I förbund med honom
Vårt systerskap omfattar alla åldrar och bakgrunder. Vi är förenade genom de förbund som vi har ingått.
Mina kära systrar, året har gått fort och det är underbart att få träffas igen som kvinnor i Hjälpföreningen i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Oavsett våra omständigheter är vi välsignade som kvinnor. Vi har ingått förbund med vår himmelske Fader att utföra hans arbete –och vi utför detta arbete! Liksom Maria och Marta har vi satt oss vid Mästarens fötter och ”valt den goda delen”1. Vi har valt Kristus och vi har valt Hjälpföreningen.
Ändå undrar jag om vi kvinnor har helt klart för oss vad Hjälpföreningen är. När Joseph Smith läste de första stadgarna som Eliza R Snow hade skrivit, sade han att det var det bästa dokument som han någonsin hade sett, men han föreställde sig ”något bättre”. Han skulle ”organisera kvinnorna under prästadömet efter prästadömets mönster”2. När profeten Joseph ”vred om nyckeln”3 och upprättade ”Kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo”, sade han att kyrkan inte hade blivit helt organiserad förrän vid detta tillfälle.4 Systrar, det är viktigt att vi förstår det uttalandet. Hjälpföreningen upprättades av Gud, genom en profet, i kraft av prästadömets myndighet. Den är en nödvändig del av kyrkans organisation. Män och kvinnor samarbetar i prästadömet och Hjälpföreningen medan vi strävar efter att föra familjer till Kristus. Som kvinnor bör vi aldrig tänka att vår roll i kyrkan är mindre betydelsefull än männens. Liksom vi som rättfärdiga kvinnor ärar prästadömet, behöver vi också ära vår kallelse som kvinnor.
När jag har studerat den här målningen av Marta och Maria tillsammans med Frälsaren, har jag kommit att tänka på dessa kvinnor som mina föregångare. Jag har undrat om de också var kvinnor som ”gjorde många goda gärningar och gav rikligt åt de fattiga”5. Det känns gott att tänka på att de, och andra trofasta kvinnor som var Kristi efterföljare, kanske samlades för att lära sig om sin del i att bygga upp riket. De var förbundskvinnor liksom vi. De hade beslutat sig för att ge hela sitt hjärta åt Frälsaren. Så när Hjälpföreningen organiserades växte den på samma sätt genom vår gudomliga kallelse och vår önskan att tjäna, att visa kärlek och att bry oss om varandra. Prästadömets förordningar och vägledning är nödvändiga för Herrens verk, men det är också det tjänande som vi utför.
För att kunna utföra detta viktiga arbete väljer vi att bli förbundskvinnor: kvinnor som har gett heliga löften till Herren. De av oss som har fått tempelvälsignelser har lovat att vi ska helga vår tid och våra talanger åt att bygga upp Herrens rike. Genom detta förbund kan vi tjäna kyrkan i många olika roller.
För tjugo år sedan kallades jag att vara Unga kvinnors president i min församling. Mitt hår var brunt och min kropp var … ja, låt oss säga lite smidigare. Många år senare kallades jag på nytt till samma ämbete, den här gången i en ny församling. Jag blev återanvänd och tyckte att det var spännande. Det var en chans att förnya mitt förbund med Gud att jag skulle tjäna honom i vilken uppgift han än behövde mig. Men nu var mitt hår naturligt silverfärgat (eller nästan) och det hade blivit svårt att nå ner till tårna. Men jag kände mig inte för gammal för att återigen välsignas av de anmärkningsvärda unga kvinnorna som var trofasta, skärpta och fulla av skoj. Jag trodde kanske att jag vid det laget skulle ha lite mer visdom att dela med mig av och ett starkare vittnesbörd om evangeliet, men än en gång lärde jag mig lika mycket av dem som de lärde sig av mig. Vårt systerskap omfattar alla åldrar och bakgrunder. Vi är förenade genom de förbund som vi har ingått.
Och kom ihåg att vi aldrig växer ur dessa förbund. Vi kan tjäna varandra vid alla tidpunkter i vårt liv. Nyligen hörde jag talas om en ung mor vars make, en medlem av biskopsrådet, satt på förhöjningen medan hon kämpade med sina rastlösa barn. En mycket äldre kvinna satte minstingen i sitt knä och hjälpte till att lugna ner henne. Sådana enkla handlingar är en del av att bygga upp Guds rike. Det är vad vi gör. Det är vilka vi är som systrar i Hjälpföreningen. Oavsett om vi verkar som president för Hjälpföreningen eller som lärare i Primär eller som lägerledare i Unga kvinnor, uppfyller vi vårt heliga ansvar som hjälpföreningssystrar. När vi går förbi för att se hur det är med en äldre granne, eller uppmuntrar och hjälper en ung mor eller tar med en annan familj i våra böner, så håller vi våra förbund.
Nyligen hade vårt presidentskap ett möte med en av kyrkans ledare. Han sade att han önskade att Hjälpföreningens och prästadömets möten var platser där vi kunde säga till varandra: ”Systrar, eller bröder, jag har det svårt just nu. Kan ni hjälpa mig?” Jag har varit med på sådana hjälpföreningsmöten. Jag ska alltid minnas söndagsmorgonen då vi bar vittnesbörd och en ensamstående syster berättade hur ensam hon var. Hon hade blivit bedragen, gått igenom en skilsmässa och kämpat sig igenom de påföljande ekonomiska problemen medan hon försökte arbeta och försörja sina barn på en liten inkomst. Nu led hon av en smärtsam ensamhet eftersom hennes vuxna barn hade flyttat hemifrån. Det var en fin stund. Anden var stark och jag såg systrarnas omsorg om henne, hur de gjorde det som vi gör bäst: visade kärlek. Hjälpföreningens rum var en helig plats den dagen. Det var vad varje hjälpföreningsrum bör vara för varje syster.
Det är så viktigt att vi inkluderar alla systrar. Vi får inte glömma kvinnorna som verkar i Primär eller i Unga kvinnor. De behöver den omsorg som trofasta besökslärare ger och de behöver välplanerade och lättillgängliga möten för hemmets, familjens och den enskildes utveckling. Det finns också många ibland oss som har blivit äldre – som jag! Ni systrar som är i min ålder eller äldre, tillåt er själva att ”återanvändas”. Herren behöver ert tjänande och vi behöver er.
Jag känner till en ung syster som kämpar med övergången från Unga kvinnor till Hjälpföreningen. Hon är trofast och stark, men just nu känner hon sig ensam. Hur kan det vara så? Om vi är verkliga systrar så borde vi känna till varandras behov. Den här perioden som ung vuxen bör inte vara en övergång utan ett naturligt steg i ett vidsträckt systerskap. Det finns många sådana unga kvinnor i våra församlingar. Snälla ni: finn dem, älska dem och gör dem till en del av systerskapet. Men till er unga systrar vill jag säga: Förutsätt inte att ni vet hur det är i Hjälpföreningen förrän ni har varit med hos systrarna och gjort er del för att lära känna dem. Att gå från Unga kvinnor till Hjälpföreningen är inte att byta en klass mot en annan. Det är en möjlighet för er att ta på er en större uppgift för att tjäna Herren och utföra hans verk.
Systrar, vi är inte någon kamratklubb, fastän starka vänskapsband utvecklas genom vårt systerskap. Vi är inte, som jag hörde en ung kvinna säga, ”de gamla tanterna som träffas på söndagarna”. Vi har kraft när vi använder den: kraft som vi fått av Gud för att uppfylla hans ändamål. Vi är världens största kvinnoorganisation. När vi engagerar oss i samhället med den kunskap och inspiration som Herren har gett oss, kan vi hjälpa till att leda en värld som behöver vår vägledning. Det är vad profeten Joseph Smith förväntade sig. Det är vad president Hinckley förväntar sig av oss i dag.
Vårt arbete kan kännas överväldigande, men som min nyligen döpta dotterson snabbt kan berätta, är ett förbund ett dubbelsidigt löfte. Vi känner alla till lärdomen i skrifterna, att ”av den som fått mycket skall mycket utkrävas”6. Men kom ihåg att den som det krävs mycket av också får mycket. När vi ingår förbund med Gud och håller dessa förbund, blir allting möjligt. Han ger oss det vi behöver för att utföra hans verk.
Mina kära systrar, i kväll inbjuder jag er att som förbundskvinnor förnya er hängivenhet för Kristus och för hans organisation för oss, hans döttrar. Välj den goda delen. Välj att följa Kristus. Välj Hjälpföreningen. I Jesu Kristi namn, amen.