Vill du följa med mig till Primär?
”Medelst små och enkla medel uträttas mycket stort” (Alma 37:6)
Alla i tredje klass, även jag, höll med om att Christy var klätterställningens och gungornas drottning. Ingen kunde klättra lika snabbt eller gunga lika högt som Christy. Och hon var lika bra på att leka lekar. Men det som var viktigast för mig var att hon och jag var goda vänner. En dag i skolan, under rasten, frågade Christy: ”Vill du följa med mig till Primär?”
Jag hade aldrig hört talas om Primär förut. ”Vad är det?” frågade jag.
Christy förklarade: ”Primär är något speciellt i min kyrka, bara för barn. Om du följer med får du sjunga sånger, träffa nya vänner, lära dig nya saker och så kan du träffa min primärlärare, som är jättesnäll.”
”Lika snäll som fröken Palmer?” frågade jag. Jag var säker på att ingen lärare kunde vara lika snäll som vår lärare i tredje klass.
Christy skrattade. ”Ja, hon är lika snäll som fröken Palmer.” Efter skolan sprang jag hela vägen hem för att fråga mamma om jag fick följa med till Primär.
Men mamma var inte lika förtjust i idén som jag var. ”Jag behöver lite mer information”, sade hon. ”Vad heter Christys kyrka?”
Det var ju ingen lätt fråga att börja med eftersom, som jag sade till mamma: ”Jag kommer inte ihåg namnet. Det är ett långt namn som jag aldrig hört förut.” Jag såg på mammas bekymrade ansiktsuttryck att det var fel svar.
”Vänta, jag ringer till Christy på en gång!” Jag sprang till telefonen och slog Christys nummer innan mamma hann säga ett ord.
Telefonen ringde två gånger innan Christy svarade. ”Hallå?”
”Christy!” utropade jag. ”Vad var det nu din kyrka hette?” Jag lyssnade noggrant och sade sedan: ”Mamma, Christys kyrka heter Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.” När mammas bekymrade min inte försvann, visste jag att jag behövde hjälp. Jag sade i luren: ”Christy, tror du att din mamma kan prata med min mamma om Primär?”
Jag tror Christy hörde hur desperat jag lät för det tog henne exakt fem sekunder att hämta sin mamma till telefonen. Snart pratade och skrattade våra mammor som gamla vänner. Sedan sade mamma till Christys mamma att ja, jag fick följa med till Primär!
När jag följde med till Primär första gången var det minst lika bra som Christy hade sagt att det skulle vara. Christy hade rätt — vår primärlärare var jättesnäll. Precis lika snäll som fröken Palmer. Hon gav mig till och med ett eget Tro på Gud-häfte.
Den dagen gick jag hem och visade mamma mitt häfte och berättade allt om Primär för henne. Jag sjöng till och med ”Hallåsången” (Barnens sångbok, s 130) för henne och mina två bröder, vilken alla barnen hade sjungit för mig. När mamma betraktade bilden av Jesus Kristus på framsidan av mitt häfte och läste några av sidorna inuti, såg hennes ansikte stilla och tankfullt ut. Sedan sade hon att jag kunde följa med Christy till Primär varje vecka om jag ville.
Det ville jag absolut, men det blev så att jag bara följde med några gånger till eftersom det blev sommarlov och vår familj åkte på semester. Vi packade bilen full och körde från Kalifornien hela vägen till min mormors gård i Illinois.
Den andra dagen av vår resa, när vi körde in i Utah, såg vi affischtavlor längs motorvägen med namnet på Christys kyrka. De inbjöd människor att komma och se något som kallades besökscentret i Salt Lake City. Mamma sade att hon skulle vilja stanna till där så att hon kunde få veta mer om kyrkan.
När vi gick in genom dörren till besökscentret, hälsades vi välkomna av en vänlig man med namnskylt. När han visade runt oss hade mamma massor av frågor, och mannen verkade ivrig att besvara varenda en av dem. När rundturen var över skrev mamma sitt namn och sin adress i gästboken och bockade sedan i en ruta med ordet ”JA” intill, och visade därmed att hon skulle vilja ta emot mer information om kyrkan.
När vi kom hem från vår semester kom två unga män som kallade sig äldster till vår lägenhet. De berättade för oss att de var missionärer som hade fått ett meddelande ända från besökscentret i Salt Lake City om att mamma skulle vilja ha mer information om kyrkan. De sa att de gärna ville undervisa vår familj om vår himmelske Faders plan och om Jesu Kristi evangelium. Det var då missionärerna började undervisa vår familj.
Första gången vi gick till kyrkan tillsammans sade jag till min familj att de måste lägga armarna i kors när vi gick in i kapellet. I Primär hade jag lärt mig att man visade vördnad på det sättet. Vi försökte alla att hålla armarna i kors den dagen, men det var så många som kom fram och ville skaka hand och välkomna oss till kyrkan att vi inte kunde hålla dem i kors särskilt länge.
När missionärerna hade hållit alla sina lektioner frågade de mamma om hon skulle vilja döpas som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Hon sade att hon behövde be om det. Klockan sex morgonen därpå ringde mamma till missionärerna och berättade att hon bett hela natten och frågat om hon skulle döpas och att svaret var ja! Mina bröder och jag sade också till dem att vi ville döpas.
Jag minns fortfarande hur det var att stiga ner i vattnet i dopbassängen. Jag var klädd i vitt och kände mig så lycklig inombords att jag ville skratta och ropa på samma gång. Jag tittade upp och såg att mamma grät glädjetårar. Sedan tittade jag på Christy, som nästan var lika entusiastisk som jag eftersom allt ju hade börjat med att hon frågade mig: ”Vill du följa med mig till Primär?”