President Dieter F Uchtdorf
En familjeman, en man med tro, en förutordinerad man
Kan du föreställa dig fasan som elvaårige Dieter Uchtdorf måste ha känt när hans familj flydde från sitt hem i Östtyskland1 1952 för att söka frihet västerut? Dieters fars liv var i stor fara av politiska orsaker. Han var tvungen att fly ensam för att minimera riskerna för sin hustru och barnen. För att undvika misstankar kunde resten av familjen inte resa tillsammans. De var tvungna att företa resan åtskilda.
En plan gjordes upp. Dieters två äldre bröder Wolfgang och Karl-Heinz åkte norrut från hemstaden Zwickau. Deras syster Christel reste med två andra flickor på ett tåg som under en kort sträcka passerade igenom Västtyskland på vägen mot destinationen i Östtyskland. När tåget passerade igenom Västtyskland övertalade flickorna konduktören att öppna dörren åt dem, och de hoppade av tåget.
Dieter som var elva år och yngst av barnen tog ännu en annan väg tillsammans med sin modiga mamma. De hade bara med sig lite mat och några kära familjefoton som hade klarat sig undan förstörelsen under andra världskriget. När Dieter och hans mor hade gått i många timmar började syster Uchtdorfs knän att bli matta. Dieter bar deras ägodelar och hjälpte sin mor att ta sig uppför den sista kullen mot friheten. Där stannade de och åt sitt torftiga mål, bara för att upptäcka, när de såg ryska vakter, att de fortfarande inte hade kommit till gränsen. Modern och sonen avslutade sin picknick, tog upp sina knyten och klättrade ännu högre innan de nådde målet.
Dieter och hans mor fortsatte vidare på sin färd som flyktingar. De liftade och gick till sin destination i en förort nära Frankfurt. Efter många långa och farofyllda dagar var familjen äntligen samlad igen. Bröderna kom först, sedan deras far. Därefter kom Dieter och hans mor, och sist hans syster. Den stora återföreningen var en glad händelse.
Av mindre betydelse var det faktum att de hade lämnat nästan alla sina ägodelar bakom sig.
Sju år tidigare, i slutet av andra världskriget, hade de flytt hemifrån när främmande styrkor närmade sig. Nu var de åter flyktingar. Nu var de åter utan ägodelar. Nu var de åter tvungna att börja om på nytt. Men de hade varandra. De hade sin stora tro på Gud och de hade sitt medlemskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, något som de tog emot knappt fem år tidigare.
Familjens etta nära Frankfurt var liten och hemsökt av möss. Unge Dieter tyckte det var spännande med mössen som sprang omkring. Det var relativt billigt att åka med allmänna färdmedel i Frankfurt, men hela familjen hade inte råd att åka till kyrkan varje vecka. De turades om.
Det är inte underligt att president Uchtdorf känner så starkt för den heliga institution som familjen är. Med stor uppriktighet vittnar han om att familjen är instiftad av Gud. Familjen är oerhört viktig för honom. Det var i hans familj som fröet till hans starka tro såddes och fick näring. Där började han förbereda sig för att uppfylla sin förutordination som prästadömsledare i Guds kyrka.
En familjeman
Dieter Friedrich Uchtdorf föddes av goda föräldrar, Karl Albert och Hildegard Else Opelt Uchtdorf, den 6 november 1940 i Mährisch-Ostrau i dåvarande Tjeckoslovakien. Familjen lämnade Tjeckoslovakien 1944 och flyttade till Zwickau i Tyskland. Mellan 1949 och 1990 tillhörde Zwickau Östtyskland och var en centralort för kolbrytning. På grund av sin strategiska betydelse under andra världskriget blev orten ett av huvudmålen för de allierades bombflygplan. Fyraårige Dieter var rädd men också fascinerad av ljuset från flygplanen när de flög över husen. Han minns hur hans mor tog honom till skyddsrummen för att få skydd. Hennes make hade kallats in i tyska armén och syster Uchtdorf tog hand om familjen medan kriget rasade runt omkring dem.
Efter kriget arbetade Dieters far i kol- och urangruvor i Zwickau under så svåra förhållanden att han fick en allvarlig sjukdom som tog hans liv vid 62 års ålder i Tyskland. President Uchtdorf minns sin far som vänlig och kärleksfull, stark och ömsint. Hans far värdesatte sina ansvarsuppgifter inom prästadömet som diakon, lärare, präst och äldste.
Hans mor Hildegard, som dog 1991, var inte bara modig utan också en sann omvänd och en hängiven lärjunge som verkade i många kallelser i kyrkan.
Dessa föräldrar och deras barn beseglades i templet i Schweiz 1956. Sedan dess har hans bröder Wolfgang och Karl-Heinz gått bort. Hans syster Christel Uchtdorf Ash, som verkade som missionär i Tyskland, bor för närvarande i Texas i södra Förenta staterna.
President Uchtdorf träffade sin blivande hustru Harriet Reich på mötena för GUF. Harriet döptes när hon var nästan 13 år, tillsammans med sin mor och syster, efter det att missionärerna hade knackat på deras dörr och undervisat dem om evangeliet. Harriets far hade dött i cancer bara åtta månader tidigare. Hennes mor och syster har avlidit sedan dess.
En av dessa missionärer, äldste Gary Jenkins, som hade undervisat och döpt familjen Reich, fick en underbar belöning. Vilken glädjefull dag det var för honom flera årtionden senare, den 16 februari 2008, när hans barnbarn Crystal beseglades till sin make Steven i Salt Lake-templet av en medlem i första presidentskapet, president Dieter F Uchtdorf.
Harriet och Dieter beseglades den 14 december 1962 i templet i Schweiz. Han kallar Harriet för solskenet i hans liv. Hennes stöd är en ständig källa till styrka. Hon är hans livs stora kärlek. Harriet säger om sin make att han har ett stort hjärta. ”Han är vänlig. Han är en god och medkännande ledare. Det är vad vi får höra från många av hans tidigare kollegor och från vänner i kyrkan. Han är en underbar make och försöker alltid stödja mig. Han är en man med ett gott sinne för humor och skämtar gärna. Jag är mycket välsignad som får vara hans hustru.”
Paret Uchtdorf har två barn. Deras dotter Antje är gift med David A Evans. Antje och David har tre söner: de nittonåriga tvillingarna Daniel och Patrick och åttaårige Eric. De bor i Darmstadt i Tyskland.
Paret Uchtdorfs son Guido verkade i Washington D C-missionen Syd. Han gifte sig med Carolyn Waldner från Basel i Schweiz. Guido och Carolyn bor nära Zürich där Guido verkar som biskop för Wetzikons församling i S:t Gallens stav. De har tre barn: Jasmin, 7 år; Robin, 5 år och Niklas Ivan, ett år.
När Antje tillfrågas om sin far och hans nya kallelse, säger hon: ”Vi är välsignade som har så underbara föräldrar. När vi var yngre insåg jag inte hur upptagen min far var för han hade alltid tid för oss. Vi var alltid första prioritet. När vi har ett problem så ber vi honom om råd. Och våra barn anser att morfar vet svaret, vad frågan än är. Nu när han är i första presidentskapet känner vi ett ännu större ansvar att göra vårt allra bästa.”
Guido har liknande minnen. Han berättar om ett tillfälle för en del år sedan när han, hans syster och mor och far alla tog skidlektioner. Det var början till en rolig familjetradition — att åka skidor tillsammans. Guido insåg att hans fars yrke som pilot gjorde det nödvändigt att han var borta från hemmet långa perioder. ”Men när pappa kom hem igen lekte vi och pratade och skrattade tillsammans”, tillägger Guido. ”Det var verkligen kvalitetstid!”
Guido och Antje lärde sig av sina föräldrar hur viktigt det är att tillbringa tid tillsammans som familj. Oavsett om utflykterna hade ett undervisningssyfte eller bara var roliga så stärkte de familjebanden. Att vara föräldrar och mor- och farföräldrar på avstånd har nu underlättats för paret Uchtdorf med hjälp av modern teknologi. Förutom e-post och telefonsamtal kan de skicka filmsnuttar och fotografier via Internet.
Men tiden tillsammans värdesätts. Särskilt betydelsefullt var det för Guido att kunna vara med på aprilkonferensen 2008 och se sin far stå vid konferenscentrets talarstol.
När president Uchtdorf har undervisat sin familj har han alltid betonat grundläggande principer. Som Guido förklarar: ”Far undervisar om välsignelserna vi får när vi ber, studerar skrifterna, följer buden och har en positiv inställning. Sådant är mycket viktigare för honom än att fundera över var Kolob finns.”
När president och syster Uchtdorf firade sin 40:e bröllopsdag samlades de i templet i Schweiz med sina barn, deras makar och äldre barnbarn för att utföra heliga förrättningar tillsammans. Detta tempel är betydelsefullt för Harriet och Dieter eftersom deras föräldrar, de själva och deras barn alla beseglades där.
En man med tro
Man kan inte studera denne store mans liv utan att få en känsla av hans unika och orubbliga tro. Han har en fullkomlig tro på Gud, tro på Herren Jesus Kristus, tro på kyrkan och tro på att himmelsk hjälp kommer till honom när han behöver det.
Hans föräldrar riskerade sitt liv för sin frihet och tro. Hans far ärade det prästadöme som han anförtrotts. Han lärde sig av sin mor — särskilt under den riskabla flykten från Östtyskland — att be och lita på Herren.
President Uchtdorf beskriver sin mor som mycket begåvad. Han säger att hon kunde lösa matematiska tal i huvudet, och hon lärde honom att göra detsamma. Fastän familjen två gånger blev utfattig då de var krigsflyktingar följde de tiondelagen. De visste att Herren skulle öppna himlens fönster och välsigna dem som trofast följde denna lag.2
President Uchtdorf har särskilt varma känslor för den avlidne äldste Theodore M Burton (1907–1989), som verkade som president för Västtysklandmissionen. Vid en tid när många goda tyska sista dagars heliga lämnade sitt hemland följde familjen Uchtdorf äldste Burtons råd att stanna kvar i Tyskland och bygga upp kyrkan där. Det var äldste Burton som ordinerade Dieter F Uchtdorf till äldste och gav minnesvärda instruktioner som Dieter följde exakt. Syster Harriet Uchtdorf förstod hur viktigt äldste Burtons råd var att familjen Uchtdorf skulle stanna kvar i Europa och stärka kyrkan där. Det blev som en befallning för dem. Deras barn har också följt det rådet. Nu skojar barnen med sina föräldrar och klagar på dem för att de har flyttat till Förenta staterna medan de själva är kvar i Europa.
Naturligtvis är äldste Burton inte den enda ledaren som haft stort inflytande på president Uchtdorf. Dieter minns sin grenspresident när han avskiljdes som president för diakonernas kvorum. Grenspresidenten gav honom grundliga instruktioner om de plikter och ansvarsuppgifter som en ny kvorumpresident har. Dieter minns hur viktig den undervisningen var, som en annan ledare kanske hade lagt mindre vikt vid eftersom det bara fanns en ytterligare medlem i diakonernas kvorum.
Familjens tro personifierades av president Uchtdorfs mormor. Hon stod i kö för att få mat efter andra världskrigets slut när en äldre ensamstående syster utan egen familj bjöd med henne till ett sakramentsmöte. Hans mormor och föräldrarna tackade ja till inbjudan. De kom till kyrkan, kände Anden, upplyftes av medlemmarnas vänlighet och uppbyggdes av återställelsens psalmer.3 År 1947 döptes Dieters föräldrar i Zwickau. Dieter döptes knappt två år senare när han var åtta år. Familjens hängivenhet mot kyrkan blev stark och varaktig.
Hans grundval av tro stärkte tilltron till hans förmåga att åstadkomma saker och ting. Hans yrkesbana inleddes med en utbildning inom ingenjörsvetenskap, följt av sex år inom tyska flygvapnet. Tack vare ett utbyte som pågick mellan Tysklands och Förenta staternas regeringar började han därefter utbilda sig till pilot i Big Spring i Texas där han förärades vingar både i tyska och i amerikanska flygvapnet. Han fick den eftertraktade utmärkelsen Commander’s Trophy för den mest framstående piloteleven i sin klass. År 1970 blev Dieter F Uchtdorf vid 29 års ålder kapten inom Lufthansa Airlines. Så småningom blev han chefspilot och vicedirektör för flygverksamheten inom Lufthansa.
År 2004, innan han kallades till de tolvs kvorum, och helt av en händelse, reste äldste Uchtdorf och jag tillsammans med Lufthansa till Europa. Det är inte ovanligt att andra passagerare känner igen och hälsar på generalauktoriteter som åker med samma plan. Men den här gången var hälsningarna helt annorlunda. Så gott som alla anställda vid Lufthansa kom ivrigt fram för att hälsa på sin före detta chefspilot. De bildade kö för att få förmånen att skaka hand med honom. Deras känslor av förtjänt beundran för honom var mycket tydliga för mig. De verkade ana hans stora tro och hans omsorg om dem.
President Uchtdorfs tro på Herren var tydlig när
han tackade ja till olika kallelser att verka i kyrkan. År 1985 kallades han att bli president för Frankfurts stav i Tyskland. När sedan gränserna ändrades kallades han som president för Mannheims stav. År 1994 kallades han till de sjuttios andra kvorum. Han hade kvar sitt hem i Tyskland och sin anställning vid Lufthansa. År 1996 blev han generalauktoritet på heltid och började verka i de sjuttios första kvorum. Tre år senare flyttade äldste och syster Uchtdorf till Utah och såg det som deras tur att få ett ”utlandsuppdrag”.
När äldste Uchtdorf kallades till det heliga apostlaskapet i oktober 2004 kallades han den ”tyske aposteln” av några mediarepresentanter. Då lärde han dem korrekt att han var kallad att representera Herren för folket, inte tvärt om. Och det är hans heliga kallelse. Han ska undervisa och vittna om Herren Jesus Kristus för ”varje nation, släkt, tungomål och folk”.4
Äldste David A Bednar kallades till de tolv apostlarnas kvorum samtidigt som äldste Uchtdorf. Efter president Uchtdorfs kallelse till första presidentskapet sade äldste Bednar: ”Att få sitta bredvid, verka tillsammans med och lära av president Uchtdorf har varit stora välsignelser i mitt liv. Hans undervisning och sympatiska, vänliga sätt inspirerar mig att arbeta flitigare och förbättra mig själv. Jag älskar och stöder president Uchtdorf i hans heliga ansvarsuppgifter.”
En förutordinerad man
Man kan inte studera denne store mans liv utan att få en känsla av att han förutordinerats till de stora ansvarsuppgifter som nu är hans. Denna lära har förfäktats av såväl forntida som nutida profeter. Alma lärde att prästadömets ledare ”blevo ordinerade, eftersom de blivit kallade och beredda från världens grundläggning — enligt Guds kunskap om det tillkommande”.5
President Joseph F Smith (1838–1918) uppenbarade att ledarna (till exempel president Uchtdorf) ”även de voro bland de ädla och stora, vilka voro utvalda i begynnelsen för att vara regenter i Guds kyrka.
Till och med innan de voro födda, erhöllo de med många andra sin första undervisning i andarnas värld och voro förberedda att komma fram i Herrens behöriga tid för att arbeta i hans vingård för människornas själars frälsning.”6
Visst vore det trevligt om vi kunde fråga president Uchtdorfs mor om hon hade någon aning om att hennes yngste son en dag skulle kallas att verka i kyrkans första presidentskap! Vad anade hon när hon närde sin lille son, möjliggjorde hans frihet och räddade hans liv? Vid ett tillfälle var hon och barnen i ett allmänt auditorium. Hon fick intrycket att hon skulle lämna byggnaden omedelbart. Tack vare den brådskande känslan fick hon tag på en vagn, satte lille Dieter i den och sprang iväg med barnen så fort hon kunde. Kort därefter förstördes byggnaden av en krigsgärning. De flesta som befann sig i auditoriet dödades. Syster Uchtdorf och hennes barn kom undan.
Som barn efter andra världskriget minns president Uchtdorf att han lekte i utbombade hus. Han upptäckte gevär, pistoler, ammunition och andra vapen som låg övergivna i skogen intill. Under årens lopp har han levat med krigets alltid närvarande följder och vetskapen om att hans eget land hade orsakat andra oerhörd smärta. Faktum är att han och hans familj också utsattes för diktaturens förtryck.
Senare överlevde han en episod som pilot när styrfunktionen i planet inte fungerade som den skulle. Om problemet inte rättades till skulle planet fortsätta rotera och sedan krascha. Flera försök att dra loss den låsta styrspaken misslyckades. Flera gånger gav instruktören order om att han skulle hoppa. Till slut fick den starka piloten, Dieter F Uchtdorf, loss spaken och genomförde en lyckad nödlandning. President Uchtdorf ser att Herren haft sin hand i att låta honom överleva en sådan prövning.7
Den matematiska sannolikheten för att detta tjeckoslovakisk-födda barn till en omvänd familj skulle överleva ett sådant riskfyllt liv och sedan kallas att verka i första presidentskapet är mycket liten. Men Herren har känt och älskat denne specielle man sedan innan världen formades. Ja, han har förutordinerats till sina plikter som ledare i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Nu står han bredvid president Thomas S Monson i sin heliga kallelse. President Henry B Eyring och president Dieter F Uchtdorf är utmärkta Herrens tjänare, villiga och i stånd att ge råd åt kyrkans president. Dessa tre presiderande högpräster kompletterar varandra. Kyrkans medlemmar följer glatt och tacksamt deras inspirerade ledarskap.