President Henry B Eyring
Kallad av Gud
Några år efter det att Henry Bennion Eyring hade blivit rektor för Ricks College (numera Brigham Young-universitetet–Idaho) fick han erbjudande om en välbetald, prestigefylld tjänst i södra Kalifornien.
”Det låter som en fantastisk möjlighet”, sade president Spencer W Kimball till honom när Henry berättade om erbjudandet och dess förmåner. ”Om vi behövde dig någon gång så skulle vi veta var du fanns.”
Henry hade förväntat sig att president Kimball, som var hans morbror, skulle be honom att stanna kvar på Ricks. I stället blev det uppenbart att Henry och hans fru Kathleen behövde be och fasta om beslutet, vilket de gjorde. Inom en vecka hade Anden viskat till Henry att han skulle ha förmånen att få stanna på Ricks College ”lite längre”.
Han ringde Jeffrey R Holland, dåvarande chef för kyrkans utbildningsverksamhet, och berättade för honom att han hade tackat nej till den erbjudna tjänsten. Den kvällen blev Henry uppringd av president Kimball.
”Jag har hört att du har bestämt dig för att stanna”, sade president Kimball.
”Ja”, svarade Henry.
”Tycker du att du har gjort en uppoffring?” frågade president Kimball.
”Nej”, sade Henry.
”Det stämmer!” försäkrade president Kimball honom. Med de orden avslutade president Kimball samtalet.
För dem som känner Henry B Eyring kommer hans villighet att följa andliga ingivelser — även när det innebär att han måste avstå från det som världen anser vara viktigt — inte som någon överraskning. Han har själv erfarit att tro och ödmjukhet i förening med lydnad berättigar Guds barn till större välsignelser än världens rikedomar.
Efter president Gordon B Hinckleys bortgång den 27 januari 2008 kallade president Thomas S Monson president Eyring att verka som förste rådgivare i första presidentskapet. President Eyring hade tidigare verkat som andre rådgivare i fyra månader. Han efterträdde president James E Faust vid dennes bortgång.
”Hal” — som han kallas i familje- och vänkretsen — föddes den 31 maj 1933 i Princeton i New Jersey. Han var den andre av Henry Eyrings och Mildred Bennion Eyrings tre söner och kom till en familj som satte högt värde på både andlig och sekulär bildning.
Hans far var en ansedd kemist och föreläste på Princeton-universitetet. Hans mor, chef för idrottsavdelningen för kvinnor vid University of Utah, var tjänstledig för att avlägga doktorsexamen på University of Wisconsin då hon träffade sin blivande make. Tillsammans förde de sin tillit till Herren och sin tro på hans evangelium vidare till sina söner.
Trosarv
President Eyring härleder sin familjs trosarv till förfäder som lyssnade till och följde Andens maningar och råd från prästadömsledare. Hans farfars far Henry Eyring, som lämnade Tyskland 1853 när han var 18 år, stiftade bekantskap med kyrkan påföljande år i Saint Louis i Missouri. Hans önskan att få en uppenbarelse vad gällde kyrkan besvarades med en dröm i vilken äldste Erastus Snow i de tolv apostlarnas kvorum, som han ännu inte hade träffat, befallde honom att döpa sig. En liknande dröm, i vilken han såg president Brigham Young för första gången, följde år 1860 medan han var missionär i det som i dag är Oklahoma och Arkansas.1
Efter sin mission slog han följe med en grupp pionjärer på väg till Utah och lärde känna schweiziskan Mary Bommeli. Mary, vars familj slöt sig till kyrkan när hon var 24 år, hade suttit inspärrad i Berlin för att ha delat med sig av evangeliet. Samma kväll som hon anhölls skrev hon brev till den domare som skulle behandla hennes fall. Hon skrev till domaren, ”en världslig man”, om uppståndelsen och andevärlden och uppmanade honom att omvända sig för att kunna rädda sig själv och sin familj undan ”stor bedrövelse”. Domaren lade snart ner målet och Mary fick lämna häktet.2 Henry och Mary gifte sig strax efter det att de hade kommit fram till Saltsjödalen.
Från Europa till ökenområdena i södra Utah och Arizona till kolonierna i norra Mexiko, tämjde president Eyrings förfäder vildmarken, spred evangeliet, flydde undan förföljelse, grundade skolor och utbildade sina barn.
En hustrus inflytande
I och med andra världskrigets utbrott hindrade bensinransonering familjen Eyring från att köra de två och en halv milen till söndagsmötena i grenen i New Brunswick. Till följd av detta fick familjen tillstånd att hålla möten i sitt hem i Princeton i New Jersey. Hal brukade skämta om att han inte missade ett enda primärmöte där — en bedrift som inte var alltför stor med tanke på att Primär endast hölls en gång i deras hem.
President Eyring tänker ofta tillbaka på den underbara anda som rådde vid dessa sakramentsmöten i den lilla gren som bestod av hans familj och enstaka besökare. Det störde honom inte att hans familj vanligtvis var de enda som var närvarade eller att han och hans bröder utgjorde grenens hela aronska prästadöme. När pojkarna började komma i tonåren var deras mor angelägen om att familjen skulle bo där det fanns fler sista dagars heliga.
Året var 1946 och Henry njöt av sin framgång och sitt arbete på Princeton-universitetet. Han hade utnämnts till hedersdoktor ett antal gånger och fått de flesta större priserna i kemi. Med tanke på hans nitiska forskning tillsammans med namnkunniga vetenskaps-män hade han goda chanser att nomineras till nobelpriset.
Ungefär vid den här tiden fick Henry ett samtal från A Ray Olpin, rektorn för University of Utah, som erbjöd honom att bli dekan för forskarutbildningen där och fortsätta sin forskning inom kemi. Hans hustru Mildred överlämnade beslutet åt Henry men påminde honom om något han lovat henne flera år tidigare. Henry hade lovat att flytta sin familj närmare kyrkans centralförvaltning när pojkarna blev äldre. När Henry tackade nej till erbjudandet, bad Mildred, som hade växt upp i Utah, honom att be om sitt beslut och gav honom ett brev som han skulle läsa när han kom till sitt laboratorium.
Efter att ha läst brevet i vilket Mildred uttryckte sin besvikelse och efter att ha bett och funderat, ringde Henry till rektor Olpin och sade att han trots allt ville tacka ja till tjänsten och bygga upp universitetets vetenskapliga fakultet. Hans skenbara uppoffring då han lämnade Princeton visade sig vara en välsignelse för honom och hans familj. En av dessa välsignelser var Hals villighet att följa sin fars exempel då han själv åratal senare befann sig vid ett liknande vägskäl.
Förberedelser för framtiden
”När min bror var i tonåren insåg jag hur olik han var andra tonåringar”, berättar Harden Eyring, som anser att hans äldre bror både är en handledare och vän. När Hal gick på high school, säger Harden, fördjupade han sig i skrifterna och läste Mormons bok fem gånger.
Hal ansåg sig inte vara förmer än någon annan, men han vägrade att delta i aktiviteter som skulle verkat störande på hans andlighet. Han tog sig tid att spela basket för East High School i Salt Lake City men prioriterade sina studier.
”När jag var i tonåren brukade jag hålla till i glassbarerna som alla andra”, berättar Harden. ”Men Hal gick inte ut på kvällarna till de lokala stamställena. I stället läste och studerade han.”
När hans äldre bror Ted, som är kemiprofessor på University of Utah, studerade sista året på college gick han några kurser med Hal. Ted sade att Hal kunde mäta sig med vem som helst i klassen. ”När Hal är fokuserad kan han åstadkomma vad som helst”, säger han. ”Han är en alltigenom trevlig kille och förblir på gott humör också i allvarliga och krävande situationer. Hal påminner mycket om sin far.”
När han blev äldre upptäckte Hal dock en stor skillnad mellan sig och sin far.
Henry Eyring uppmuntrade sina söner att studera fysik och rikta in sig på en vetenskaplig karriär. Hal hade pliktskyldigast fysik som huvudämne vid University of Utah, men en dag när han bad sin far om hjälp med ett svårt matematiskt problem, blev det uppenbart för Henry att Hal inte delade hans passion.
”Min far stod vid svarta tavlan som vi hade i källaren”, minns president Eyring. ”Plötsligt hejdade han sig. ’Hal’, sade han, ’vi arbetade på samma slags problem för en vecka sedan. Du verkar inte förstå det bättre nu än du gjorde då. Har du inte arbetat på det?’”
Hal sade att han inte hade gjort det. Sedan medgav han för sin far att fysik inte var något som han ständigt gick och tänkte på. Hans far var tyst en stund och befriade honom sedan vänligt så att han skulle kunna ägna sitt yrkesliv åt något som han hade en passion för. Han sade: ”Du borde hitta något som du älskar så mycket att det är det du tänker på när du inte måste tänka på något annat.”3
Trots detta avlade Hal 1955 examen i fysik innan han påbörjade sin militärtjänst i det amerikanska flygvapnet. Koreakriget var över och antalet unga män som kallades på heltidsmission från varje församling hade begränsats. Missionshemmet i Salt Lake City hade stängts för en tid och inga missionärer åkte ut på fältet. I en välsignelse lovade hans biskop honom att militärtjänsten skulle komma att bli hans mission. Två veckor efter sin ankomst till Sandia-basen nära Albuquerque i New Mexico kallades Hal till distriktsmissionär i missionen för de västra staterna — en kallelse han utförde på kvällar och helger under de två år han var inkallad.
Efter militärtjänsten skrev Hal in sig vid Harvard Graduate School of Business, där han avlade magisterexamen 1959 och doktors-examen 1963, båda i företagsadministration. Även om han med sin begåvning hade goda förutsättningar att göra vetenskaplig karriär, fann Hal att hans lidelse var att undervisa, lyfta och stärka andra.
Lyssna till Anden
Medan han sommaren 1961 studerade vid Harvard träffade Hal Kathleen Johnson, dotter till J Cyril och LaPrele Lindsay Johnson från Palo Alto i Kalifornien. Hon tog sommarkurser i Boston, och Hal förälskade sig i henne första gången han såg henne. Han kände en omedelbar önskan att göra sitt bästa när han var i hennes sällskap — en känsla han behållit under hela deras liv tillsammans.
De började sällskapa den sommaren och fortsatte att hålla nära kontakt genom telefonsamtal och brev efter det att Kathleen hade återvänt till Kalifornien. De vigdes i juli 1962 i templet i Logan i Utah av äldste Spencer W Kimball. Samma år blev Hal universitetslektor vid Stanford-universitetets Graduate School of Business.
Nio år senare arbetade Hal kvar på Stanford-universitetet, och han var biskop i Stanfords första församling. Med sina svärföräldrar i närheten ”hade han sitt på det torra”, minns han. Men en natt 1971 väckte Kathleen honom med två ovanliga frågor: ”Är du säker på att du gör vad du borde med ditt liv?”
Hal undrade hur de skulle kunna vara lyckligare och frågade: ”Vad menar du?”
Kathleen svarade: ”Skulle du inte kunna utföra studier åt Neal Maxwell?”
Neal A Maxwell hade just utsetts till chef för kyrkans utbildningsverksamhet. Varken Hal eller Kathleen kände honom, men Kathleen hade en känsla av att maken kanske skulle kunna göra mer för att påverka andras liv.
”Utföra studier åt Neal Maxwell — i det här stadiet av min karriär?” svarade Hal. Han tänkte att ”utföra studier” var något som mer skulle passa en ung doktorand.
Efter en stunds tystnad sade Kathleen: ”Vill du be om det?”
I det skedet av sitt äktenskap visste Hal bättre än att ignorera sin hustrus råd. Han klev ur sängen, föll på knä och höll en bön. ”Jag fick inget svar”, säger han, ”och det var jag mycket glad för eftersom jag inte ville gå någonstans.”
Dagen därpå under biskopsrådsmötet kom en röst till honom i hans inre, en röst som Hal blivit väl bekant med, och tillrättavisade honom för att han hade tagit så lätt på sin hustrus uppmaning. ”Du vet inte vilken riktning som är uppåt i din karriär”, fick han höra. ”Om du någonsin får ett nytt erbjudande om arbete så kom med det till mig.”
Hal var skakad av upplevelsen och gick genast hem. ”Vi har ett problem”, sade han till Kathleen. Han var rädd att han begått ett misstag då han tackat nej till åtskilliga tjänster han erbjudits under sin tid på Stanford-universitetet. ”Jag hade inte bett om någon av dem”, säger han. Han började ödmjukt be om sin framtid.
Inte ens en vecka efter Kathleens frågor mitt i natten ringde Neal Maxwell och bad Hal möta honom i Salt Lake City. Han flög dit dagen därpå och de två männen träffades hemma hos Hals föräldrar. Det första Neal Maxwell sade var: ”Jag vill att du blir rektor för Ricks College.”
Inte ens hans hustrus ingivelse eller den andliga tillrättavisning han fått hade förberett honom på en sådan överraskning. Han sade till Neal Maxwell att han skulle behöva be om det. Han visste trots allt inte så mycket om Ricks College. Morgonen därpå träffade han första presidentskapet. Efteråt sade Neal Maxwell till honom att jobbet var hans om han ville ha det.
Hal fortsatte att be innerligt efter att ha återvänt till Kalifornien. Svaret kom, men han missade det nästan. ”Jag hörde en röst som var så svag att jag inte hade brytt mig om den”, minns han. ”Rösten sade: ’Det är min skola.’” Han ringde upp Neal Maxwell och sade: ”Jag kommer.”
På stående fot bytte Hal de yttre tecknen på en anställning vid det renommerade Stanford-universitetet mot livet i en husvagn i Rexburg i Idaho. Det skulle dröja åtskilliga månader efter det att han den 10 december 1971 påbörjade sin tjänst som rektor för Ricks College innan han tillsammans med familjen kunde flytta till sitt nya hem, ett hus som han hade hjälpt till att bygga.
”Det var ett par saker jag visste när jag tillträdde tjänsten på Ricks College”, säger han. ”En sak var att jag inte var en sådan höjdare som jag hade trott att jag var med tanke på min ställning på Stanford-universitetet. En annan sak är att jag visste att min hustru hade fått en uppenbarelse före mig. Slutligen visste jag att jag var lyckligt lottad som fick vara där. Så i stället för att svara på frågan hur jag kunde överge min karriär på Stanford-universitetet, säger jag: ”Min himmelske Fader tog hand om den saken. Det kändes aldrig som en uppoffring.’”
De sex år som president Eyring tillbringade i Rexburg visade sig vara en välsignelse för hans familj och för skolan. Ett gott råd som han fick av en ödmjuk hemlärare bidrog till att göra de åren minnesvärda. Hemläraren, en lantbrukare med stor tro, uppmanade president Eyring att lämna skrivbordet så att han kunde träffa och uppmuntra och visa sin tacksamhet mot skolans fakultet, personal och studenter.
Hal bad om saken, kände sig manad att följa rådet och började tillbringa mer tid med skolans trofasta studenter och hängivna fakultet och personal. Tillsammans med en annan lärare började han undervisa i religion. Medan han arbetade hårt på att forma skolans andliga och akademiska grundval kom han och Kathleen att bli mycket fästa vid campusmiljön och människorna i Rexburg.
Familjen främst
Under sina år i Rexburg kom familjen Eyring närmare varandra. Vid det laget hade Hal och Kathleen fyra söner: Henry J, Stuart, Matthew och John. Senare skulle de välsignas med två döttrar: Elizabeth och Mary Kathleen. Men till och med i en liten stad på landsbygden behövde Hal och Kathleen vara på sin vakt. De oroade sig bland annat för att sönerna tittade så mycket på teve och över kvaliteten på dessa program. Den äldste sonen Henry J minns en upplevelse som kom att få avgörande betydelse för andan i Eyrings hem.
”Min bror och jag satt framför teven en lördagskväll vid midnatt”, berättar Henry J. ”Vi satt och tittade på ett tvivelaktig nöjesprogram som vi inte borde ha tittat på. Rummet i källaren var mörkt förutom ljuset från teven. Mamma kom in utan förvarning. Hon bar ett vitt, böljande nattlinne och hade en trädgårdssax i handen. Utan ett ord sträckte hon sig bakom teven, tog tag i sladden och gjorde en ögla av den. Sedan stoppade hon in saxen och klippte av sladden med ett enda klipp. Gnistorna flög och teven slocknade, men inte förrän mamma hade vänt sig om och skridit ut ur rummet.”
Henry J beslutade sig för att ge upp och började gå mot sovrummet. Men hans uppfinningsrike bror skar av en sladd från en trasig dammsugare och kopplade den till teven. Snart låg de framför teven igen, och de hade nästan inte missat något av nöjesprogrammet.
”Men det var mamma som skrattade sist”, berättar Henry J. ”När vi kom hem från skolan måndagen därpå hittade vi teven mitt på golvet med en stor spricka i det tjocka glaset. Vi misstänkte genast mamma. När vi konfronterade henne, svarade hon utan att röra en min: ’Jag dammade under teven och den råkade ramla i golvet.’”
President Eyring respekterade sin hustrus önskan och barnen sin mammas vilja och det blev slutet på tevetittande hemma hos familjen Eyring. ”Mamma leder oftast genom stilla föredöme”, säger Henry J. ”Men hon är också inspirerad och oförskräckt. Mammas bestämdhet har varit till stor välsignelse för hennes barn och barnbarn. Både i avgörande ögonblick och dagliga rutiner har hon för alltid påverkat vår kurs i livet.”
President Eyring ger fortfarande sin hustru äran av att ha gett honom en önskan att göra sitt bästa och visa sig från sin fördelaktigaste sida, och han är tacksam för att hon har varit till samma välsignelse i sina barns liv. Han är noga med att betona hennes föredöme och andliga inflytande på familjen. Och hon lovordar sin make och säger att hon är så tacksam för att han är lyhörd för Anden och för det effektiva sätt på vilket han undervisat om och efterlevt evangeliet i deras hem.
”Hal hade aldrig något tvivel om vem han satte främst i sitt hjärta”, säger hon. ”Miljön på Stanford var starkt konkurrensbetonad med mycket skickliga kolleger, men han satte alltid sin familj främst. Vid slutet av varje dag, när vi var tillsammans på kvällen, brukade han fråga: ’Vem har vi inte ringt till?’ Sedan brukade han ledd av Anden gå till telefonen och ringa till någon i familjen som behövde kontakt den kvällen.”
Utan teve i huset hade familjen mer tid för varandra och mer tid att utöva intressen, utveckla talanger och tillsammans som familj delta i idrott och andra aktiviteter. Med åren har president Eyring finslipat sin matlagningskonst (han bakar sitt eget bröd), upptäckt att han har fallenhet för träsnideri och lärt sig att måla akvarell. Ibland skickar han ett tackkort eller en akvarell som minne.
I dag är familjen Eyrings hem fullt av målningar, sniderier och möbler som han skapat med hjälp av duktiga handledare. Många av dessa verk avspeglar moraliska lärdomar eller andliga förnimmelser. Dessutom tar han sig varje dag tid att skicka e-post, som kärleksfullt kallas ”de mindre plåtarna”, till sin familj som nu innefattar 25 barnbarn.
”Pappas familjedagbok, som han skickar med e-post varje dag med fotografier och bidrag från barnen, har hjälpt oss att känna oss som om vi varje kväll satt runt middagsbordet och samtalade”, säger Henry J.
Villig att tjäna
President Eyring visste inte vid den tiden att han lämnade sin världsliga yrkeskarriär bakom sig när han tackade ja till befattningen på Ricks College. Hans arbete som rektor och de kallelser som han samtidigt hade som områdesrepresentant och medlem av Söndagsskolans generalkommitté, gjorde att han fick allt mer kontakt med kyrkans ledare, som uppmärksammade hans talanger och andliga gåvor. Och Herren kände till hans villighet att tjäna.
Då kyrkans ledare kallade president Eyring till de viktiga kallelser som följde på hans sex år vid Ricks College, var det inspiration som de sökte och fick som ledde till honom. Han blev undervisad av Anden medan han förbereddes för dessa kallelser, då han arbetade, sökte himlens vilja, lyssnade efter svar och liksom sina förfäder handlade efter de ingivelser som följde. När kallelserna kom var han redo.
År 1977 bad Jeffrey R Holland, ny chef för kyrkans utbildningsverksamhet, president Eyring att bli biträdande chef. Tre år senare, när Jeffrey R Holland blev rektor för Brigham Young-universitetet, tog Hal hans plats som chef för KUV. Han innehade den posten fram till april 1985 då han kallades till förste rådgivare i presiderande biskopsrådet. I den kallelsen använde han sina många talanger och gjorde en betydande insats i administration, fastighetsplanering, tempelutformning och byggnation och annan timlig verksamhet. I september 1992 blev han återigen chef för KUV, och en månad senare kallades han till de sjuttios första kvorum.
Den 1 april 1995 inröstades Henry B Eyring som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Sedan dess har han sökt ett än större mått av Herrens ande när han välsignat kyrkans medlemmar runtom i världen genom sina innerliga tal, sitt kärleksfulla tjänande och sitt kraftfulla vittnesbörd om Frälsaren och hans evangelium.
Unikt kvalificerad
När president Eyring vid generalkonferensen i oktober 2007 vittnade om de välsignelser som kommer av att försöka se Guds hand i vårt liv, talade han av egen erfarenhet. Genom att föra dagbok över hur vår himmelske Faders handlat mot honom har han känt sitt vittnesbörd växa, och han har blivit ”ännu mer säker på att vår himmelske Fader hör och svarar på våra böner”.4
Nyckeln till att uppfatta dessa svar och veta att Gud intresserar sig för oss, säger han, är att lära sig att lyssna uppmärksamt. ”Vi måste vara stillsamma och lyssna. De gånger jag inte lyckats få en tydlig känsla eller inte uppfattat Andens röst, var det därför att jag var för upptagen, det var för stojigt inom mig, för att jag gick upp i min egen värld.”
President Eyring har alltid levt efter den trettonde trosartikeln. Kyrkans medlemmar kan vara tacksamma över att han verkar vid president Thomas S Monsons och president Dieter F Uchtdorfs sida. En sällsynt kombination av talanger, trosarv, förberedelse, hängivet tjänande och beslutsamhet att söka Gud och göra hans vilja gör honom på ett unikt sätt lämpad att verka i första presidentskapet.