Omvändelse och förändring
Omvändelse innebär att upphöra med alla vanor – personliga, släktrelaterade, etniska och nationella – som strider mot Guds bud.
Jag medför hälsningar från området Filippinerna med dess 520 000 medlemmar i 80 stavar och 80 distrikt och 2 200 missionärer i 13 missioner. Vi gör framsteg trots de utmaningar som kyrkan ställs inför där den ännu inte är fullt etablerad.
I dessa utvecklingsområden är vi i hög grad beroende av äldre missionärspar. Jag betonar detta för det finns många som kan höra mig som behöver få veta hur mycket deras tjänande uppskattas, och det finns andra som vi ber ska bestämma sig för att stå till förfogande för detta synnerligen viktiga tjänande.
I.
Jag vill inleda med något som en av dessa tappra missionärer sade i min närvaro. ”När jag ser tillbaka på mitt liv”, sade han, ”kan jag knappt fatta att en barfotasurfare från Hawaii har fullgjort sin tredje mission. Men när jag kände Frälsarens kärlek, ville jag tjäna honom och jag ändrade på mitt liv.” Ja, verkligen! Stanley Y Q Ho berättade för mig att ända tills han var 30 år gammal gjorde han inget annat än ”slog dank på Waikikis stränder”. Så fann han evangeliet, gifte sig med en flicka som var medlem i kyrkan och förändrades. Sedan dess har han uppfyllt många kallelser, bland annat som biskop och stavspresident. Nu har äldste Ho och hans älskade Momi, som orsakat så många förändringar i hans liv, fullföljt tre heltidsmissioner.
För att ge er ännu ett exempel vänder jag mig till Lukas evangelium.
”Jesus kom därefter in i Jeriko och vandrade genom staden.
Och se, där fanns en man som hette Sackeus och var förman vid tullen, och han var rik.
Han ville se vem Jesus var men kunde inte för folkskarans skull, ty han var liten till växten.
Då sprang han i förväg och klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att kunna se honom, eftersom Jesus skulle komma den vägen.
När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade till honom: ’Sackeus, skynda dig ner, ty i dag måste jag komma och stanna i ditt hus.’
Sackeus skyndade sig ner och tog emot honom med glädje.” (Luk 19:1–6)
Här säger evangeliet att Jesu efterföljare ”mumlade förargat” eftersom han gick till en syndares hus (v 7). Men det brydde sig Jesus inte om. Hans evangelium är till för alla som vill överge gamla beteenden och göra de förändringar som behövs för att kunna bli frälst i Guds rike.
Låt oss nu återgå till berättelsen om den man som öppnade sitt hem och sitt hjärta för Herren.
”Men Sackeus stod där och sade till Herren: ’Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubbelt tillbaka.’
Jesus sade till honom: ’I dag har frälsning kommit till denna familj …
Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.” (Luk 19:8–10)
Sackeus från Jeriko och Stanley från Hawaii representerar oss alla. De är exempel på vad vi ber om att vi alla ska få uppleva när vi beslutar oss för att ta emot Herren ”med glädje” och följa honom dit han leder oss.
II.
Jesu Kristi evangelium uppmanar oss att förändra oss. ”Omvänd er” är det oftast förekommande budskapet, och omvändelse innebär att upphöra med alla vanor – personliga, släktrelaterade, etniska och nationella – som strider mot Guds bud. Evangeliets syfte är att förvandla vanliga människor till celestiala varelser, och detta kräver förändring.
Johannes döparen predikade omvändelse. De som lyssnade på honom kom från olika grupper, och han förklarade de förändringar som var och en måste göra för att bära ”sådan frukt som hör till omvändelsen”. (Luk 3:8) Publikaner, soldater och vanliga människor – alla hade de traditioner som måste stå tillbaka för omvändelseprocessen.
Jesu lärdomar utmanade också olika gruppers traditioner. När skriftlärda och fariséer klagade över att hans lärjungar bröt ”mot de äldstes stadgar” genom att hoppa över den rituella handtvättningen, svarade Jesus att de skriftlärda och fariséerna bröt ”mot Guds bud för [sina] stadgars skull”. (Matt 15:2–3) Han beskrev hur de ”upphäv[t] Guds ord för [sina] stadgars skull” (v 6). ”Hycklare” kallade han dem som genom att hålla fast vid sina traditioner inte höll Guds bud (v 7).
I nutida uppenbarelse förklarar Herren på nytt att ”den onde” leder oskyldiga människobarn bort från ljus och sanning ”förmedelst olydnad och fädernas traditioner”. (L&F 93:39)
Ett folks traditioner eller kultur eller sätt att leva innebär oundvikligen en del vanor som måste förändras av dem som vill kvalificera sig för Guds rikaste välsignelser.
Ett exempel är kyskhet. ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”, befallde Herren från Sinai (2 Mos 20:14) och upprepade det i nutida uppenbarelser. (L&F 42:24; se också L&F 59:6.) ”Fly bort från otukten” befaller Nya testamentet. (1 Kor 6:18; se också Gal 5:19; 1 Tess 4:3.) Guds profeter har alltid fördömt ”otukt”. Ändå har dessa eviga befallningar ofta ignorerats, bekämpats eller förlöjligats av starka traditioner i många länder. Det märks speciellt i dag, när filmer, tidningar och Internetmeddelanden i en nation ögonblickligen förmedlas till många andra. Sexuella relationer före äktenskapet tolereras eller förespråkas av många. Det gör också det snabbt ökande utbudet av pornografi. Alla som har tagit del i sådan orättfärdig verksamhet måste omvända sig och förändras om de ska kunna bli Guds folk, för han har sagt oss att ”intet orent kan inkomma i hans rike”. (3 Nephi 27:19)
Att komma till kyrkan varje vecka är ett annat exempel på ett bud som strider mot omtyckta traditioner. Herren har befallt oss att komma till kyrkan och ”offra [våra] sakrament” på hans heliga dag. (Se L&F 59:9.) Detta kräver mer än att passivt närvara. Vi är befallda att delta i tillbedjan och tjänande, och detta kräver en smärtsam förändring för många som inte är kristna, ja, också för sådana kristna som gått i kyrkan bara då och då, som åskådare.
Herrens befallning att vi ska avstå från alkohol, tobak, te och kaffe (se L&F 89) går också emot mångas traditioner. Långvarigt beroende och gamla vanor är inte lätta att bryta, men Guds befallning är tydlig och de utlovade välsignelserna uppväger mer än väl de svårigheter som förändringen innebär.
Ett annat exempel är ärlighet. Vissa kulturer överser med lögner, stölder och andra oärliga sedvänjor. Men alla former av oärlighet – vare sig för att blidka, rädda ansiktet eller tillvinna sig något – står i direkt strid mot evangeliets bud och dess kultur. Gud är en sanningens Gud, och Gud ändrar sig inte. Det är vi som måste ändra oss. Och det blir en stor förändring för alla dem vars traditioner får dem att tro att de kan ljuga lite, luras lite eller delta i bedrägeri närhelst det ger personliga fördelar och troligtvis inte kommer att upptäckas.
En mindre allvarlig världslig tradition som strider mot evangeliets värderingar är uppfattningen om högre eller lägre ställningar. I världen talar vi om befordran och degradering. Men det finns inga steg uppåt eller nedåt när det gäller ämbeten i kyrkan. Vi flyttar bara på oss. En biskop som avlöses av vederbörlig auktoritet och kallas att undervisa i Primär sänks inte ner till en lägre nivå. Han går framåt när han accepterar sin avlösning med tacksamhet och tar emot och uppfyller plikterna som hör samman med en ny kallelse – även en som är långt ifrån lika framskjuten.
Jag såg ett oförglömligt exempel på detta för några månader sedan i Filippinerna. Jag besökte en församling i Pasigs stav i närheten av Manila. Där träffade jag Augusto Lim, som jag tidigare känt som stavspresident, missionspresident, generalauktoritet och president för templet i Manila. Nu såg jag honom verka ödmjukt och tacksamt i sin församlings biskopsråd, som andre rådgivare till en mycket yngre och mycket mindre erfaren man. Från tempelpresident till andre rådgivare i en församlings biskopsråd är ett vackert exempel på evangeliets värderingar omsatta i handling.
I dessa exempel jämför jag inte en del av världens kultur eller traditioner med en annan. Jag jämför Herrens sätt med världens sätt – Jesu Kristi evangeliums värderingar med varje nations eller folks värderingar och traditioner. Ingen grupp har monopol på dygd eller är befriad från befallningen att ändra sig. Jesus och hans apostlar försökte inte göra hedningarna till judar. (Se Rom 2:11; Gal 2:11–16, 3:1–29, 5:1–6, 6:15.) De undervisade hedningar och judar och försökte göra var och en av dem till en Kristi efterföljare.
På samma sätt försöker inte Herrens nutida tjänare göra filippinare eller asiater eller afrikaner till amerikaner. Frälsaren inbjuder alla att komma till honom (se 2 Nephi 26:33; L&F 43:20), och hans tjänare försöker förmå alla – inklusive amerikaner – att bli sista dagars heliga. Vi säger till alla: ge upp de traditioner och kulturella vanor som strider mot Guds befallningar och hans evangeliums kultur och förena er med hans folk i uppbyggandet av Guds rike. Om vi upphör att vandra i mörker, sade aposteln Johannes, ”vandrar [vi] i ljuset … har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd”. (1 Joh 1:7)
III.
Det finns en unik evangelisk kultur, en uppsättning värderingar och förväntningar och sedvanor som är gemensamma för alla medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Evangeliets sätt att leva kommer av frälsningsplanen, Guds befallningar och levande profeters lärdomar. Det tar sig uttryck i sättet varpå vi fostrar våra barn och lever våra egna liv. Principerna som framställs i tillkännagivandet om familjen är ett vackert uttryck för vårt evangeliums kultur.
De som döps in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga ingår förbund. I en nutida uppenbarelse förklarade Herren: ”När människorna äro kallade till mitt eviga evangelium och ingå i ett evigt förbund, så räknas de för jordens salt, människosläktets krydda.” (L&F 101:39) För att kunna utföra förbundets plikt att vara jordens salt, måste vi skilja oss ifrån dem omkring oss.
Som Jesus lärde: ”Jag giver eder att vara jordens salt, men om saltet mister sin sälta, med vad skall då jorden saltas? Saltet duger då till intet utom att kastas ut och trampas ned av människorna.” (3 Nephi 12:13; se också Matt 5:13; L&F 101:40.)
Detta fordrar att vi tar avstånd från en del i vår släkts kultur, vår etniska kultur eller vårt lands kultur. Vi måste ändra på alla inslag i vårt uppträdande som strider mot evangeliets bud, förbund och värderingar.
Evangeliets plan grundar sig på den enskildes ansvar. Vår trosartikel förkunnar den eviga sanningen ”att människorna kommer att straffas för sina egna synder och inte för Adams överträdelse”. (2 trosart) Detta krav på enskilt ansvar, som uttrycks på många sätt i vår lära, står i skarp kontrast till Satans plan att ”återlösa hela människosläktet, så att icke en själ skall förloras”. (Moses 4:1) Faderns och Frälsarens plan är baserad på enskilda val och enskilda insatser.
Läran om och utövandet av eget ansvar och egna insatser kolliderar med många länders egna traditioner och egen kultur. Vi lever i en värld där det finns många olikheter i fråga om inkomst och materiella ägodelar, och där det görs många offentliga och privata ansträngningar för att minska dessa olikheter. Kristi efterföljare är befallda att ge till de fattiga och många gör det. Men en del gåvor har skapat en beroendekultur, tillfredsställt mottagarnas behov av timlig mat och logi, men gjort dem utfattiga i fråga om deras eviga behov av personlig tillväxt. Den tillväxt som evangelieplanen kräver sker bara i en anda av enskilda ansträngningar och eget ansvar. Den sker inte där det råder någon form av beroendeställning. Vad som än gör oss beroende av någon annan för att kunna fatta beslut eller få tag i medel som vi själva skulle ha kunnat skaffa oss, försvagar vår andlighet och hämmar vår utveckling mot det som evangelieplanen avser att vi ska uppnå.
Evangeliet lyfter människor ur fattigdom och beroendeställning, men bara när evangeliets värderingar, som innebär att även de mycket fattiga trofast betalar sitt tionde, får övertaget över traditionerna och beroendekulturer. Detta är den läxa vi lär oss av Israels barn, som befriades från hundratals år av slaveri i Egypten och följde en profet in i sitt eget land och blev ett mäktigt folk. Vi kan också lära oss denna läxa av mormonpionjärerna, som aldrig tog förföljelserna eller fattigdomen som ursäkt, utan gick framåt i tro, med vetskap om att Gud skulle välsigna dem när de höll hans bud, vilket han också gjorde.
De förändringar vi måste göra för att bli delaktiga av evangeliets kultur kräver långvariga och ibland smärtsamma ansträngningar, och våra olikheter måste vara synliga. Som ”jordens salt” är vi också ”världens ljus” och vårt ljus får inte döljas. (Se Matt 5:13–16.) Aposteln Johannes sade att detta kommer att få världen att hata oss. (Se 1 Joh 3:13.) Det är därför som de som har ingått förbund om att ändra sig har en helig plikt att älska och hjälpa varandra. Denna uppmuntran måste ges till varje människa som kämpar för att bli fri från världens värderingar och bli delaktig av Jesu Kristi evangeliums värderingar. Aposteln Johannes sade avslutningsvis: ”Låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning.” (1 Joh 3:18)
Ingen visar kärlek till sin nästa mer eftertryckligt än de ädla män och kvinnor i denna kyrka som lämnar bekväma hem och omgivningar för att verka som missionärspar. De ger den mest tillförlitliga och värdefulla hjälpen till dem som kämpar med sin förändring. Må Gud välsigna våra missionärspar!
IV.
Jesus befallde oss att älska varandra, och vi visar denna kärlek genom vårt sätt att hjälpa varandra. Vi är också befallda att älska Gud, och vi visar denna kärlek genom att fortsätta att omvända oss och genom att hålla hans bud. (Se Joh 14:15.) Och omvändelse innebär mer än att avstå från att synda. I sin vidaste innebörd kräver den förändring, att avstå från traditioner och kulturella sedvänjor som strider mot Guds bud. När vi fullständigt anammar Jesu Kristi evangeliums värderingar, blir vi ”medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj”. (Ef 2:19)
Jag vittnar om att detta är vad vår Herre och Frälsare vill att vi gör, så att vi kan bli vad hans evangelium avser att vi ska bli, i Jesu Kristi namn, amen.