Endast digitalt: Unga vuxna
Vem motiverar dig att leva efter evangeliet?
Författaren är från Taipei i Taiwan.
När jag insåg att jag förlitade mig på att andra skulle stärka mitt vittnesbörd bestämde jag mig för att fokusera på min personliga relation med Frälsaren.
Jag tyckte det var så spännande att få påbörja första terminen på college i USA. Jag gick i en skola med många medlemmar i kyrkan och hade aldrig varit omgiven av så många människor i min ålder som delade min tro! Jag förväntade mig att vi alla skulle ha samma normer och hjälpa varandra att växa andligt och intellektuellt.
Men jag blev förvånad när mina förväntningar inte infriades.
I min hemstad i Taiwan verkade kyrkans medlemmar alltid ta evangeliet på allvar. De missade inga tillfällen att närma sig Jesus Kristus, och det gjorde inte jag heller. Där besökte jag templet varje månad med min yngre syster (som alltid motiverade mig att gå dit), jag missade aldrig några möten i kyrkan (på grund av mina föräldrar) och jag försökte alltid fatta beslut som höll mig nära Anden, precis som människorna omkring mig gjorde.
Men för vissa människor i skolan verkade evangeliet, även om ingen avsiktligt bröt mot buden, finnas längre ner på deras att-göra-listor. En del av dem gjorde val som balanserade på gränsen mellan världen och evangeliet. Eftersom jag bodde hemifrån för första gången drogs jag med i det som alla andra omkring mig gjorde. Jag insåg snart hur lätt det är att påverkas av världen omkring sig när man inte prioriterar evangeliet.
Jag återskapade mitt andliga momentum
När vänner omkring mig fattade beslut som inte alltid rimmade med evangeliets normer började jag undra om jag levde på ett sätt som var alldeles för andligt. Jag undrade om jag var den som var udda – om jag tog evangeliet på alltför stort allvar. Jag började känna mig ensam, särskilt i kyrkan. Jag kände mig frestad att ändra mina normer för att passa in bland människorna omkring mig.
Men ungefär vid den tidpunkten höll president Russell M. Nelson ett kraftfullt tal på generalkonferensen:
”Vi har aldrig behövt positivt andligt momentum mer än vi gör nu … Andligt momentum kan hjälpa oss att trotsa motståndarens obevekliga, ondskefulla angrepp och omintetgöra hans försök att urholka vår personliga andliga grund …
Jag vädjar till er … att gå in på förbundsstigen och stanna kvar där. Upplev glädjen i daglig omvändelse. Lär er om Gud och hur han verkar. Sök efter och förvänta er underverk …
När ni agerar efter dessa strävanden lovar jag att ni kan fortsätta framåt på förbundsstigen med ökat momentum, oavsett vilka hinder ni möter.”
Det var då det slog mig.
Jag hade varit mer intresserad av vad andra gjorde än av min egen personliga relation med Frälsaren. Jag insåg också att min skola låg precis intill ett tempel och att jag inte hade varit där än! Det blev också tydligt att jag även hemma i Taiwan hade förlitat mig på andras inflytande över min andlighet.
Jag behövde göra det som krävdes för att återskapa mitt andliga momentum och fokusera på Kristus – som borde vara min främste inspiratör till att leva efter hans evangelium.
Jag fick motivation genom att fokusera på Frälsaren
Jag började göra en del förändringar.
Även om jag inte kände mig motiverad att gå i kyrkan eller besöka templet eller göra något andligt alls vissa dagar, valde jag att göra det ändå och fokusera på min Frälsare. Det spelade ingen roll vad alla andra gjorde.
Världen gör det lätt att ta evangeliets välsignelser för givna, men när jag fokuserar på honom minns jag vad som är viktigast.
I stället för att vältra mig i ensamhet och fokusera på våra olika sätt att leva vänder jag mig numera ut mot andra. Jag försöker få vänner och lägger märke till hur vi påverkar varandra positivt, med enkla leenden eller vänliga konversationer.
Jag jämför inte längre mitt lärjungeskap med andras. I stället fokuserar jag på att upprätthålla mina andliga vanor och stärka min relation med min himmelske Fader och Jesus Kristus. När jag prioriterar min relation med dem minns jag hur mycket de fullkomligt älskar oss var och en, och det påminner mig om att hedra andra precis som de hedrar mig med sin nåd.
President Russell M. Nelson uppmanade oss också att ”ta ansvar för ert eget vittnesbörd om Jesus Kristus och hans evangelium. Kämpa för det. Ge det näring så att det växer. Ge det sanning … När ni ger ert vittnesbörd högsta prioritet bör ni vara uppmärksamma på att underverk kommer att ske i ert liv.”
Världen får oss att ta lätt på vårt lärjungeskap, särskilt när vi som unga vuxna flyttar hemifrån första gången. Men jag uppmanar dig att följa vår profets uppmaning och stärka din grund av tro på Jesus Kristus.
Genom att prioritera honom går jag framåt på förbundsstigen.