Vittnen om Mormons boks guldplåtar
Förutom de tre vittnena och de åtta vittnena, vars vittnesbörd finns i inledningen till Mormons bok, såg eller kände flera andra guldplåtarna.
År 1823, när ängeln Moroni först visade sig för Joseph Smith, berättade han för Joseph om guldplåtarna och sa ”det fanns en bok förvarad, skriven på guldplåtar … Han sa också att det eviga evangeliets fullhet fanns däri, såsom Frälsaren gav det till de forna invånarna” (Joseph Smith – Historien 1:34).
Fyra år senare, den 22 september 1827, överlämnade Moroni plåtarna i hans vård. Som Joseph senare förklarade: ”Han [sa] till mig att när jag fått de plåtar som han talat om … skulle jag inte visa dem för någon … utan endast för dem som jag skulle få befallning att visa dem för” (Joseph Smith—Historien 1:42).
Kullen Cumorah, där Joseph Smith mottog guldplåtarna från Moroni.
Plåtarna var heliga och Joseph visade dem inte för andra utan tillstånd. Men många individer fick känna på plåtarna när de var täckta och de hörde till och med metalljuden från plåtarna. När översättningen var klar fick de tre och de åtta vittnena se de avtäckta plåtarna, och de åtta vittnena fick även ta på dem. Plåtarna bevittnades därför med tre sinnen: syn, känsel och hörsel.
-
Vittnen såg hela bunten av plåtar såväl som ringarna som höll ihop dem; de förseglade och oförseglade delarna såväl som sigillet som band den förseglade delen; var och en av de enskilda plåtarna i den oförseglade delen samt de ingraverade inskriptionerna på varje sida av varje blad.
-
Vittnena kände på plåtarna när de tog hela bunten i sina armar för att bedöma dess vikt, tummade på sidan av bunten som om de tummade på sidorna i en bok och kände på varje enskild plåt i den oförseglade delen genom att vända på bladen ett efter ett.
-
Vittnen hörde metallplåtarna prassla, klirra och klinga när de flyttades.
Platser uppifrån: Manchester, New York; Fayette, New York; Harmony, Pennsylvania.
Med tiden bevittnades plåtarna på tre platser: Manchester i New York; Harmony i Pennsylvania och Fayette i New York.
Vittnen i Manchester
Joseph Smith sr och Lucy Mack Smiths hem, nära den heliga lunden. Joseph och Emma bodde där 1827 när Joseph först fick guldplåtarna.
Familjen Smith och andra i deras område fick möjlighet att lyfta den forntida uppteckningen och känna på dess enskilda plåtar i familjen Smiths hem i Manchester Township i New York. Josephs yngre bror William, 16 år gammal år 1827, hade ett tydligt minne av att ha bevittnat plåtarna, som han senare nämnde i en predikan: ”När plåtarna fördes in var de insvepta i en kappa av tyg. Min far lade dem sedan i ett kuddöverdrag. Far sa: ’Joseph, får vi inte se dem?’ [Joseph svarade:] ’Nej … Jag förbjöds att visa dem innan de var översatta, men ni kan få känna på dem.’ Vi tog på dem och kände vad de var … Kunde avgöra om de var runda eller fyrkantiga. Kunde lyfta bladen på det här sättet (och lyfte upp några sidor i Bibeln framför honom). Man kunde lätt förstå att det inte var en sten som huggits ut för att bedra, och inte heller ett träblock.”1
Vid ett annat tillfälle gav William mer information: ”Jag såg att det var plåtar av något slag och att de var satt ihop med ringar som gick genom baksidan.”2 Han skrev också att han förutom att känna på de enskilda plåtarna och ringarna, hade lyft hela föremålet: ”Jag fick tillåtelse att lyfta dem … De vägde enligt min gissning cirka 27 kilo.”3 Josephs yngre syster Katherine, 14 år, fick också hålla i plåtarna den dagen då Joseph tog hem dem. Hon ”drog fingrarna längs kanten på plåtarna och kände att de var separata metallplåtar och hörde det klirrande ljud som de gav ifrån sig.”4
Josephs mor Lucy Mack Smith
Mor Lucy berättade senare om sina upplevelser för en granne, Sally Bradford Parker, som skrev: ”Jag frågade henne om hon såg plåtarna. Hon sa nej, det var inte meningen att hon skulle se dem, men hon lyfte dem och kände på dem, och jag trodde på allt hon sa för jag bodde intill henne i åtta månader och hon var en kvinna att lita på.”5 Även om Lucy aldrig såg plåtarna avtäckta var hon säker på att de, och översättningen av dem, var äkta. Hon kom ihåg att hon fick besök av en diakon från en av de lokala kyrkorna som bad om att få se plåtarna. När hon vägrade att visa dem så bad han henne att sluta prata med andra om dem. Lucy svarade: ”Om ni så skulle … bränna mig på bål, så skulle jag ändå förkunna att Joseph har den uppteckningen.”6
Andra i Palmyra och Manchester, där familjen Smith bodde, fick lov att lyfta plåtarna när de förvarades i en låda eller i någon annan typ av behållare. Martin Harris berättade att hans fru, Lucy Harris, och en av deras döttrar – förmodligen Lucy eller Duty – besökte familjen Smith och tilläts att lyfta plåtarna. Båda sa till Martin att de var ganska tunga.7 Sedan besökte Martin Harris själv familjen Smith och upplevde detsamma.8
Martin Harris berättade att Alvah Beman, som också bodde i området, också fick lov att lyfta plåtarna när de låg i en låda, och ”sa att han hörde dem klinka”.9 Plåtarna hade förmodligen rört på sig när lådan gavs till Alvah, vilket skapade ljudet av klirrande metall.
Vittnen i Harmony
I december 1827 hade det gjorts flera försök att stjäla plåtarna, så Joseph bestämde sig för att flytta med Emma till hennes föräldrars hem i Harmony Township i Pennsylvania.
Emma Smith
När Joseph och Emma kom fram lät Joseph Emmas far Isaac Hale lyfta plåtarna i en låda. Isaac sa senare: ”Jag fick känna på lådans vikt och det fick mig att inse att plåtarna då fanns i lådan.” Men han var inte övertygad och nöjde sig inte med den upplevelsen. Han sa åt Joseph att antingen visa honom plåtarna eller avlägsna dem från hans hus. Joseph gömde plåtarna i den närliggande skogen tills han och Emma flyttade till ett eget hem på familjen Hales ägor.10
En intilliggande gård ägdes av Joseph och Sarah McKune. Deras dotterdotter berättade senare att Joseph McKune hade tillåtits ”att hålla i ett kuddöverdrag som den förmodade heliga skatten var inlindad i, och att känna genom tyget att den hade blad.”11
I Harmony påbörjade Joseph Smith sin översättning av Mormons bok genom Guds gåva och kraft. Hans första skrivare var hans fru Emma, och hans vän Martin Harris.12 Precis som medlemmarna i familjerna Harris och Smith lyfte Emma plåtarna, eftersom hon ”lyfte och flyttade dem” när hon städade.13 Hon kände också de enskilda bladen och hörde ljudet de gav ifrån sig när de flyttades, och hon beskrev dem på följande sätt: ”Jag kände en gång på plåtarna när de låg på bordet och följde deras konturer och form. De verkade vara böjliga som tjockt papper och de rasslade med ett metalliskt ljud när jag drog med tummen över kanterna på samma sätt som man ibland gör med en bok.”14
Vittnen i Fayette
I slutet av maj 1829 började samma typ av förföljelse som Joseph hade upplevt i Manchester att uppstå i Harmony, och Joseph insåg att han skulle behöva flytta igen för att kunna slutföra översättningen. Tillsammans med sin fru Emma och sin skrivare Oliver Cowdery välkomnades Joseph hem till några bekanta: Peter och Mary Whitmer i Fayette Township i New York.
En himmelsk budbärare visade plåtarna för Mary Whitmer. Så vitt vi vet skrev hon aldrig ner sin upplevelse. Men Mary berättade om sin upplevelse för sina barn och barnbarn, som senare berättade om den för andra. Hennes sonson John C. Whitmer berättade: ”Jag har hört min farmor (Mary M. Whitmer) säga vid flera tillfällen att en ängel visade henne Mormons boks plåtar.”15
Hennes son David sa att ”hon i närheten av gårdsplanen mötte en gammal man”. Sonsonen John sa att den här mannen ”bar något på sin rygg som såg ut som en ryggsäck” och att hon ”först blev lite rädd för honom”. Men ”när han talade med henne i en vänlig ton och började förklara för henne vad det var för typ av arbete som pågick i hennes hus, fylldes hon av obeskrivlig glädje och tillfredsställelse”.
John gav ytterligare detaljer om det underbara vittnesmålet om den heliga uppteckningen som Mary fick vid det tillfället: ”Han knöt sedan upp sin ryggsäck och visade henne en bunt plåtar … Denna märkliga person vände på bladen i boken av plåtar, blad efter blad, och visade henne också inskriptionerna på dem – för att sedan plötsligt försvinna med plåtarna, och vart han tog vägen kunde hon inte säga.”
John sa: ”Jag visste att min farmor var en god, ädel och sannfärdig kvinna, och jag hyser inte minsta tvivel om att hennes påstående att hon fick se plåtarna var sant. Hon trodde starkt på Mormons bok ända fram till sin död.”16
Marys son David skulle bli ett av de tre vittnen som en ängel visade plåtarna för när översättningen var klar. Dessutom fanns Marys andra söner bland de åtta vittnena som Joseph Smith visade plåtarna för, som fick lyfta och känna på plåtarna avtäckta och vända på dem och se de forntida inristningarna.17
Vårt eget vittnesbörd
När det gäller tro och historia vill många människor ha mer bevis. Vissa önskar kanske att guldplåtarna fanns tillgängliga för alla att se i ett världsberömt museum. Även om Joseph Smith lämnade tillbaka guldplåtarna till ängeln Moroni och vi inte får inspektera dem personligen har vi deras vittnesbörd som gjorde det.
Berättelsen om plåtarna uppfyller den gudomliga vittneslagen: ”Därför ska Herren Gud börja frambringa bokens ord. Och genom så många vittnens mun som synes honom gott ska han stadfästa sitt ord” (2 Nephi 27:14). De män och kvinnor som såg, rörde vid och hörde plåtarna vittnade om den faktiska existensen av plåtarna och deras inskriptioner, deras forntida utseende och det himmelska godkännandet av deras gudomliga översättning.
Precis som med de tre och de åtta vittnena är det inte meningen att de andra vittnenas vittnesmål ska omvända oss till ett liv enligt evangeliet. Snarare utgör alla de olika vittnenas vittnesmål en anledning för oss att ta Mormons bok på allvar, att läsa den och att agera på Moronis löfte: ”Jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, ska han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft” (Moroni 10:4).
Detta löfte riktas till alla individer i de sista dagarna. Det är till dig. Kanske har det här löftet redan uppfyllts i ditt liv. Kanske känner du dig nu kallad genom deras ord som såg guldplåtarna att läsa de heliga skrifter som översattes från dess inristningar. De män och kvinnor som såg och höll i plåtarna stod fast vid sitt vittnesbörd och vi kan göra detsamma. Vi kan hålla vårt vittnesbörd heligt och vi kan dela det med andra.