Jag står fast vid valet
Jag tänker på vad Frälsaren har gjort för oss, för dig och mig personligen. Bland mycket annat – försoningen. Döden kom in i världen genom fallet i Lustgården. Eva och sedan Adam gjorde ett val som resulterade i att människan blev dödlig och vi skulle aldrig kunna komma tillbaka till Gud. Men Kristi försoning gör det möjligt att komma tillbaka till den Gud varifrån vi en gång kommit.
Försoningen är ett ställföreträdande offer för oss. Så starkt är det ondas inflytande i världen och så svagt är människans motstånd mot det onda att ingen enda människa av egen kraft skulle kunna hitta tillbaka till Gud utan hjälp av en som har kraften därtill. Jesus hade den kraften och både offrade sig själv och sonade för våra synder.
Vi tror på evig utveckling, att bli lika Gud. Profeten Brigham Young har sagt: ”Jag ska inte sluta lära medan jag lever, inte heller då jag kommer till andevärlden, utan där ska jag göra det med större lätthet. Och när jag på nytt får min kropp ska jag lära mig tusen gånger mer på en tusendel av tiden.” (Kyrkans presidenters lärdomar: Brigham Young, 1997). Så är det! Vi måste lära och lära. Lärdom är aldrig onödig.
Det sägs att den amerikanska presidenten Abraham Lincoln sagt att ”Gud måste älska vanliga människor för han har ju gjort så många”. Samtidigt är vi unika. Det finns bara en som är som jag och bara en som är som du. Det kan vi se på fingeravtrycken som är unika för varje människa.
Du och jag är födda nu för att vi är starka personer, det vet Gud. Och det visade vi i föruttillvaron hos honom. Men riktigt stora personligheter finns ju också, som Mose, Moder Theresa, Josef av Egypten, och drottning Ester. De var stora och goda människor, samtidigt hade de svårigheter och sjukdomar precis som vi. Ingen kommer undan det jordiska. Mose hade talsvårigheter, Aron som var hans bror fick tala för honom. Andra hade bristande tro eller sjukdomar att kämpa med. Och vad fick inte Joseph Smith utstå? Vad är det egentligen som skiljer oss ”vanliga dödliga” från dessa människor?
Ännu en stor man var Josua som vi kan läsa om i Gamla testamentet. Han växte upp som slav men fick senare i livet äran att leda ett helt folk in i det förlovade landet. Josua fick löftet att Gud inte skulle överge honom och det gäller oss också. Han överger inte oss och jag har flera gånger känt av detta. Att Gud har varit med mig när jag har haft det riktigt svårt. Jag roade mig en dag med att skriva ner en del svårigheter jag har gått igenom och det blev rätt många eftersom jag levt länge. Men jag har rest mig upp och fortsatt leva.
När jag miste min första man Stig trodde jag att jag skulle gå under. Det var svårare än något annat. Jag gick hemma i vardagsrummet och citerade Psaltaren 23: ”Herren är min Herde, mig ska intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar och för mig till vatten där jag finner ro”, om och om igen. Det hjälpte mot sorgen. Jag kände också att Gud är god, vill att vi ska vila ibland och finna ro vid vatten. Otaliga gånger har jag stått ute vid havsstranden och sett solnedgången i all sin skapande kraft. Naturen läker bra.
Man kan även finna skriftställen som hjälper i nöd. Det viktigaste jag gjort i mitt liv hände när jag var 20 år. Då gjorde jag som det står i skrifterna, det vill säga bad till Gud och frågade om detta var sant, om detta var hans kyrka. Jag stod på mina knän och bad för första gången i livet och jag fick ett kraftigt svar som jag var helt oförberedd på. Jag döpte mig och här är jag nu, efter 64 år i kyrkan. Mitt valspråk efter dopet var att inte längre välja utan bara VILJA. Valt hade jag ju gjort. Och jag står fast vid det valet!
Jag frågade tidigare vad det är som skiljer oss vanliga från de riktigt stora – jag tror att stora ledare litar på Gud i allt och lägger sitt liv i hans händer. Där brister jag. Ibland när jag ömkar mig själv på grund av skavanker jag har, så frågar jag Gud :”Vad vill du att jag ska göra nu? Jag har inte mycket fysisk ork kvar.” Svaret till mig har varit att vara ett gott exempel, älska min man och familj, tala med grannen, hjälpa där jag förmår och vittna om kyrkan. Men det är en fråga vi alla kan ställa till oss själva: ”Vad vill Gud med mig?”
Till syvende och sist kommer man fram till att det är Gud man ska tala med, tro på, älska och följa. Jag har inte träffat Gud och inte heller Jesus men tror på dem och deras kärlek till mig och dig. För Gud är kärlek. Han vet att vi försöker så gott vi kan. Han offrade sin son och då kanske vi kan ge något i gengäld även om vi inte heter Moder Theresa eller Josua.