”Tar du dig tid att känna Guds stillhet i en värld full av oväsen?” Liahona, juni 2024.
Unga vuxna
Tar du dig tid att känna Guds stillhet i en värld full av oväsen?
När jag har tagit mig tid att vara stilla har jag kommit närmare min himmelske Fader och Jesus Kristus och känt deras frid.
Herren är min herde, av Yongsung Kim, med tillstånd av LDSart
När jag gick i grundskolan hämtade mamma mig från skolan varje onsdag så att vi kunde motionera lite genom att simma tillsammans. Först tyckte jag inte om det. Jag hade liten eller ingen idrottstalang, och jag följde bara med för att det innebar att jag inte behövde åka buss hem från skolan.
Men jag insåg snart fördelarna med den här veckoträffen. Mamma lärde mig hur jag skulle stärka mina simtag, hur jag skulle räta ut min kropp i vattnet och när jag skulle andas. Jag hittade en lugn rytm när jag drog mig genom vattnet.
Dra, dra, dra, andas.
Men det jag värdesatte mest var den ostörda tiden med mamma. Jag behövde aldrig oroa mig för att hålla jämna steg med mina mer begåvade kamrater eller hålla reda på hur många varv jag simmade. Det var bara mamma och jag som höll en rytm.
För inte så länge sedan började jag simma igen. Det har varit lätt att lära mig rytmen igen. Dra, dra, dra, andas. Stillheten i den här upplevelsen har känts välbekant och blivit ett botemedel för mitt ofta frenetiska sinne. Jag har upptäckt att genom att hitta en plats där jag inte kan höra så mycket av oväsendet omkring mig, är mina tankar mindre mottagliga för yttre inflytanden.
Under den här avsatta tiden för mig själv, när jag inte sträcker mig efter min telefon eller bockar av saker på min att-göra-lista, har jag sett hur värdefull en lugn miljö kan vara. Om jag eliminerar en del av det starka oväsendet i mitt dagliga liv blir det mycket lättare att vända mina tankar till min himmelske Fader och Jesus Kristus.
Och genom att regelbundet söka efter den här stillheten har jag kunnat öppna upp för fler andliga upplevelser i mitt liv. Att stänga av mobilen eller gå ifrån mina dagliga uppgifter en stund är ett sätt för mig att säga: ”Himmelske Fader, jag har förberett mig för att komma närmare dig. Jag är redo att lyssna.”
Många gånger, medan jag väntar och lyssnar, kommer inte en hörbar röst eller ens en specifik tanke, utan en känsla av stillhet. Med stillheten kommer värme, frid och en närhet till Gud och Jesus Kristus (se Psaltaren 46:11). Jag kan känna hur mina ansträngningar att vara i harmoni med dem stärks. I slutändan är det sökandet efter ostörda tysta stunder som dessa som har gjort att jag har fått känna mig nära min himmelske Fader och min Frälsare Jesus Kristus, fått lära känna dem och höra dem.
Att höra den gode herden
Under årens lopp har jag lärt mig finna Guds stillhet på andra sätt. Under större delen av mitt vuxna liv har jag studerat målningar, med särskilt fokus på sådana som är av helig natur. Jag har hittat många målningar som kanske inte ser ut att vara religiösa för en enkel betraktare, men som ändå är heliga för mig.
En enkel målning av en herde som leder en liten flock får genom ett landskap täckt av dimma är en sådan målning. Den välbekanta herdesymbolen i den här målningen för tankarna till Johannes 10:27: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.”
Som det undervisats om många gånger i skrifterna har vår himmelske Fader uppmanat oss att höra hans Sons, Jesu Kristi, röst (se Matteus 17:5; 3 Nephi 11:7; Joseph Smith – Historien 1:17). Ända sedan jag såg den här målningen för första gången har den tjänat som en påminnelse för mig om vad det kan innebära att höra Jesu Kristi, den gode herdens, röst i vårt dagliga liv.
Konstnären i den här målningen, Granville Redmond, blev döv i tidig ålder och utvecklade därför en särskild förmåga att måla bilder som på något sätt känns tysta.
Precis som konstnären har skapat en helig och meningsfull atmosfär genom denna uttrycksfulla målning utan ord, talar också den gode herden ofta till sin hjord med en röst som inte yttras utan känns – bara för dem som har öron att höra med (se Matteus 13:9). Den här bilden, målad av en konstnär som tydligt förstod värdet av ordlöshet, har lärt mig kraften i en hörsel av ett annat slag – inte av den fysiska sfären utan av den andliga. Inte från röst till öra utan från själ till själ.
En nära vän till Granville Redmond sa en gång om honom: ”Ibland tror jag att tystnaden han lever i har utvecklat i honom ett slags sinne, en slags stor förmåga att känna lycka som vi andra saknar. Han målar avskildhet på ett sätt som ingen annan kan förmedla, och ändå är hans avskildhet paradoxalt nog aldrig ensamhet.”1
När jag har tänkt på den här målningen genom åren har den väckt känslor som liknar de känslor som jag har upplevt i lugnet i simbassängen, när jag försökt känna mig nära Gud och höra den gode herdens röst. I det sökandet har jag upptäckt att mina personliga tankar och handlingar påverkas av känslan av att vara nära min himmelske Fader och Jesus Kristus, och jag behöver inte höra deras faktiska röster för att få en andlig upplevelse med dem.2
Att finna stillhet
President Russell M. Nelson har lärt: ”Lyssnandet utgör en viktig del av bönen. Herrens svar kommer mycket tyst. Han har därför rått oss att ’vara stilla och veta att jag är Gud’ (se L&F 101:16).”3
De sätt vi finner att vara stilla och lyssna på Herrens röst kommer att vara olika för alla. Och jag har märkt att beroende på omständigheterna i mitt liv har vissa sätt att finna stillhet varit mer genomförbara än andra.
Det har funnits tillfällen när jag har känt stillhet genom att trösta en orolig vän, lyssna på en närståendes vittnesbörd eller sitta med mina systrar på en Hjälpföreningslektion. Andra gånger har jag funnit stillhet genom att förenkla mitt överbelastade schema, tillbringa tid utomhus eller öppna skrifterna.
När jag sitter på ett sakramentsmöte och hör rasslet från brickor och muggar och kinkiga bebisar tröstas jag av det faktum att även när jag är omgiven av människor kan jag vända mina tankar inåt och kommunicera med Gud. Som president Nelson har förkunnat kan jag ”finna ro från intensiteten, osäkerheten och våndan i denna värld genom att övervinna världen genom [mina] förbund med Gud”.4
När jag sitter i celestiala rummet i templet – oavsett om det finns många människor där eller få – kan jag återigen kommunicera med Gud. Det är i dessa heliga utrymmen som jag mest kommer ihåg att vara lugn, tyst och stilla. Och det är i dessa heliga utrymmen som jag känner mig mest förberedd att utgjuta mitt hjärta för min Fader och ta emot den heliga stillhet han har åt mig. (Se Galaterbrevet 5:22–23.)
Att komma närmare Gud
Genomgående under sin verksamhet drog Frälsaren sig undan från de växande skarorna av lärjungar. I Joseph Smiths översättning av Matteus läser vi att ”sedan leddes Jesus av Anden ut i öknen för att vara med Gud” (Joseph Smiths översättning, Matteus 4:1). Frälsaren hade en balans mellan prioriteringarna i sitt liv, och jag är tacksam över att veta att mellan hans underverk och undervisning tog han sig tid att vara ensam med sin Fader.
Jag kan inte veta vad som kan ha delats mellan den Helige Fadern och Sonen i de stunderna, men jag har försökt söka de upplevelserna för egen del. Även när det finns bra saker som upptar mitt hektiska liv har få andra saker öppnat upp för mer andliga upplevelser än att ta tid till att vara stilla och få kontakt med min Fader i himlen.
Föga förstod mitt yngre jag i grundskolan att när mamma bad mig simma med henne varje vecka så lärde hon mig också hur jag skulle söka efter stillhet och lyssna till den gode herdens röst. Ju mer jag har vuxit och övat på att söka efter tillfällen och platser att kommunicera med Gud på, desto mer har jag insett att Gud alltid är där och ivrigt har väntat på att jag ska komma närmare honom.
Att ta oss tid att regelbundet kommunicera med Gud är en möjlighet för oss att höra hans älskade Sons röst. Och när vi söker efter vår himmelske Fader och Jesus Kristus får vi frid, lugn och vägledning av dem. Det finns ljuvliga upplevelser tillgängliga för oss när vi drar oss bort från världen. Och jag har märkt att ju oftare jag gör det, desto mer kan jag känna Guds stillhet.