Jag fann himmelsk samhörighet
Sommaren 1959 knackade två missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga på dörren till min systers lägenhet. Min syster och jag höll på att permanenta håret på varandra. Det var populärt på den tiden att göra lockar av rakt hår. Att öppna dörren för två amerikaner var ju spännande men de två äldsterna gick kort därefter, troligtvis med känslan av att detta var förspilld tid.
Sommaren gick och hos mig fanns en känsla av att det var något i det besöket som berörde mig. På hösten kom äldsterna tillbaka. Jag var ensam hemma och tog emot dem. Undervisningen på den tiden var mycket annorlunda mot dagens undervisning. Några medlemmar i kyrkan minns väl fortfarande ”Herr och Fru Berg flanellografen”. För mig blev känslan av att här fanns sanning. Här fanns det jag både medvetet och omedvetet sökt efter. Jag var nog en ”golden investigator”. All undervisning var så självklar.
Den 10 december 1959 döptes jag. Det var en himmelsk stund. Jag såg inte änglar men jag kände deras närvaro. Det finns inga jordiska ord som kan beskriva glädjen jag kände då jag efteråt gick ensam hem i mörkret. Jag var fylld av ljus. Jag hade himmelsk samhörighet. Jag var lycklig.
Jag minns den här första tiden i grenen med glädje och tacksamhet. Den lilla gruppen av hängivna goda människor gav mig en vision av att jag hittat den gemenskap som var gudomlig. Jag förstod inte allt och jag gjorde många fel, men jag omslöts av kärlek.
Ingrid kom nästan varje söndag och hämtade mig. Vi gick tillsammans till kapellet. Först en gång på förmiddagen för att delta i söndagsskolan, sedan på kvällen till kvällsmötet (som sedan blev sakramentsmöte). Det fanns nog söndagar då jag önskade att hon inte kom. Men tack vare hennes envishet fick jag grunden till en god vana, det blev naturligt att gå till kyrkan.
Jag brukar tänka att om evangeliet inte var sant skulle jag ha tappat taget för länge sen. Så många överraskningar och utmaningar som kommer med medlemskapet!
En av de lärdomar som gav mig en djup och stark känsla kom under en söndagsskolelektion. Jag hade sedan jag var barn undrat varför Gud gett mig så många mindre goda, kanske rent av onda, egenskaper om han nu önskade att jag skulle vara god. Att helt inse vår eviga och ofärdiga identitet fyllde mig med ett himmelskt aha! ”Herr och fru Berg”-lektionerna innehöll säkert förklaringen, men jag hade inte insett det. Vi behöver den ständiga undervisningen vecka efter vecka – år efter år, för att bygga styrkan i våra vittnesbörd.
En söndag då Ingrid och jag var på väg hem från kapellet, mötte vi en bil. En man böjde sig fram över ratten och vinkade glatt mot oss. Hon sa: ”Det var Rolf Dalevall. Han är medlem, men kommer inte till kyrkan.” I den stunden satte Gud sitt finger på mitt hjärta och jag visste att jag skulle bilda familj med den mannen. Det var så klart och glädjefyllt.
Grenspresident Palm var orolig för att jag som medlem skulle gå vilse. Ensam i min åldersgrupp och utan familj som stöttade. Han bad och kände tydligt att han behövde bjuda in Rolf till ett sakramentsmöte då jag talade. Senare sa han: ”Jag behövde inte göra mer. Gud hade tagit hand om det.”
Ja, så följde nästan 58 år av ett äktenskap med höjdpunkter, dalgångar, djupa klyftor och vad jag brukar kalla transportsträckor, då livet bara flyter. Vår familj blev att bestå av två bonusdöttrar, från Rolfs tidigare äktenskap, och två söner.
Guds uppgift till mig har varit undervisningen. I Primär, Söndagsskolan, Unga Kvinnor, seminariet och institutet. Det blev 20 år i seminariet/institutet. En kunskapsskatt som jag bär med mig varje dag. Senast tio år i Primär. Att möta ett barns klara trygga ögon, ungdomars beröring av evangeliets sanningar, vuxna medlemmars aha! Att tillsammans få upptäcka och känna Guds kärlek till oss är att snudda vid det eviga, bestående.
Så sitter jag här och ser tillbaka på livet, och ser hur Gud funnits där och lagt tillrätta och hjälpt mig långt, långt i förväg. Jag är så tacksam att jag kan säga att Jesus Kristus är min Frälsare, min förebild, mitt dagliga ljus. Som Sariah i Mormons bok; jag vet med säkerhet att jag mött, tagit emot och fyllt mitt liv med den sanning som ger bestående glädje.