Fastare i tron på Kristus

Äldste Mark D. Eddy

i de sjuttios kvorum

Hur utvecklar vi tillräcklig tro på Jesus Kristus för livets alla skeden?

man och hustru läser tillsammans vid ett bord

I Helamans tredje kapitel läser vi om en period av ”oavbruten fred” (Helaman 3:23) och att ”kyrkan … fick mycket stor framgång” (Helaman 3:24). Tusentals döptes och ”de välsignelser som utgöts över folket” var så många ”att till och med högprästerna och lärarna själva var omåttligt förvånade” (Helaman 3:25).

Sorgligt nog blev några av de människor ”som gav sig ut för att tillhöra Guds kyrka” (Helaman 3:33) högmodiga och började förfölja andra medlemmar i kyrkan (se Helaman 3:34). ”Detta var nu något … som gjorde att den ödmjukare delen av folket fick utstå stor förföljelse och genomgå många lidanden” (Helaman 3:34).

Jag kan föreställa mig att detta var mycket smärtsamt för kyrkans ödmjuka medlemmar. Trots allt hade folket bara några år tidigare kämpat sida vid sida för att hejda en attack från lamaniterna (se Helaman 1). Men den här gången kom bedrövelserna inifrån. Förföljarna var människor de hade samlats, bett, lärt och haft gudstjänst tillsammans med.

Hur reagerade den ”ödmjukare delen av folket” mitt i detta lidande? Vad hjälpte dem att uthärda motsägelsen i att bli förföljda av dem som en gång hade påstått sig vara medlärjungar till Kristus?

Svaret ges i Helaman 3:35: ”Ändå fastade de och bad ofta och växte sig starkare och starkare i sin ödmjukhet och fastare och fastare i tron på Kristus, till dess deras själar fylldes av glädje och tröst, ja, så att deras hjärtan renades och heliggjordes med en heliggörelse som kommer på grund av att de överlämnade sina hjärtan åt Gud” (betoning tillagd).

Låt oss fundera över hur vi, liksom de heliga på Helamans tid, kan bli ”fastare och fastare i tron på Kristus” när vi tillsammans möter det som president Russell M. Nelson har beskrivit som ”en mycket komplicerad del av världshistorien”, en tid av ”exempellösa utmaningar”.

Två exempel på Nephis tro

Skrifterna är fulla av mäns och kvinnors upplevelser av att bli fastare och fastare i tron på Kristus medan de ställdes inför sin tids utmaningar. Begrunda till exempel Nephis trofasta respons på två andligt svåra upplevelser som i början var nästan identiska men i avseende på utmaning ändå olika i slutänden.

När Nephi och hans bröder återvände från Jerusalem med Ismael och hans familj gjorde Laman och Lemuel och flera andra uppror (se 1 Nephi 7:6–7). Nephi uppmanade dem att omvända sig och vädjade till dem att komma ihåg Herren (se 1 Nephi 7:8–15). Laman och Lemuel blev arga på Nephi och band hans händer och fötter med rep och lämnade honom att dö i vildmarken (se 1 Nephi 7:16).

Hur förkrossande hans bröders gärningar än måste ha varit, och oavsett den rädsla Nephi måste ha känt, valde han att stå fast i sin tro på Kristus. Han ”bad till Herren och sa: ’O Herre, vill du enligt min tro på dig befria mig ur mina bröders händer’” (1 Nephi 7:17).

Nephis bön besvarades omedelbart och mirakulöst! ”Då lossnade banden från [hans] händer och fötter och [han] ställde [sig] framför [sina] bröder och talade … till dem” (1 Nephi 7:18). Nephis hjärta måste ha svällt av tacksamhet mot Herren för att han befriade honom.

Men det här var inte sista gången som Laman och Lemuel skulle binda sin bror med rep. Och nästa gång befriades Nephi på ett helt annat sätt än första gången och därigenom blev det återigen uppenbart att Nephi stod fast i sin tro på Kristus.

Många år senare, när de färdades över havet till det utlovade landet, började Laman, Lemuel och Ismaels söner uppträda ”med stor råhet” och glömma Herrens kraft som hade hjälpt dem under deras färd (se 1 Nephi 18:9). Nephi kallade dem återigen till omvändelse, och Laman och Lemuel blev återigen arga på honom (se 1 Nephi 18:10). Precis som de hade gjort tidigare tog de Nephi och band honom med starka rep (se 1 Nephi 18:11–12).

Vad tänkte Nephi när han bands med rep för andra gången? Vad skulle du eller jag ha tänkt om vi hade befunnit oss i den här situationen igen? Kanske skulle vi ha tänkt: Jag har upplevt det här förut! Jag vet vad jag ska göra. Om jag ber till Herren befriar han mig omedelbart och mirakulöst. Vi vet inte vad Nephi tänkte, men vi vet att även om de här två upplevelserna liknade varandra, gjorde de omedelbara resultaten inte det. Den här gången skulle Nephi inte omedelbart befrias från sina bröder, utan skulle i stället uthärda fyra dygn av lidande på grund av dem (se 1 Nephi 18:14–15).

Nephi kan ha tänkt tillbaka på sin tidigare upplevelse och bett med stor tillförsikt om omedelbar befrielse. När ingen sådan befrielse kom kunde Nephi ha blivit missmodig och hans tro försvagad av tvivel. Allteftersom timmar och dagar släpade sig fram och hans lidande tilltog, kunde den växande tyngden av detta missmod och tvivel ha förgjort Nephis tro. Han kunde ha klagat: ”Varför har jag inte befriats?” Var inte hans tro större nu – mer mogen och färdigutvecklad – än den hade varit första gången han blev bunden? Hade hans tro inte stärkts genom mäktiga upplevelser med Liahona, hans brustna båge och ett fartyg som Herren själv gett bygginstruktioner för?

I stället för att hänge sig åt missmod och tvivel stod Nephi fast i sin tro. Fokuset för hans tro var inte när eller hur han skulle befrias, inte heller var hans tro beroende av ett förväntat resultat. Hans tro var inte villkorad. Nephis tro var stadigt fokuserad på Jesus Kristus – oavsett vad som hände. Tack vare denna tro kunde han skriva: ”Jag [vände] mig till Gud, och jag prisade honom hela dagen lång, och jag knotade inte över Herren för mina bedrövelsers skull” (1 Nephi 18:16).

Lägg märke till att Nephis fasta tro på Kristus gjorde det möjligt för honom att finna tröst mitt i sina bedrövelser och att vara fylld av kärlek till Gud trots sin smärta. Han gestaltade det som hans bror Jakob senare skulle undervisa om:

”Vänd er till Gud med ståndaktigt sinne och be till honom med överflödande tro, så ska han trösta er i era bedrövelser, och han ska tala för er sak …

Lyft upp era huvuden och ta emot Guds behagliga ord och mätta er med hans kärlek, för det kan ni för evigt göra, om ert sinne är ståndaktigt” (Jakob 3:1–2; betoning tillagd).

Vi kan fortsätta i tro

Både Nephi och de heliga på Helamans tid ger oss hopp om att vi, med Herrens hjälp, kan bli fastare i vår tro på Kristus. När du läser det här undrar du kanske om detta hopp gäller dig. Låt oss alla hämta tröst och mod från de här orden från vår älskade profet, president Nelson:

”Herren kräver inte fullkomlig tro för att ge oss tillgång till sin fullkomliga kraft. Men han ber oss dock att tro …

Frälsaren är aldrig närmare dig än när du ställs inför eller klättrar upp för ett berg med tro.”

I slutänden, som äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum har sagt, ”befinner sig [de flesta av oss] just nu någonstans på en skala mellan socialt motiverat deltagande i evangeliets ritualer å ena sidan och fullt utvecklad kristuslik hängivenhet mot Guds vilja å andra sidan. Någonstans längs den skalan tränger de goda nyheterna om Jesu Kristi evangelium in i hjärtat och tar själen i besittning. Det kanske inte sker på ett ögonblick, men vi bör alla vara på väg mot det välsignade tillståndet.”

Så må vi i vår tids unika motgångar och svårigheter besluta oss för att – en gång för alla – välja tro på Jesus Kristus, en tro som räcker till för livets alla skeden. Må vi arbeta, fasta och be för att bli fastare i tron på Kristus och med beslutsamhet ta emot hans tröst i våra bedrövelser och mätta oss med hans kärlek för evigt.

I denna avsikt vittnar jag om sanningen i president Nelsons ord som särskilt vittne: ”Vilka frågor eller problem ni än har så finns svaret alltid i Jesu Kristi liv och lärdomar.”