O, hur storslagen är inte vår Guds plan!
President Dieter F. Uchtdorf
andre rådgivare i första presidentskapet
Vi omges av en sådan mängd ljus och sanning att jag undrar om vi verkligen uppskattar det vi har.
Så välsignade vi är att få samlas igen till denna världsomfattande konferens under ledning av vår käre profet och president Thomas S. Monson. President Monson, vi älskar dig och vi stöder dig helhjärtat!
Under mitt yrkesliv som pilot förlitade jag mig till stor del mig på noggranna och pålitliga datorsystem, men behövde sällan själv förstå mig på min egen dator. I mitt kontorsarbete som verkställande chef hade jag assistenter och sekreterare som var snälla och hjälpte mig med uppgifterna.
Allt det här förändrades 1994, när jag kallades som generalauktoritet. Mitt kall bestod av många underbara möjligheter att tjäna, men det innefattade också en hel del kontorsarbete – mer än jag trott vara möjligt.
Till min fasa var huvudredskapet för att hålla jobbet under kontroll just en dator.
För första gången i mitt liv var jag tvungen att dyka ner i denna okända, mystiska och obegripliga värld.
Från första början kom datorn och jag inte speciellt bra överens.
Teknikkunniga människor försökte lära mig hur man använder en dator. De stod bokstavligen bakom mig och sträckte sig över min axel då och då och smattrade fram en slagverkssymfoni på tangentbordet.
”Förstår du nu?” brukade de stolt fråga. ”Det är så man gör.”
Jag förstod inte. Det var en svår anpassning.
Min inlärningskurva såg mer ut som en tegelvägg.
Det krävdes en hel del tid, övning, tålamod, inte så lite hopp och tro, massor med uppmuntran från min fru och många liter av en viss sockerfri läsk.
Nu, 22 år senare, omges jag helt av datorteknik. Jag har en e-postadress, ett Twitterkonto och en Facebooksida. Jag har en smartphone, en surfplatta, en laptop och en digitalkamera. Och även om min tekniska förmåga inte riktigt når upp till en 7-årings nivå, klarar jag mig bra med tanke på att jag är över 70.
Men jag har lagt märke till något intressant. Ju mer tekniskt kunnig jag blir, desto mer tar jag det för givet.
Under en stor del av mänsklighetens historia har kommunikation inte skett snabbare än en häst kunde springa. Att skicka meddelanden och få svar kunde ta dagar eller till och med månader. I dag färdas våra meddelanden tusentals kilometer upp i skyn eller tusentals meter under havsytan för att nå någon på andra sidan jorden, och en fördröjning på bara några sekunder gör oss frustrerade och otåliga.
Det verkar ligga i människans natur: När vi vänjer oss vid något, till och med något mirakulöst och fantastiskt, försvinner vår förundran och det blir vardagsmat för oss.
Tar vi andliga sanningar för givna?
Att vi tar vår moderna teknik och moderna bekvämligheter för givna är kanske en relativt liten sak. Men sorgligt nog har vi ibland en liknande inställning till Jesu Kristi evangeliums eviga och själsutvidgande lärdomar. I Jesu Kristi kyrka har vi fått så mycket. Vi omges av en sådan mängd ljus och sanning att jag undrar om vi verkligen uppskattar det vi har.
Tänk på de tidiga lärjungarna som vandrade och talade med Frälsaren under hans jordiska verksamhet. Föreställ er den tacksamhet och vördnad som måste ha strömmat genom deras hjärtan och fyllt deras sinnen när de såg att han uppstått ur graven, när de kände såren i hans händer. Deras liv förändrades för alltid!
Tänk på de tidiga heliga i den här tidsutdelningen som kände profeten Joseph Smith och hörde honom predika det återställda evangeliet. Föreställ er hur det måste ha känts för dem att veta att slöjan mellan himmel och jord än en gång dragits undan så att ljus och sanning spreds över världen från vårt himmelska hem där ovan.
Men tänk framför allt på hur du kände dig när du för första gången trodde och förstod att du verkligen är ett Guds barn, att Jesus Kristus villigt led för dina synder så att du kan bli ren igen, att prästadömets kraft är verklig och kan binda dig till när och kära för tid och all evighet, att det finns en levande profet på jorden i dag. Är det inte underbart och fantastiskt?
Med tanke på allt det här, hur skulle det någonsin kunna vara möjligt att vi, av alla människor, inte känner entusiasm inför våra gudstjänster i kyrkan? Eller blir trötta på att läsa de heliga skrifterna? Jag antar att det är möjligt om hjärtat skulle vara för känslolöst för att uppleva tacksamhet och förundran över de heliga och finstämda gåvor som Gud har skänkt oss. Livsomvandlande sanningar ligger inför våra ögon och fingertoppar, men ibland går vi som sömngångare på lärjungeskapets stig. Alltför ofta låter vi oss distraheras av våra medmänniskors ofullkomligheter i stället för att följa vår Mästares exempel. Vi går på en stig beströdd med diamanter, men vi kan knappt skilja dem från vanlig småsten.
Ett välbekant budskap
När jag var ung brukade mina vänner fråga mig om min religion. Ofta började jag förklara skillnaderna, till exempel Visdomsordet. Ibland brukade jag betona likheterna med andra kristna religioner. Inget av det här gjorde något större intryck på dem. Men när jag talade om den stora planen för vår lycka som vår Fader i himlen har för oss, sina barn, fångade jag deras uppmärksamhet.
Jag minns hur jag försökte skissa upp frälsningsplanen på svarta tavlan i ett klassrum i vårt kapell i Frankfurt. Jag ritade cirklar som föreställde föruttillvaron, jordelivet och återkomsten till våra himmelska föräldrar efter det här livet.
Som tonåring älskade jag verkligen att dela med mig av det här spännande budskapet. När jag förklarade de här principerna med egna enkla ord, flödade mitt hjärta över av tacksamhet för en Gud som älskar sina barn och en Frälsare som återlöst oss alla från döden och helvetet. Jag var så stolt över det här budskapet av kärlek, glädje och hopp.
En del av mina vänner sa att det här budskapet kändes bekant, även om de aldrig fått lära sig sådant i sin religiösa fostran. Det var som om de alltid hade vetat att det här var sant, som om det bara kastade ljus över något som alltid varit djupt rotat i deras hjärta.
Vi har svar!
Jag tror att alla människor i sitt hjärta bär med sig någon form av grundläggande frågor om livet självt. Varifrån kommer jag? Varför är jag här? Vad händer när jag dör?
Sådana frågor har ställts av dödliga sedan tidernas begynnelse. Filosofer, lärda människor och experter har ägnat liv och rikedom åt att söka efter svar.
Jag är tacksam för att Jesu Kristi återställda evangelium har svar på livets mest komplexa frågor. De här svaren lärs ut i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. De är sanna, enkla, raka och lätta att förstå. De är inspirerade, och vi lär våra treåringar dem i solstråleklassen.
Bröder och systrar, vi är eviga varelser utan början och utan slut. Vi har alltid funnits.1 Vi är bokstavligen andebarn till gudomliga, odödliga och allsmäktiga himmelska föräldrar!
Vi kom från Herren Guds himmelska salar. Vi är av Elohims, Gud den allra högstes, kungahus. Vi vandrade med honom i föruttillvaron. Vi hörde honom tala, bevittnade hans majestät, lärde av honom.
Ni och jag deltog i ett stort råd där vår älskade Fader lade fram sin plan för oss: att vi skulle komma till jorden, få dödliga kroppar, lära oss välja mellan gott och ont och utvecklas på sätt som inte annars hade varit möjliga.
Ni och jag visste att när vi gick igenom slöjan och kom till det här jordelivet, skulle vi inte längre komma ihåg livet före detta. Det skulle finnas svårigheter, motstånd och frestelser. Men vi visste också att det var av yttersta vikt för oss att vi fick en fysisk kropp. Å, hur vi hoppades att vi skulle lära oss välja rätt, motstå Satans frestelser och slutligen få återvända till våra älskade föräldrar i himlen.
Vi visste att vi skulle synda och göra misstag – kanske till och med allvarliga sådana. Men vi visste också att vår Frälsare Jesus Kristus hade lovat att komma till jorden, leva ett syndfritt liv och frivilligt lägga ner sitt liv som ett evigt offer. Vi visste att om vi vände vårt hjärta till honom, litade på honom och strävade av hela vår själs kraft att vandra på lärjungeskapets stig, kunde vi bli renade och återigen inträda i vår älskade himmelske Faders närhet.
Så med tro på Jesu Kristi offer bejak-ar ni och jag, genom vår handlingsfrihet, vår himmelske Faders plan.
Det är därför vi är här på den vackra planeten jorden, för att Gud erbjöd oss möjligheten och vi valde att ta emot den. Men vårt jordeliv är bara tillfälligt, och upphör i och med att vår fysiska kropp dör. Men ert och mitt innersta väsen, vårt jag, förgås inte. Våra andar lever vidare och inväntar uppståndelsen – en gåva till oss alla från vår kärleksfulle himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus.2 Vid uppståndelsen återförenas anden och kroppen, fri från smärta och fysiska ofullkomligheter.
Efter uppståndelsen kommer en domens dag. Även om alla till slut blir frälsta och ärver ett härlighetsrike, kommer de som litar på Gud och strävar efter att följa hans lagar och förrättningar att ärva liv i evigheten som är ofattbara i härlighet och överväldigande i majestät.
Den domens dag blir en dag av nåd och kärlek – en dag när förkrossade hjärtan helas, när tårar av sorg ersätts med tårar av tacksamhet, när allt ställs tillrätta.3
Ja, vi kommer att känna djup sorg på grund av synd. Ja, vi kommer att känna ånger och kval på grund av våra misstag, vår dårskap och vår envishet som fick oss att gå miste om möjligheter till en mycket härligare framtid.
Men jag är säker på att vi inte bara blir nöjda med Guds dom. Vi blir också förvånade och överväldigade av hans oändliga nåd, barmhärtighet, givmildhet och kärlek till oss, sina barn. Om våra önskningar och gärningar är goda, om vi har tro på Guds nåd, kan vi se fram emot det som Moroni kallade ”den store Jehovas behagliga skrank, han som är den evige Domaren”.4
Pro Tanto Quid Retribuamus
Mina kära bröder och systrar, mina kära vänner, fylls ni inte av förundran när ni begrundar den stora plan för vår lycka som vår älskade Fader har förberett för oss? Fyller det oss inte med outsäglig glädje att känna till den härliga framtid som är beredd för dem som väntar på Herren?
Om ni aldrig har känt sådan förundran och glädje uppmanar jag er att söka, studera och begrunda de enkla och ändå djupa sanningarna i det återställda evangeliet. ”Låt evighetens allvar vila över era sinnen.”5 Låt dem bära vittnesbörd till er om den gudomliga frälsningsplanen.
Om ni har känt så förut, frågar jag er i dag: ”Har ni den känslan nu?”6
Nyligen hade jag tillfälle att besöka Belfast i Nordirland. När jag var där lade jag märke till Belfasts vapensköld med mottot ”Pro tanto quid retribuamus”, eller ”Hur ska vi kunna återgälda så mycket?”7
Jag uppmanar oss alla att fundera över den här frågan. Hur ska vi återgälda det flöde av ljus och sanning som Gud låtit komma över oss?
Vår älskade Fader ber oss helt enkelt att leva efter den sanning vi har tagit emot och att följa den väg han har utstakat. Låt oss därför fatta mod, lita på Andens vägledning. Låt oss i ord och i handling berätta för vår nästa om det fantastiska och vördnadsbjudande budskapet i Guds plan för vår lycka. Må vi motiveras av vår kärlek till Gud och hans barn, för de är våra bröder och systrar. Det är början på vad vi kan göra för att kunna återgälda så mycket.
En dag ”skall varje knä böjas och varje tunga bekänna” att Guds vägar är rättvisa och hans plan är fullkomlig.8 För er och mig, låt den dagen vara i dag. Låt oss förkunna med Jakob från förr: ”O, hur storslagen är inte vår Guds plan!”9
Det vittnar jag om med djup tacksamhet mot vår himmelske Fader och ger er min välsignelse, i Jesu Kristi namn, amen.