Endast digitalt
Jag tog del av generalkonferensen – ett Gileads balsam för min sargade själ
Författaren bor i Colorado i USA.
Efter att jag förlorat min mor var den vänlighet, musik och visdom jag upplevde när jag tog del av generalkonferensen en välsignelse för mig.
I en hjärtlig omfamning: äldste Matthew L. Carpenter i de sjuttios kvorum (till höger) och Rabbi Joe Charnes (till vänster) vid generalkonferensen i oktober 2019.
Fotografi med tillstånd av Michael Law.
En och en halv vecka före generalkonferensen i oktober 2019 var jag, tillsammans med familj och vänner, tvungna att begrava min kära mor, Eudie Charnes. Jag kände mig förkrossad, full av sorg och obeskrivlig tomhet. Eudies skönhet, den skönhet som var Eudie, fanns sorgligt nog inte mer. Hon fanns inte längre hos mig för att hålla om mig, krama mig, ta hand om mig – eller för att glädja och hjälpa mig, sjunga för mig, gråta eller be med mig. Det liv och ljus som hade gett mig liv hade dött, hennes sällhet var nu borta. Och så dog även en del av mig med henne, en del djupt inombords, och lämnade mig med ständig saknad. Hon dog behagfullt, omfamnad av tro, sammanflätad med sin kärleksfulla familjs armar: min fru Sarahs, vår dotter Yaels och mina – hennes nyligen föräldralösa sons – armar.
Vi var alla tillsammans, men ändå helt ensamma – var och en ensam i vår individuella förlust, men sammanbundna i vår gemensamma förlust. Och den sköra gemenskap vi delade med varandra fick hjälp, och ibland till och med hölls ihop, av två vänliga och närvarande sista dagars heliga stadskamrerer i vårt samhälle: broder Mike Law och hans eviga celestiala kamrat, syster Debbie Law, från Colorado i USA. Deras ödmjuka hjärtan flödar över av en kärlek som bara kan beskrivas som inspirerad från ovan, och vi är för evigt tacksamma för ljuset av deras närvaro under vår vandring genom mörkret och dödens förtvivlan.
Det var under den här tiden, bara två dagar efter att jag begravt min mor, som mitt desperata rop efter den välsignade besvarades – i form av ett enkelt telefonsamtal och erbjudande från min käre vän broder Mike Law. Han räckte återigen ut en hand för att se hur det gick för mig på denna långa och ensamma resa av lidande.
Medan vi pratade lade jag märke till en knappt märkbar ton av osäkerhet i Mikes röst när han ställde följande fråga till mig: ”Joe, jag vet att svaret förmodligen kommer att bli nej, men skulle du vilja gå på generalkonferensen, om jag kan skaffa biljetter?” Mitt svar var enkelt, omedelbart, direkt och ivrigt: ”Mike, det finns faktiskt ingen annanstans jag hellre skulle vilja vara.”
Det var mina ord, vänner; det var mina ord – ord som sjöngs i högtidlig sång och högtidlig sorg. Jag bara visste att generalkonferensen skulle vara det där helgande tillfället av upplyftande nåd för mitt hjärta. Jag visste att varje sista dagars heligs generösa armar villkorslöst skulle räckas ut och ge kärlek – att deras kärleksfulla armar helt enkelt inte skulle svika.
På generalkonferensen ler folk helt enkelt från hjärtat. De hälsar från hjärtat och de strålar från hjärtat. Det finns ett outtalat språk av hjärtats närvaro. Deras närvaro säger hej. Att bara vara där säger hej. Att bara vara där är att bli omfamnad.
Det var det balsam min värkande själ behövde – det hjärtevärmande balsamet av vänlighet på generalkonferensen. Det var orsaken till att generalkonferensen verkligen skulle bli det där helande balsamet i Gilead för min själ i nöd.
Och detta är en allmän självklarhet till följd av er starka tro. Klok, kärleksfull, vårdande vänlighet är gemenskapens hymn hos sista dagars heliga; det är er kyrkas kännemärke och arvedel. Om det gamla ordspråket är sant att ”den högsta formen av visdom är vänlighet”, så är generalkonferensen verkligen en samlingsplats för några av de visaste människorna på planeten.
Ni är ”ett ljus för hednafolken” och ett ljus för mitt hjärta. Tack käre Mike för att du följde ditt hjärtas maningar. Din hängivenhet i att hjälpa mig återfinna friden inom mig får himlens kör att sjunga: ”Bra, du gode och trogne tjänare” (Matteus 25:23).
Generalkonferensens härlighet fortsatte med sin visdom genom psalmer. Och jag betonar psalmernas visdom, inte bara psalmernas skönhet. Alla andliga sånger är storslagna poetiska och melodiska verk som inspirerar våra själar att lyfta, i och genom sång. Men psalmer är också djupa meditationer att ständigt begrunda och uppsända som hjärtats böner. Deras texter är ämnade att vägleda våra liv, att vara exempel på visdom, helighet och gudomlighet för oss. Genom härligheten av psalmernas visdom når vi själva visdomens härlighet, i det att heliga och lärda nu kommer inför alla för att upplysa vårt liv med ett sant själfull kall. I vad som bara kan beskrivas som en rad storslagna gåvor av visdom förärar kloka och helgonlika män och kvinnor mänskligheten med en underskön rundvandring i heligheten, som erbjuder och blottlägger ett universum av sant ljus.
Jag lämnar er nu, vänner, med ett sista erbjudande om härlighet. Det innefattar en helgonlik syster och student vid Brigham Young University (BYU), som välsignade mig med ord av tacksamhet utifrån djupet av sitt hjärta. Jag upprepar och begrundar hennes ord ofta.
Den härliga måndagen efter generalkonferensen hade jag förmånen att få besöka professor David Seelys lektion om det forntida Israel på BYU–Provo. Efter en inledningsbön för att öppna våra hjärtan för det himmelska, både ovan oss och inombords, började vi lektionen med att dela våra tankar om generalkonferensen och den närande gåva den hade varit. Efter att ha delat några av mina personliga tankar om att uppleva gudomliga ögonblick, svarade vår sista dagars heliga syster: ”Tack för att du påminde mig om skönheten i min tro.” Än i dag ekar hennes ord inom mig.
Till dig, kära syster, vars namn är okänt för mig, och till hela gemenskapen av sista dagars heliga, låt mig också säga tack till er. Tack för skönheten i er tro. Tack för att ni påminde mig om skönheten i tron. Tack för att ni påminde mig om och inspirerade mig att leva och uttrycka min egen tro på ett vackrare sätt. Tack för att ni påminde mig om den vackra potential som tron kan frambringa och blomma ut till. Er tro är verkligen ett ”ljus för hednafolken” och en klart lysande stjärna i mitt hjärta.
Er väg är melodins väg och en väg av melodiös nåd. Det är en melodi som inspirerar sina trogna följare att leva liv av tjänande, med kärlek till tjänande, i kärleksfullt tjänande till alla. Det är er gåva, det är er välsignelse, och det är er sista dagars heliga härlighet.
Generalkonferensen är härlighet. Må ni välsignas i allt ni gör, i det att ni ”Går ut med tro”. ”Gud var med er tills vi möts igen.”
Shalom.