Det är nu det sker
Att vara ung sista dagars helig i Ukraina innebär att man tjänar och leder i kyrkan — nu.
Tänk dig att vara medlem i kyrkan på en plats där alla är nyomvända. Missionärerna har bara varit här i några år. Och när du blir 17 kallas du inte att bli president för Laurelklassen utan för Primär.
För Oksana Fersanova är det precis så kyrkan är. Oksana bor i Khmelnitskij i Ukraina och är en av de första som döptes när staden 2006 öppnades för missionsarbete. En kort tid efter dopet kallades hon att verka som president för Primär i den lilla grupp som träffas i hennes stad.
Oksana är en typisk tonåring i kyrkan här — djupt engagerad i att tjäna och ivrig att dela med sig av sanningen i ett land där evangeliets budskap nu börjar få fäste. I områden som Khmelnitskij bidrar de unga nyomvända medlemmarna med energi, optimism och ett orubbligt vittnesbörd, vilket stärker kyrkan i Ukraina.
I väntan på evangeliet
Oksana hade ett vittnesbörd om Jesus Kristus men det var inte förrän hon fick en Mormons bok av sina vänner som hon fick ett vittnesbörd om hans återställda evangelium.
”När jag läste om hur Jesus Kristus talade till nephiterna kom en stark känsla över mig och jag visste att han älskade mig. Jag bad och fick ett vittnesbörd om att han är min Frälsare och att Mormons bok är sann”, säger Oksana.
”Jag visste att om Joseph Smith hade översatt Mormons bok och Mormons bok var sann, så var han definitivt en Guds profet och hade återställt Jesu Kristi evangelium”, säger hon.
Hennes vänner lärde henne mer om evangeliet eftersom det inte fanns några missionärer i Khmelnitskij då. I fyra år studerade hon evangeliet och dess principer så gott hon kunde och bad om att det skulle komma missionärer.
I mars 2006 kom de äntligen. Oksana och hennes vän Sasja Kubatov var de två första personerna som döptes i Khmelnitskij.
Sasja var bara 14 när han fick en Mormons bok av sina storasystrar som hade blivit medlemmar i kyrkan i en annan stad.
”De betonade det faktum att jag var 14, lika gammal som Joseph Smith när han fick sin första syn. Han blev mycket välsignad i ung ålder, och det kan jag också bli”, säger han.
Så han började läsa. Han läste tills han kom till Jesajakapitlen i Andra Nephi, och där slutade han. Han läste Mormons bok igen ett år senare, men som ett historiskt dokument, utan någon önskan att veta om den var sann.
Men när Sasja läste Mormons bok en tredje gång koncentrerade han sig mindre på dess historia och mer på Guds verk som skildrades i den.
”När jag läste boken så trodde jag att den var sann, men jag hade inte fått något starkt vittnesbörd ännu”, erkänner han. ”Jag ville prata med missionärerna.”
När äldsterna kom några år senare besvarade de alla hans frågor och hjälpte honom förbereda sig för att döpas och konfirmeras.
”När jag gick ner i dopets vatten försvann alla mina tvivel och jag visste att Joseph Smith var en profet och att evangeliet är sant”, säger han. ”Jag var inte rädd även om jag visste att resten av mitt liv skulle bli annorlunda.”
Hans liv är annorlunda nu. Som hemlärare lär sig Sasja att hedra prästadömet han har och att tjäna i Herrens rike.
Inom ett år efter Sasjas dop döptes hans mamma och morfar. Hela familjen har nu blivit medlemmar i kyrkan och Sasja är ivrig att föra evangeliet vidare till andra.
”Jag förbereder mig för att verka som missionär så att jag kan predika evangeliet och föra någon annan till Gud”, säger han. ”Hans verk måste gå framåt.”
I hans spår
Misja Sukonosov hade aldrig kunnat föreställa sig att engelskalektionerna med missionärerna skulle leda honom till Jesu Kristi återställda evangelium. Men det ändrade sig när han hade fått lektioner i flera månader.
Misja tyckte om anden han kände när missionärerna undervisade i engelska. Och när han till slut tackade ja till deras inbjudan att komma till kyrkan med dem blev han förvånad över att känna samma ande i kyrkan.
Till slut inbjöd en av äldsterna Misja att helt enkelt göra det som han visste var rätt och döpas.
Misja insåg att det skulle krävas en hel del mod för att gå emot familjens traditioner. I Ukraina är de flesta medlemmar i den dominerande kyrkan. Hans familj var inget undantag.
Hans mamma ville att han skulle vänta några år med att döpas, så han gick med på att vänta tills han var 16. Under tiden gick han till kyrkan varje söndag och började verka som grenens pianist.
”Det hjälpte mig att komma varje söndag, för om jag inte kom fanns det ingen som kunde spela”, säger Misja.
När Misjas väntan äntligen var över döptes han i Desnafloden den 1 juli 2006. Då hade han ingen aning om hur snabbt hans familj skulle följa hans exempel.
Hans mamma Olga började komma till kyrkan för att lära sig mer om sonens nya religion. Hon kom så ofta att grenspresidenten bad henne spela orgel på sakramentsmötena, så att Misja kunde kallas till sångledare.
Efter att ha lyssnat på medlemmarnas vittnesbörd i sex månader, bland annat sonens, fick Olga ett eget vittnesbörd. Misja döpte sin mamma i december 2006.
Olga spelar fortfarande orgel varje vecka. Misja, som nu är 17, är upptagen med att hjälpa grenspresidentskapet, verka som grensmissionär och leda psalmerna på sakramentsmötet.
”Jag vet att kyrkan behöver mig”, säger han. ”Jag är så tacksam för möjligheten att tjäna. Kyrkan hjälper mig när jag hjälper andra.”
Finna tron
I Lviv, en stad i västra Ukraina, började Jurij Vojnarovitj och hans familj att söka efter sanningen när han bara var 10 år gammal. De besökte olika kyrkor i flera år. Sedan inbjöd hans farbror dem att komma till en gren i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och Jurijs föräldrar döptes och konfirmerades snart.
”Jag gick inte dit först”, säger Jurij. ”Jag fortsatte att söka själv.”
Men hans föräldrar som visste att kyrkan var sann gav inte upp hoppet om sin son. De inbjöd Jurij till engelskalektioner, ungdomsaktiviteter och söndagsmöten. Till slut bjöd missionärerna själva in honom till engelskalektionerna.
”Jag kunde inte säga nej till dem”, säger Jurij. Så han gick dit. Sedan gick han till kyrkan. Så småningom döptes också han.
”Sedan den dagen har jag haft många fler upplevelser som har byggt upp och format mitt vittnesbörd och mig själv till den jag är i dag”, säger han.
”Jag ser ofta personer som lider av de dåliga val de har gjort”, säger han. ”Jag inser att det är svårt i bland på grund av frestelser och grupptryck, men vi får inte ge upp. Vi kan se välsignelserna vi får av att vara lydiga senare.”
Jurij som nu är 17 år verkar som grenens missionsledare och kamrer i Lviv.
”Jag är så tacksam för kyrkan och allt den har gjort för mig”, säger Jurij. ”Jag älskar den här kyrkan. Jag uppmanar alla att hålla fast vid ledstången av järn och aldrig släppa taget.”