Ödmjukhetens makt
Kyrkans styrka utgörs av de miljontals ödmjuka medlemmar som var dag strävar efter att göra Frälsarens vilja.
För en tid sedan på högprästernas kvorummöte i min församling inledde läraren lektionen med att be oss alla tala om vem vår hjälte var och varför. De svar som medlemmarna i tur och ordning gav var inte oväntade. Självfallet sade någon Frälsaren, världens Återlösare. Någon annan sade Abraham Lincoln, som frigav slavarna, ledde Förenta staterna genom ett inbördeskrig och slutligen enade landet. Andra valde profeten Joseph Smith och vår älskade nuvarande profet, Gordon B Hinckley. Allteftersom var och en namngav en hjälte instämde jag tyst och erkände att alla dessa män var värda att efterlikna och att jag skulle vara en bättre människa om jag hade några av de egenskaper som gjorde dessa män till stora män.
När det blev min tur att svara vände jag mig till en broder som satt till höger om mig, några platser längre bort i raden, och sade: ”Min hjälte är Ken Sweatfield och hans hustru Jo Ann.” I 20 år hade jag iakttagit hur Ken och Jo Ann vårdat sin son som låg i koma med all den kärlek och allt det tålamod som bara en förälder kan skänka. Jag hade ofta tänkt på deras grusade förhoppningar och på vad de måste ha drömt om för Shanes del, innan han råkade ut för en fruktansvärd bilolycka bara två veckor innan han skulle påbörja sin mission i Leeds i England. Jag har iakttagit hur Ken och Jo Ann rullat ut Shane i solljuset eller kört runt med honom i rullstolen i grannskapet och beskrivit vad de sett, i hopp om att han skulle höra och känna, i hopp om att den friska luften och solljuset skulle liva upp hans mycket kuvade ande. Under 20 års tid fanns det ingen ledig dag från denna vård, inte många kvällar hemifrån, men där fanns alltid en anda av tro, optimism och tacksamhet – aldrig några tecken på vrede, förtvivlan eller att de ifrågasatte Guds avsikter.
Sedan vände jag mig till brodern till vänster om mig och sade: ”Min hjälte är Jim Newton och hans hustru Helen.” Strax efter det att John och Helens son Zach hade kallats att åka som missionär till Peru, omkom han i en bilolycka. När jag hörde talas om olyckan skyndade jag mig till sjukhuset i hopp om att få höra att Zach var vid liv och att han skulle repa sig. På ett högst värdigt och stillsamt sätt förklarade föräldrarna att Zach nu skulle fullgöra sin mission på andra sidan förlåten. När jag bevittnade dessa starka föräldrars lugna beslutsamhet, insåg jag att det i deras smärta och vånda fanns en frid som endast kan fås genom en djup och varaktig tro på en kärleksfull Fader och en försonande Frälsare. Min tro stärktes, och tack vare deras inspiration stärktes även min beslutsamhet att följa deras exempel om jag skulle behöva gå igenom liknande prövningar och tragedier.
Jag kunde också ha svarat att min hjälte är Tom Abbott, min trofaste hemlärare, som aldrig försummat ett hemläraruppdrag trots att vår familj är svår att få tag på. Jag kunde ha nämnt dussintals andra som jag beundrar och kunde kalla mina hjältar. Många innehar inte så kallade höga eller ledande kallelser i kyrkan, men alla är värdiga att inneha vilket ämbete som helst. Ingen av dem är känd i vida kretsar i kyrkan, men jag är säker på att vår himmelske Fader känner alla till namnet.
Vid de tillfällen när jag kan besöka sakramentsmötet i min egen församling, försjunker jag ofta i tankar när jag ser ut över församlingen och ser samma ansikten söndag efter söndag. Somliga av dem har jag sett regelbundet på sakramentsmötet i över 20 år. Än en gång, de flesta står inte i rampljuset i kyrkan, men de kommer alla ståndaktigt till sina möten och kämpar var för sig med livets svårigheter.
Dessa är de många medlemmar jag ser, beundrar och är tacksam för. De traktar inte efter ämbeten, ledande positioner eller anseende, men var och en av dem är på väg att förtjäna en plats i vår Faders rike genom att klara av vardagslivets uppgifter. De gör konsekvent det som ingen lägger märke till, det som är föga uppseendeväckande, och ödmjukt och rättfärdigt gör de det som är viktigt. De ställs inför svårigheter, men genom den bittra kampen finner de den sötma som så ofta är motgångens stilla följeslagare. Denna beskrivning mångfaldigas hundratals gånger i tusentals församlingar runtom i världen. De utgör Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Ja, kyrkans styrka utgörs av de miljontals ödmjuka medlemmar som var dag strävar efter att göra Frälsarens vilja – dag för dag, ett steg i sänder. Dessa ödmjuka medlemmar kommer från alla nationaliteter, alla samhällsskikt och alla slag av ekonomisk bakgrund. Bland dem finns såväl de mest högutbildade som de med en ytterst ringa utbildning som bor i små byar på de mest avlägsna platserna i världen – men var och en av dem har ett hjärta som pulserar av det levande vittnesbördet om Jesus Kristus och en önskan att tjäna Herren.
När jag har tänkt på dessa trofasta medlemmar, slås jag av två egenskaper som de alla tycks ha. För det första, oberoende av vilken social eller ekonomisk ställning eller position de har, leder deras ödmjukhet till undergivenhet inför Herrens vilja. För det andra, trots livets svårigheter och prövningar lyckas de bevara sin tacksamhet för Guds välsignelser och det goda i livet. Ödmjukhet och tacksamhet är i sanning lyckans två utmärkande egenskaper.
Det berättas om ett sammanträffande mellan profeten Joseph Smith och Brigham Young. Profeten Joseph Smith läxade upp Brigham Young inför en större grupp bröder på grund av någon plikt som denne hade försummat. Jag antar att alla något chockade väntade på hur Brigham Young skulle reagera. Brigham, som senare skulle bli känd som Herrens lejon, var långtifrån någon blyg viol. Brigham reste sig långsamt, och med de ord som i sanning återspeglade hans karaktär och ödmjukhet böjde han huvudet och sade: ”Joseph, vad vill du att jag ska göra?” Snyftande sprang Joseph ner från podiet, slog armarna om Brigham och sade – med ungefär följande ord: ”Du bestod provet, broder Brigham, du bestod provet!” (Se Truman G Madsen, ”Hugh B Brown – Youthful Veteran”, New Era, apr 1976, s 16.)
Många av oss lever eller arbetar i en omgivning där ödmjukhet ofta missförstås eller anses vara en svaghet. Få företag eller institutioner anser ödmjukhet ha något värde eller ser ödmjukhet som en önskvärd egenskap hos ledningen. Men allteftersom vi lär oss om hur Gud verkar, blir kraften hos en ödmjuk och undergiven ande tydlig. I Guds rike börjar storhet med ödmjukhet och undergivenhet. Dessa kompletterande dygder är de första avgörande steg som öppnar dörren för Guds välsignelser och för prästadömets kraft. Det spelar ingen roll vem vi är eller hur goda våra vitsord tycks vara. Ödmjukhet och undergivenhet inför Herren i förening med ett hjärta som är fyllt av tacksamhet, det är vår styrka och vårt hopp.
När Herren gav kraven för medlemskap i sin kyrka sade han: ”Alla som ödmjuka sig för Gud … och komma fram med förkrossat hjärta och bedrövad själ [är de som] genom dop [skola] upptagas i hans kyrka.” (L&F 20:37)
Och därför ser vi bland kyrkans medlemmar män och kvinnor från olika bakgrund som ödmjukt underkastar sig Guds vilja. Vi ser den framstående direktören som vänligt och ödmjukt tar emot och får undervisning av en ödmjuk och ibland osäker hemlärare. Vi ser högutbildade ödmjukt följa de råd de får av sin biskop, som ibland bara har ringa formell utbildning. Vi ser tidigare biskopar och stavspresidenter vänligt och ödmjukt tacka ja till kallelser att undervisa i Primärföreningen, hjälpa till i barntillsynen eller göra i ordning hjälppaket till behövande runtom i världen. Vi ser tusentals mogna par lämna sina komfortabla hem för att leva under förhållanden som de inte är vana vid, för att ödmjukt tjäna de fattiga runtom i världen – och sedan tjäna gång på gång. Vi ser fattiga i världen ödmjukt göra uppoffringar för att dela det lilla de har med dem som har ännu mindre. Och var och en, i sin ödmjukhet, tjänar och ger av tacksamt hjärta och prisar Gud.
Kung Benjamin förmanade oss att vi måste bli ”såsom ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålig, kärleksfull och villig att underkasta [oss] allt det Herren anser tjänligt för [oss].” (Mosiah 3:19)
Genom att ödmjukt underkasta oss Faderns vilja får vi Guds kraft – ödmjukhetens kraft. Det är kraften att övervinna livets motgångar, fridens kraft, hoppets kraft, kraften i ett hjärta som pulserar av kärleken till och vittnesbördet om vår Frälsare Jesus Kristus, ja, till och med återlösningens kraft. Och Frälsaren är vårt främsta exempel på ödmjukhetens och undergivenhetens kraft. När allt kommer omkring var det ju detta, att han underordnade sig Faderns vilja, som åstadkom den största och den mäktigaste händelsen i historien. Kanske är följande ord några av de heligaste orden i skriften: ”Men ske inte min vilja utan din.” (Luk 22:42)
Så vi har tusentals, ja, miljontals, pulserande hjärtan – hjältar, skulle man kunna säga, men kanske en mer träffande beskrivning vore blott och bart Frälsarens, Jesu Kristi ödmjuka efterföljare. Och som president Hinckley har bett oss alla att göra, gör de sitt bästa – en dag i sänder.
Må ett ödmjukt och undergivet hjärta vara vår kraft från Gud med alla dess åtföljande välsignelser, är min ödmjuka bön. I Jesu Kristi namn, amen.