2003
Unga män – innehavare av nycklar
November 2003


Unga män – innehavare av nycklar

Vi behöver unga män som trofast utför sin kallelse, med insikt om att de ordinerats till rätten att handla i det ämbete de fått.

Jag håller här i handen ett exemplar av en lektionsbok för Söndagsskolan som heter Leaders of the Scriptures (Ledare i skrifterna) som publicerades 1947. Den skrevs av Marion G Merkley och Gordon B Hinckley. Det var för femtiosex år sedan! Den här lektionsboken har funnits i mitt hem i många år och är delvis motivationen till mitt tal idag.

En av återställelsens viktigaste händelser var återgivandet av aronska prästadömet i maj 1829. Johannes döparen visade sig för profeten Joseph Smith och Oliver Cowdery.

Joseph berättar: ”Medan vi bådo och åkallade Herren nedsteg en budbärare från himmelen i en ljussky, lade sina händer på oss och ordinerade oss, sägande:

I Messias’ namn giver jag eder, mina medtjänare, Arons prästadöme, som innehar nycklarna till betjäning av änglar, till omvändelsens evangelium och dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse.”1

Vi har här på generalkonferensens prästadömssession tiotusentals unga män som bär aronska prästadömet och som tillhör diakonernas, lärarnas och prästernas kvorum över hela världen. För varje kvorum finns det ett presidentskap, med en president som har nycklarna att leda respektive prästadömskvorum.

Många av oss kanske tycker att dessa unga ledare är alltför unga att inneha sådana viktiga och ansvarsfulla ställningar. Låt oss se på några exempel på vad ungdomar verkligen kan uträtta.

Först, profeten Jeremia:

”Herrens ord kom till mig. Han sade:

’Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till en profet för folken.’

Men jag svarade: ’O, Herre, Herre! Jag förstår inte att tala, ty jag är för ung.’

Då sade Herren till mig: ’Säg inte: jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig.’

Och Herren räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ’Se, jag lägger mina ord i din mun.’”2

Om Herren önskade det, kunde han inte också lägga ord i munnen på en trettonårig diakon som är kvorumpresident och som ”innehar nycklarna till betjäning av änglar”?

En annan ung man, Timoteus, var missionärskamrat till aposteln Paulus. Breven som Paulus skrev till Timoteus hyllar denne mycket unge mans tro och vittnesbörd. Låt mig läsa ett par stycken ur dessa brev:

”Därför … låt den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning.

[Kristus] har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse.”3

”Och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis.”4

Kan inte en fjortonårig president för lärarnas kvorum liksom Timoteus vara berättigad till en ”Guds nådegåva”, när han avskiljs av biskopen? Är inte kallelsen att vara president för lärarnas kvorum också ”en helig kallelse”? Kan en sextonårig präst vara ”vis”? Skrifterna svarar med ett kraftfullt ja!

Ett av de största exemplen på en mycket ung man som gjorde en enastående insats var Mormon. Låt oss läsa bara en liten del av hans redogörelse:

”Nu upptecknar jag, Mormon, det som jag både sett och hört och kallar det Mormons bok.

Ungefär vid den tid Ammaron gömde uppteckningarna, enligt Herrens ord, kom han till mig (som då var ungefär tio år gammal och började få undervisning enligt mitt folks sätt) och sade: ’Jag märker, att du är ett förståndigt barn, snar att uppfatta.

[En dag] … skall [du] taga Nephis plåtar men lämna de andra kvar, där de äro, och du skall på Nephis plåtar inrista allt vad du har iakttagit rörande detta folk.’”5

”Ehuru jag var ung, var jag dock stor till växten, och fördenskull valde befolkningen mig till sin ledare eller sina härars ledare.

Därför skedde det, att jag på mitt sextonde år gick ut i spetsen för en här bestående av nephiter.”6

Vilka historiska händelser i ett ungt liv! Han började förbereda sig för sin profetiska kallelse när han var tio år, då han fick kunskap om de gamla heliga uppteckningarna. Nephis folk valde honom till att leda nephiternas här då han var sexton år gammal.

I juni det året jag fyllde tolv år, skadades jag i en hästolycka medan jag delade ut dagstidningar i min gamla hemstad Randolph i Utah. Jag fick sitta i rullstol i sex månader och började gå igen på juldagen det året. Jag minns att diakonernas kvorumpresidentskap kom till mitt hem för att besöka mig – Dale Rex, Doug McKinnon och andra som var trettonåriga ledare i presidentskapet för diakonernas kvorum. De verkade förstå sitt ansvar för mig som medlem i deras kvorum.

Jag stod nyligen på flygplatsen i Salt Lake City och väntade på att få hämta mitt bagage när en kvinna kom fram till mig och frågade vad jag hette. Jag kände igen henne som en före detta klasskamrat från South Rich highschool för många år sedan. Hon hade förändrats sedan jag såg henne senast. Ni vet hur man känner sig på dessa fruktade återföreningsfester. Hon hade blivit lite gråhårig och lite rynkig. (Jag hade naturligtvis inte förändrats.) Jag förstod att hon stod där och väntade på sitt barn som var på hemväg från sin mission. Det förvånade mig. När hon fortfarande gick i skolan hade hennes familj, som inte var medlemmar i kyrkan, flyttat in i vårt lilla samhälle. Hon hette Alice Gomez. Hon var ungefär lika gammal som jag och mina vänner. Jag minns att hon var vänlig och alltid artig men att hon aldrig gick på några av kyrkans möten.

Jag sade till henne: ”Alice, berätta för mig vad som hände. Det är ju tydligt att du nu är en aktiv medlem i kyrkan, men du blev ju inte medlem medan vi gick i skolan.”

Hennes svar var förebrående: ”Det var aldrig någon som frågade mig!” ”Oj!” Vårt kvorum försummade verkligen det tillfället.

Nyligen fick jag höra talas om ett kvorum av unga prästadömsbärare i Jamaica som hade bestämt sig för att hjälpa missionärerna med deras arbete Så dessa unga män i kvorumet gick ut och knackade dörr för att finna hänvisningar åt missionärerna. De samlade snart ihop fler hänvisningar än missionärerna kunde klara av.

Ett kvorum av präster i Kaysville i Utah hade bestämt sig för att inte förlora en enda medlem i sitt kvorum. Hela kvorumet brukade gå till en mindre aktiv medlems hem och ha söndagslektionen runt hans säng. Snart började den unge mannen gå med kvorumet för att ha söndagslektionen i hemmet hos en annan präst.

I år, 2003, finns det mer än 26 000 församlingar och grenar i kyrkan, med omkring 78 000 kvorum för diakoner, lärare och präster. Vilken armé!

Bidraget som kvorumen i aronska prästadömet kunde ge till arbetet med att omvända, behålla och aktivera andra medlemmar i deras kvorum är enormt.

Om den sextonårige Mormon kunde vara ledare för en stor krigshär, och om pojken Jeremia kunde få ord lagda i sin mun av den allsmäktige Guden, och om Timoteus kunde vara så vis som han var, då kan varje ung man som hör min röst klara av sina åligganden i kvorumet.

Uppgifterna i aronska prästadömets kvorum är inte mindre viktiga än uppgifterna i äldsternas kvorum eller högprästernas grupper. Kom ihåg att de innehar ”nycklarna till betjäning av änglar”. Vi behöver unga män som trofast utför sin kallelse, med insikt om att de ordinerats till rätten att handla i det ämbete de fått.

Jag vittnar om att dessa kvorum inom aronska prästadömet har Guds heliga prästadöme. I Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. Joseph Smiths skrifter 2:68–69.

  2. Jeremia 1:4–7, 9.

  3. 2 Timoteus 1:6, 9.

  4. 2 Timoteus 3:15.

  5. Mormon 1:1–2, 4.

  6. Mormon 2:1–2.