Steg i tro och en sång i hjärtat
En fyra mil lång promenad var inte tillräckligt för att hindra den brasilianske medlemmen Paulo Tvuarde från att trofast komma till kyrkan.
Alltid när jag hör eller sjunger orden ”såningsmän vi alla äro”1 eller ”jag går vart du kallar mig, Herre kär”2, kan jag inte låta bli att tänka på Paulo Tvuarde.
Jag träffade Paulo en varm dag i södra Brasilien. Kyrkans möten var över och möteshuset var tomt sånär som på några medlemmar som satt i korridoren. Min make, som då verkade som president för Brasilienmissionen Curitiba, hade ett möte med Edison Lustoza Araújo, distriktspresidenten från Guarapuava i Paraná.
”Syster Paulsen”, sade broder Jason Sousa, som verkade som rådgivare till min make, ”har du sett brodern som sitter i korridoren med lera på kängorna?”
Många vägar i södra Brasilien är täckta av röd jord så det var vanligt med leriga skor.
”Menar du den smala, mörkhåriga mannen som ser ut att vara bortåt 30 år?” frågade jag.
”Ja, han heter Paulo Tvuarde. Han promenerar till kyrkan nästan varje söndag, utom när leran är så tjock att han inte klarar det. Han har gjort det i 14 år — sedan han var 15.”
”Hur långt måste han gå?” frågade jag, men var inte beredd på broder Sousas svar.
”Åh, fyra mil”, sade han enkelt. ”Han börjar gå klockan tre på morgonen för att hinna till kyrkan i tid. Det tar honom åtta timmar.”
”Varför gör han det?” frågade jag häpet.
”Därför att han tror att kyrkan är sann.”
”Ja, naturligtvis”, sade jag, lite generad över det uppenbara svaret. ”Vad jag menade var, varför måste han gå så långt?”
Broder Sousa förklarade att Paulo bodde på landsbygden och tog hand om familjens lantbruk så att hans 74-åriga mor, som hade hjärtproblem, kunde bo i Guarapuava, där hon fick medicinsk vård. President Lustoza var hennes hjärtläkare.
”Paulo bor själv, plöjer åkrarna och matar de få djuren de har”, sade broder Sousa. ”Det finns ingen elektricitet och inget rinnande vatten. Gården ligger åtta kilometer från närmaste busshållplats. Dessutom går bussen inte på lördagar och söndagar. Därför går han till kyrkan.” President Lustoza, som hade kommit in i rummet tillsammans med min make, sade att Paulo vanligtvis kom tre av fyra söndagar. ”Han missar inte en söndag om inte vägarna är oframkomliga”, sade han. ”Han stannar över natten på söndagar så att han kan ta bussen tillbaka på måndagen.”
Om Paulo kom till kyrkan tre av fyra söndagar så tillbringade han över 300 timmar med att gå nästan 160 mil om året, bara för att komma till kyrkan!
Paulo har kommit på ett sätt att dela med sig av evangeliet när han är hemma på gården. ”Jag bestämde mig för att sjunga psalmer så högt jag kunde medan jag plöjde fälten bakom min häst”, säger han med ett leende. ”De grannar som också är ute på fälten hör mig och frågar vad det är jag sjunger. På så sätt kan jag undervisa om evangeliet.”
Promenaderna till kyrkan är inte de enda regelbundna turerna Paulo gör för att utöva sin tro. Två gånger om året reser han 53 mil för att besöka templet i São Paulo. På en av de resorna presenterades han för Rita de Cássia de Oliveira, som arbetade i templet. Odete Lustoza, president Lustozas hustru, hade tidigare träffat Rita i templet och uppmuntrat Paulo att skriva till henne.
Rita var van vid storstadsliv och var glad att kunna umgås med vänner och över välsignelsen att vara medlem i en församling med ett kapell i närheten. Men efter en fjärruppvaktning som resulterade i att hon 2003 gifte sig med Paulo i templet i São Paulo, flyttade Rita till honom på gården.
Hon har anpassat sig till livet på landet och är tacksam för tempeläktenskapets välsignelse. ”Det svåra var att hitta en make”, säger hon. ”Resten kan jag anpassa mig till.”
När Paulo plöjer åkrarna i dag försöker han fortfarande att plantera evangeliets frön genom att sjunga psalmer för sina grannar, och han reser fortfarande 4 mil till kyrkan i Guarapuava. Men nu åker han med Rita och deras son Saulo vid sin sida, och i stället för att gå tidigt på söndagsmorgonen, tar de sista bussen på fredagskvällen. När de har tillbringat veckoslutet med att umgås med andra medlemmar och varit på kyrkans möten, tar de bussen tillbaka till gården på måndagsmorgonen — glada över att ha gått dit Herren har kallat dem.