Prästadömet, nycklarna och kraften att välsigna
Det förväntas att värdiga bärare av melkisedekska prästadömet först och främst i sin egen familj använder kraften som de fått till att välsigna andra.
Ett av återställelsens anmärkningsvärda bevis är Joseph Smiths och Oliver Cowderys vittnesbörd om hur prästadömet och dess styrande kraft återgavs till jorden. I vart och ett av fallen återställdes prästadömet och prästadömets nycklar av gudomliga budbärare som hade haft dem tidigare. Johannes döparen återställde aronska prästadömet med omvändelsens och dopets nycklar.1 Petrus, Jakob och Johannes återställde inte bara melkisedekska prästadömet, de återställde också ”rikets nycklar”2. Mose och Elia återvände med nycklarna till insamlingen och beseglingen.3 Händelserna som beskrev prästadömets återställelse är anmärkningsvärda i det att de överensstämmer med det bibliska mönstret för prästadömets återställelse i tidigare tidsutdelningar. Tänk till exempel på återställelsen och överföringen av prästadömets kraft på Frälsarens tid.
I slutet av sin verksamhet lovade Jesus att Petrus skulle få ”himmelrikets nycklar”4 eftersom han visste att han snart skulle lämna jorden och att apostlarna behövde ha prästadömets nycklar för att kunna leda hans verk efter hans himmelsfärd. Matteus skriver att när Petrus, Jakob och Johannes skulle få nycklarna, tog Jesus dem med sig på ett högt berg” där han ”förvandlades inför dem” och Mose och Elias ”visade sig för dem”.5 Kort efter denna händelse förkunnade Frälsaren att apostlarna hade nycklarna till att leda kyrkan.6 Profeten Joseph Smith skrev att ”Frälsaren, Mose och Elias gåvo nycklarna till Petrus, Jakob och Johannes på berget, då de blevo förvandlade inför honom”7.
Mönstret för prästadömets återställelse som Matteus beskrev är samma mönster som vi följer i vår tidsutdelning. De apostlar och profeter som Herren utsåg till att inneha nycklarna i tidigare tidsutdelningar återställde dem till jorden i början av denna tidsutdelning.
Men predikanterna runt Palmyra på artonhundratalet, som inte förstod att ett stort avfall hade ägt rum, trodde på ett helt annat förfaringssätt när det gällde att ta emot prästadömet. De trodde att kraften att predika kom genom en inre kallelse till ett prästadöme av troende. De förstod inte att det var nödvändigt att få prästadömet genom handpåläggning från en person som har myndighet därtill.8 De förstod inte heller syftet med eller nödvändigheten av att ha prästadömets nycklar.
Prästadömet är Guds kraft och myndighet som han har delgivit människan. Prästadömets nycklar är rätten att leda användningen av denna kraft. Kyrkans president innehar alla nödvändiga nycklar för att styra hela kyrkan. Hans rådgivare i första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum innehar också rikets nycklar och de verkar under ledning av presidenten. Stavspresidenter, biskopar och tempel-, missions- och kvorumpresidenter får nycklarna till att leda kyrkan inom sina ansvarsområden. Deras rådgivare innehar inga nycklar, men ”får delegerad auktoritet genom sin kallelse och sitt uppdrag”9.
Prästadömet och prästadömets nycklar öppnar dörren till försoningens välsignelser. Genom prästadömets kraft döps människor till syndernas förlåtelse, som möjliggjorts genom Frälsarens stora barmhärtighetsgärning. En bärare av melkisedekska prästadömet kan förläna den Helige Anden. Medlemmarna renas genom eld av den Helige Anden, de vägleds till sanningen, de får tröst, de helgas och de välsignas på många sätt då de får del av försoningens frukter. Beseglingsmyndigheten binder samman en man, en kvinna och deras barn för evigt och gör det möjligt för dem att upphöjas i den kommande världen – ännu en välsignelse från Frälsaren.
Det förväntas att värdiga bärare av melkisedekska prästadömet först och främst i sin egen familj använder kraften som de fått till att välsigna andra. Ett av återställelsens underbara arv är att en far som är ordinerad till melkisedekska prästadömet har rätt att välsigna sin hustru och sina barn när han känner sig manad därtill och när de önskar få en välsignelse.
För många år sedan hände något i vår familj som gjorde ett outplånligt intryck i fråga om hur viktig och värdefull och hur kraftfull en fars välsignelse är. Det vi lärde oss kan vara av intresse för er.
När våra äldsta barn skulle börja skolan bestämde syster Bateman och jag att varje barn skulle få en fars välsignelse i början av skolåret. Det skulle ske under den sista hemaftonen före skolstarten. Det år då vår äldste son Michael skulle börja i tredje klass minns vi särskilt. Sommaren före hade han varit med på knattebaseboll. Han älskade sporten. När vi samlades för hemaftonen före skolstarten sade Michael att han inte behövde någon välsignelse. Han hade just varit med på första säsongen i knattelaget och välsignelser var bara något för småbarn.
Syster Bateman och jag blev alldeles häpna. Vi försökte uppmuntra honom genom att säga att en välsignelse skulle hjälpa honom med hans skolarbete. Den skulle vara ett skydd för honom. Den skulle hjälpa honom i hans relationer med sina syskon och vänner. Vår uppmuntran och våra övertalningar hade ingen verkan. Han var för gammal. Eftersom vi trodde på handlingsfrihetens princip tänkte vi inte tvinga en åttaåring att ta emot en välsignelse. Alla barnen utom Michael fick en välsignelse det året.
Skolåret fortsatte som vanligt. Det gick bra i skolan för Michael och de andra barnen och vi tyckte om att vara tillsammans som familj. Sedan kom maj månad igen och det var dags för knattebasebollen att börja. Efter skolav- slutningen kallade Michaels tränare samman laget till träning. Michael kunde inte ha varit mer förväntansfull. Hans dröm höll på att gå i uppfyllelse. Han skulle få vara förste fångare. Basebollplanen låg bara några kvarter från vårt hus. Pojkarna och tränaren fick korsa en starkt trafikerad motorväg för att komma till basebollplanen. Efter träningen började pojkarna och tränaren att gå hemåt. Michael och en vän till honom sprang iväg före tränaren och de andra pojkarna. När de två pojkarna närmade sig motorvägen såg sig inte Michael för utan rusade ut framför en bil som kördes av en sexton år gammal pojke som var ute på sin första åktur. Kan ni föreställa er hur rädd den unge mannen måste ha blivit? Han tvärbromsade och svängde åt sidan för att undvika att köra på pojken. Olyckligtvis träffades Michael av främre stötfångarens sida och slungades iväg längs motorvägen.
Strax därpå fick syster Bateman och jag ett telefonsamtal från polisen. Michaels tillstånd var kritiskt och han var på väg till sjukhuset i ambulans. Det var viktigt att vi skyndade oss dit. Innan vi åkte ringde jag till en vän och bad honom att möta oss på sjukhuset och hjälpa till att ge en välsignelse. Den tjugo minuter långa bilturen var den längsta i vårt liv. Vi bad intensivt för vår sons liv och för att få veta Herrens vilja.
När vi parkerade bilen vid dörren till akutmottagningen såg vi en polis komma ut med en gråtande ung man. Polisen kände igen oss och sade att den unge mannen var föraren till bilen. Vi visste tillräckligt om vad som hade hänt för att lägga armarna om honom och tala om för honom att vi visste att det inte var hans fel. Sedan gick vi in i sjukhuset för att söka upp Michael. När vi kom in i hans rum arbetade läkarna och sjuksköterskorna febrilt med honom. Min vän hade kommit och vi frågade om vi kunde få två eller tre minuter ensamma med Michael. Min prästadömsbroder gav smörjelsen och jag beseglade den. När jag lade händerna på Michaels huvud kom en känsla av tröst och frid över mig. Orden flödade och löften gavs. Sedan fördes han i ilfart till operationsrummet.
I fyra veckor låg Michael i en sjukhussäng med huvudet i bandage och ena benet i sträckning. Varje onsdag fick han besök av kamraterna i knattelaget efter matchen och de rapporterade till honom. Varje vecka när pojkarna återupplevde matchen vällde tårar upp i Michaels ögon och rann nerför kinderna. Efter fyra veckor i sträckning blev Michael gipsad från bröst till tå. Vid två eller tre tillfällen tog vi honom till en match så att han kunde se sina vänner spela. Ytterligare fyra veckor gick och det tidigare gipsförbandet ersattes av ett gipsförband från höft till tå. Två dagar innan skolan började togs det sista förbandet bort. Råder det någon tvekan om vem som ville ha den första välsignelsen när familjen samlades följande kväll för att ge skolvälsignelserna? En nioårig pojke, lite äldre och mycket klokare, stod först i kön.
Med åren har våra barn lärt sig förstå att olyckor inte alltid kan förhindras av prästadömsvälsignelser. Men de vet också att vi kan bli skyddade på mer än ett sätt genom prästadömet. Idag får våra barnbarn ta del av dessa prästadömsvälsignelser. Traditionen har nått generation nummer två och tre. Vi tror att denna vana, liksom familjen, kommer att bestå genom evigheterna.
Jag är så tacksam för att en fjorton år gammal pojke, Joseph Smith, gick till en lund och bad för att få veta vilken kyrka som var den rätta. Jag är evigt tacksam för svaret han fick och för återställelsen av prästadömet och dess nycklar genom Johannes döparen, Petrus, Jakob och Johannes och andra heliga budbärare. Må vi använda denna underbara kraft till att välsigna alla Guds barn, med början i vår egen familj, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.