En samarit med en skruvmejsel
Jag var upptagen med att samla ihop mina saker efter att ha hållit en lektion för Miaflickorna, och min make Garry stod längst bak i rummet med vår ettårige pojke i famnen. Vår treårige son Zach hade sprungit ut i korridoren som var full av folk och följt efter någon mot möteshusets ytterdörrar. Både min make och jag trodde att den andre hade hand om Zach så det tog några minuter innan vi insåg att han var borta.
Precis när vi hade förstått att han var borta såg vi Zach längst ner i korridoren. Men något var fel. Kinderna var röda, tårar rann nerför ansiktet och höger hand var knuten. Vår biskop som ledde honom fram mot oss såg bekymrad ut. Jag kände mig skyldig. Min son hade gjort sig illa och jag hade inte funnits där för att hjälpa honom.
Biskopen hade hört Zachs hjärtskärande gråt och skyndat dit för att hjälpa honom. Zachs dilemma var uppenbart, men inte lösningen. Hans fingrar hade fastnat mellan den tunga ytterdörren och karmen. Genom att öppna eller stänga dörren gjorde man bara skadan värre. Fingrarna och handen klämdes då ännu mer vilket orsakade stor smärta.
Medan biskopen och ett par i församlingen frenetiskt försökte komma på hur de skulle få loss Zachs fingrar var det en broder från en annan församling i vårt möteshus som såg vad som stod på. Han tog fram en skruvmejsel ur fickan och förde in den i mellanrummet mellan dörren och karmen. Sedan använde han skruvmejseln som en hävstång och öppnade en glipa som var stor nog för att Zach skulle komma loss.
Medan alla suckade av lättnad berättade brodern att när han hade förberett sig för att gå till kyrkan på morgonen så hade han fått en konstig maning att ta med sig en skruvmejsel till kyrkan. Maningen var så stark och tydlig att han stoppade verktyget i byxfickan.
Denna vänliga handling till följd av himmelsk inspiration berörde mig djupt och fyllde mitt hjärta med tacksamhet. Min himmelske Fader vakade över min treårige pojke och manade en god broder att agera.