Muchachons skärv
Min missionärskamrat och jag försökte besluta oss för var vi skulle skrifta när vi såg en kvinna som var på väg in i ett hus. Vi förstod att hon hade kommit hem för att laga lunch eftersom Buenos Aires förorter redan höll på att stänga för siesta. Innan jag visste ordet av hade min kamrat börjat undervisa henne om en evangelieprincip, och jag vittnade om att den var sann. Narda tyckte om vårt budskap och bad oss komma tillbaka påföljande vecka.
När vi kom hem till Narda satt hennes fem barn runt bordet och väntade på oss. Ingen av föräldrarna hade heltidsjobb och vårt hjärta värkte för dem när vi insåg att de knappt hade tillräckligt för att överleva. Deras enkla hem hade varken golv eller rinnande vatten, och väggarna bestod av löst hopspikade brädor. Deras enda värmekälla var en liten spis.
Men hur fattig familjen än var så var de rika i sin önskan att lära sig mer om Gud. Narda älskade och studerade Bibeln och ville att hennes barn skulle ha en liknande grund. Tolvårige Cristian tyckte särskilt mycket om att lyssna på missionärslektionerna. När vi hade lämnat en Mormons bok hos familjen läste han ivrigt de första böckerna i den. Nardas make var också intresserad men var blyg och lyssnade från sovrummet.
På grund av deras ekonomiska situation tvekade vi att undervisa dem om fasteoffer och tionde. Vi ville att de skulle ha ett fast vittnesbörd om Jesus Kristus och återställelsen innan vi presenterade några principer som skulle kräva mer tro. Men eftersom de äldre barnen hade börjat läsa Mormons bok och komma till kyrkan så hade de frågor som behövde besvaras.
Cristian sade: ”I kyrkan och i Mormons bok pratar alla om att fasta. Vad betyder det?” Vi undervisade och vittnade om vikten av att fasta och bad sedan inom oss att familjen skulle acceptera det här budet.
Cristian bar senare följande vittnesbörd för oss: ”Häromdagen gav mamma mig lite pengar så att jag kunde köpa godis. Medan jag gick till affären kom jag att tänka på din lektion om fasta och jag ville pröva på det. Men jag hade bara 20 centavos. Jag bestämde mig för att fasta i alla fall och använda mina 20 centavos som fasteoffer.”
Narda tyckte inte att Cristian skulle bidra med en så liten summa pengar, men han var envis. Han ville följa alla Guds bud och ge det han kunde. Några veckor senare döptes han och två av hans syskon. Föräldrarna blev medlemmar i kyrkan året därefter.
När jag tänker att jag inte har råd att betala fasteoffer så minns jag Cristian och hans trofasthet och inser att jag har mer än nog att ge. Hans offer påminner mig om änkans skärv. (Se Mark 12:42–44.) Det kanske var en liten summa, men Cristian gav därför att han älskade Gud och ville vara lydig.