”En mors vittnesbörd: En gåva från Gud”, Liahona, juni 2024.
En mors vittnesbörd: En gåva från Gud
I min mans familj hittade jag hem, tillhörighet och viktigast av allt, ett vittnesbörd om min himmelske Fader.
Jag växte upp som ensambarn, fostrad av en ensamstående mamma. Vi flyttade en hel del. Jag minns att jag kände att jag inte hade någon stabilitet eller en plats jag kunde kalla hem. När jag gick sista året på high school flyttade mamma till Kalifornien och jag stannade kvar i Utah i hopp om att få lite stabilitet i mitt liv.
Jag flyttade in hos några släktingar. Jag kom och gick som jag ville, och jag behövde aldrig stämma av med någon. Det låter som varje tonårings dröm, eller hur? Det var det inte för mig, och det var inte den stabilitet jag hoppades på. Det kändes fortfarande som om jag inte hörde hemma. Jag kände mig ensam.
Jag låtsades vara modig och glad under dagen, men på kvällen parkerade jag ofta på kyrkans parkeringsplats och lyssnade på kyrkmusik med tårar i ögonen. Jag började få en desperat känsla av att vilja få veta att Gud verkligen fanns.
”Himmelske Fader, jag vill veta att du finns. Jag är vilsen. Jag känner mig ensam. Jag vill veta för egen del. Jag behöver så förtvivlat veta.”
Tystnad. Allt jag hörde var tystnad.
Friden och trösten kom aldrig. Jag åkte alltid därifrån och kände mig nedslagen, som om jag hade slösat bort min tid i bön. Bönerna jag uppsände de där kvällarna i min bil, med tårar i ögonen, verkade alltid förbli obesvarade. Det verkade alltid vara … tystnad.
Under de följande åren kände jag mig fortfarande ensam, men trots de böner som tycktes obesvarade hade jag fortfarande tro på att Gud fanns.
En känsla av tillhörighet
När jag träffade mannen som blev min make kände jag till slut en känsla av tillhörighet och stabilitet – en känsla av hem. Hans familj välkomnade mig helhjärtat. Det var en stor sak för mig eftersom jag hade längtat efter de känslorna så länge. När vi gifte oss i templet kände jag en stor glädje över att få förenas med en familj där evangeliet stod i centrum.
Jag tyckte om att se prästadömsvälsignelser ges hemma, gå i kyrkan i min svärmors församling med efterföljande middag i hennes fruktträdgård, och lyssna på fin musik som spelades från köksfönstret medan vi alla satt, åt och pratade. De här upplevelserna slog rot i mitt hjärta och började fylla ett tomrum som behövde fyllas. Den här familjeenheten var precis vad jag behövde, och Gud visste det. Men han var inte klar med att besvara de där kvällsbönerna.
Jag satt med min svärmor på hennes veranda en morgon. Hon sa något som var så betydelsefullt för mig. För första gången i mitt liv hörde jag Anden vittna för mig om att min himmelske Fader verkligen fanns.
”När man vet att vår himmelske Fader verkligen är där”, sa hon, ”förändras allting.”
Från den stunden förändrades allt! Mitt vittnesbörd växte när jag sökte efter att få veta mer. Nu vet jag när Anden talar till mig. Jag känner den ljuvliga känslan när han är nära.
Ett svar från min himmelske Fader
En dag läste jag en inspirerande fråga på sociala medier som löd: ”Var ska du möta Herren i dag?”
Jag ”mötte” honom genom ett andligt intryck som kom till mig när jag gick längs en stig nära vårt hem flera år efter att jag hade gift mig. Jag slutade gå och skrev ner intrycket. Jag såg mig själv för alla dessa år sedan när jag satt ensam på kyrkans parkeringsplats och förstod att Gud på den tiden såg det jag inte kunde se.
Det jag inte kunde se då var att Gud en dag skulle visa mig vem han var genom min framtida svärmor, som jag inte hade träffat än. Han kunde se att jag skulle få ett band till henne som skulle bygga och stärka mig på sätt som jag aldrig hade upplevt tidigare.
Han svarade mig för länge sedan, men jag hörde det inte. Han såg helhetsbilden och det gjorde inte jag. Jag kunde inte se hans planer för mig. I det ögonblicket på min promenad inpräntade han mjukt i mitt hjärta vad han hade haft i beredskap åt mig hela tiden.
När jag hör min svärmor be eller tala om sin ståndaktiga kärlek till sin Frälsare kan jag känna hennes vittnesbörd. Att välsignas med att bli en av hennes döttrar är en speciell gåva från Gud. Hennes vittnesbörd är också en gåva från Gud som välsignar alla våra liv. Jag vet att min Frälsare lever eftersom hon har tillbringat hela sitt liv med att närma sig honom. Hon utstrålar hans verklighet så att alla kan se den.