2003
Han känner oss, han älskar oss
November 2003


Han känner oss, han älskar oss

Herren … vet vilka vi är och var vi är och han vet vem som behöver vår hjälp.

Joseph Smith måste vid fjortons års ålder ha varit den mest obemärkta människan på jorden, och ändå kände himlens Gud honom och nämnde honom vid namn i den heliga lunden. Jag tror att Herren vet vad ni och jag heter också.

I Primär lär vi barnen att var och en av dem är Guds barn och att deras himmelske Fader känner dem och älskar dem. När Primär- och prästadömsledare nämner ett barn med namn, handlar de på samma sätt som Frälsaren skulle göra. Jesus sade: ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig.”1 Skrifterna vittnar att ”han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem”2.

Herren vet inte bara vilka vi är, han vet var vi är och han leder oss till att göra det som är gott. En mor jag känner kände sig en dag manad att ringa till sin dotter. (Sådant händer mödrar jämt och ständigt.) Det var mitt på dagen och modern var på arbetet vilket innebar att det var ovanligt att hon ringde. Till hennes förvåning svarade svärsonen – han brukade inte heller vara hemma en vanlig arbetsdag. När han räckte telefonluren till sin hustru sade han: ”Det är din mamma med sin vanliga inspiration.”

De hade just varit hos läkaren. Hon svarade i telefonen med gråten i halsen och sade: ”Ultraljudet visar att navelsträngen är virad två gånger runt barnets hals. Läkaren säger att vi inte har något annat val än kejsarsnitt och det snart.” Så kom den verkliga anledningen till hennes bekymmer: ”Och så säger han att jag inte får lyfta något tyngre än den nya bebisen på fyra veckor!” Hon behövde få veta, innan hon lades in på förlossningen, att Herren kände till hennes belägenhet och älskade henne – och att någon skulle finnas till hands att ta hand om de tre små barnen hemma som inte var mycket större än bebisar själva. När mödrar – och fäder – ber Herren att välsigna och stärka deras familjer, visar han dem ofta hur de ska gå till väga.

Syster Gayle Clegg i Primär- föreningens generalpresidentskap och hennes make bodde i flera år i Brasilien. Syster Gayle Clegg var nyligen på uppdrag för Primär i Japan. När hon på söndagen gick in i kapellet, lade hon märke till en brasiliansk familj bland de japanska heliga. ”De såg helt enkelt brasilianska ut”, sade hon. Hon hade bara någon minut på sig att hälsa på dem och fann att modern och barnen var entusiastiska medan fadern verkade ganska tystlåten. ”Jag kan prata med dem efter mötet”, tänkte hon när hon snabbt eskorterades till förhöjningen. Hon höll sitt tal på engelska, som tolkades till japanska, och sedan kände hon sig manad att också bära vittnesbörd på portugisiska. Hon tvekade eftersom det inte fanns någon som kunde tolka på portugisiska och 98 procent av de församlade inte skulle förstå vad hon sade.

Efter mötet kom den brasilianske fadern fram till henne och sade: ”Syster Clegg, allt är så annorlunda här och jag har känt mig så ensam. Det är inte lätt att gå till kyrkan och inte förstå det som sägs. Ibland har jag undrat om det inte vore bättre att läsa skrifterna hemma. Jag sade till min hustru: ’Jag försöker en gång till’ och jag trodde att i dag skulle bli den sista gången. När du bar vittnesbörd på portugisiska rörde Anden mitt hjärta och jag visste att det är här jag hör hemma. Gud vet att jag är här, och han kommer att hjälpa mig.” Och så gick han för att hjälpa de andra med att ställa undan stolarna.

Var det en tillfällighet att den enda medlemmen i Primärs presidentskap som talade portugisiska skickades till Japan i stället för till Portugal? Eller var det för att Herren visste att någon där behövde det som endast hon kunde ge – och att hon var modig nog att följa Andens maning? En av de största välsignelserna av att ha en kallelse i kyrkan är att Herren genom sin Ande inspirerar oss att hjälpa dem vi kallats att tjäna.

Var och en av oss som betalar ett fullt tionde kan vittna om att vi får Herrens välsignelser personligen, att de tillgodoser våra personliga behov. Herren har lovat att om vi betalar tionde, kommer han att öppna himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över oss i så rikt mått att vi knappt kommer att ha plats för den.3

För många år sedan arbetade John Orth på ett gjuteri i Australien och vid en hemsk olyckshändelse stänkte hett, flytande bly över hans ansikte och kropp. Han smordes och välsignades och fick tillbaka en del av synen på höger öga, men han var helt blind på det vänstra. Eftersom han inte kunde se så bra, miste han sitt jobb. Han försökte få arbete hos hustruns familj, men deras företag gick omkull på grund av depressionen. Han tvangs knacka dörr och be om småjobb och allmosor för att få ihop pengar till mat och hyra.

Ett år betalade han inte något tionde och gick för att tala med grenspresidenten. Grenspresidenten förstod situationen men bad John att be och fasta för att finna ett sätt att betala sitt tionde. John och hans hustru Alice fastade och bad och kom fram till att det enda värdefulla de ägde var hennes förlovningsring – en vacker ring som de köpt under bättre tider. Efter mycken vånda beslöt de att gå med ringen till ett pantlånekontor och fick där veta att ringens värde räckte till att betala tiondet och några andra obetalda räkningar. Den söndagen gick han till grenspresidenten och betalade sitt tionde. När han kom ut ur kontoret råkade han möta missionspresidenten som lade märke till hans skadade ögon.

Broder Orths son, som nu är biskop i Adelaide, skrev senare: ”Vi tror att [missionspresidenten] var ögonläkare för man kallade honom president dr Rees. Han pratade med pappa och undersökte honom och kom med förslag på hur hans syn skulle kunna förbättras. Pappa följde hans förslag … och så småningom återställdes en del av synen – 15 procent på vänster öga och 95 procent på höger – och med hjälp av glasögon kunde han se igen.”4 Med sin återställda synförmåga var John aldrig mer utan arbete. Han lyckades lösa ut ringen, som nu är en familjeklenod, och han betalade ett fullt tionde under resten av sitt liv. Herren kände John Orth och han visste vem som kunde hjälpa honom.

”President dr Rees” var min morfar och han kände antagligen aldrig till det under som hände den dagen. Släktled har välsignats därför att en familj beslöt sig för att betala sitt tionde, hur svårt det än var – och sedan mötte en man som ”råkade komma förbi” och som ”råkade” vara ögonläkare och som åstadkom en stor förändring i deras liv. Även om somliga kan frestas att tro att det var rena tillfälligheter, litar jag på att inte ens en sparv faller till marken utan att vår himmelske Fader vet om det.5

Vår familj fick kännedom om denna berättelse först för två år sedan, men detta vet vi om vår morfar: han älskade Herren och försökte tjäna honom i hela sitt liv. Och detta vet vi om Herren: han vet vilka vi är och var vi är och han vet vem som behöver vår hjälp.

Jag har sett hur ni som känner och älskar Herren med stor uppriktighet säga till en ung människa som försöker finna sin väg: ”Gud älskar dig. Han vill att du ska lyckas. Hans största önskan är att välsigna dig.” Jag har hört er vittna för en sörjande vän: ”Jag vet att det finns ett liv efter detta. Jag vet att ditt barn fortfarande lever och att det finns ett sätt för dig att få träffa honom och vara tillsammans med honom igen.” Jag har sett många av er säga till en modlös ung mor: ”Får jag hjälpa dig? Vad du gör är det viktigaste arbetet i hela världen.” Jag har sett hur de ni berört inte bara har känt er kärlek, utan också Herrens kärlek och kraft, när hans Ande burit vittne för dem att det ni sagt är sant.

Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Jag är liksom Paulus övertygad om att varken bedrövelser eller motgångar, varken liv eller död eller någon annan omständighet ska kunna skilja oss från hans kärlek.6

Frälsaren gav sitt liv för var och en av oss. Han känner till våra glädjeämnen och våra sorger. Han känner till mitt namn och ert namn. När vi ingår förbund med honom i dopet, lovar vi att hålla hans bud, att alltid minnas honom och att ta på oss hans namn. Till sist är det så att det är hans namn vi vill kallas efter för ”intet annat namn skall givas, ej heller någon annan väg eller något annat medel varigenom människobarnen kunna erhålla frälsning än i och genom Kristi namn, hans, som är Herren, den Allsmäktige”7. Jag bär vittne om att han lever och älskar oss och kallar oss med namn att komma till honom. I Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. Johannes 10:14.

  2. Johannes 10:3.

  3. Se Malaki 3:10.

  4. Brev från J Orth, 13 dec 2001.

  5. Se Matteus 10:29.

  6. Se Romarbrevet 8:35–39.

  7. Mosiah 3:17.