vår egen förbättring?
Ja, vi kan föra in evangeliets ljus i våra hem, skolor och arbetsplatser, om vi letar efter och säger positiva saker om andra, och låter det som inte är fullkomligt blekna bort. Vilken tacksamhet fyller inte mitt hjärta när jag tänker på den omvändelse som vår Frälsare Jesus Kristus har möjliggjort för oss alla som oundvikligen har syndat i denna ofullkomliga och ibland svåra värld!
Jag vittnar om att när vi följer hans fullkomliga exempel får vi kärlekens gåva, som ger oss stor glädje i det här livet, samt den utlovade välsignelsen av evigt liv med vår himmelske Fader. I Jesu Kristi namn, amen.