”Jag älskar den sången”, Liahona, aug. 2024.
Sista dagars heliga berättar
Jag älskar den sången
Orden i en favoritpsalm påminde min mamma om att vi behöver räcka nödställda en hand.
Illustration: Katy Dockrill
Min mamma Dorothy Candland Woodruff (nu avliden) skulle anlända till Regina i Saskatchewan i Kanada en eftermiddag, men missade flyget. Så hon fick flyga en annan väg, via Colorado i USA och Calgary i Alberta. Hon skulle inte komma fram förrän vid midnatt. Frustrerad påbörjade hon sin resa.
Det var fullsatt och högljutt på hennes andra flyg. Hon försökte utföra lite arbete när en liten flicka på andra sidan gången började gråta. Hon var otålig med sin mamma, som höll ett spädbarn. Flickans pappa satt framför min mamma med ännu ett barn, omkring fem år gammalt.
Flickans mamma pratade lågmält med sin dotter, men barnets gråt blev allt mer högljutt.
”Den här familjen hade uppenbarligen inte förberett sina barn för resan”, sa mamma när hon senare berättade om sin upplevelse för vår familj. För följande lärdom återger jag hennes egna ord:
”Till slut bar mamman sin gråtande dotter till toaletten längst bak. En kort stund senare kom mamman tillbaka med den lilla flickan som fortfarande grät – med tysta tårar, lade jag tacksamt märke till. Hon satte sig ner och vaggade ömt sin dotter i famnen. Då hörde jag henne lågmält sjunga: ’Jag är Guds lilla barn.’
Förvånad tittade jag upp från mitt arbete när jag kände igen sången. Jag såg familjen i ett nytt ljus. När mamman sjungit färdigt lade jag handen på hennes axel och sa: ’Jag älskar den sången.’
Med tårar i ögonen sa hon: ’Det var min sjuårige sons favoritsång. Vi är på väg hem med honom till vår släkts kyrkogård i Montana. Vi förlorade honom i går i en hemsk olycka. Vi saknar honom så mycket, allihop.’
Jag översköljdes av skam. Jag hade felbedömt den här fina familjen och inte tänkt på hur jag kunde hjälpa dem. Sångens ord väckte mig till medvetande om att även om de inte hade varit sista dagars heliga så var de fortfarande Guds barn, och jag borde ha räckt dem en hjälpande hand.
Jag kände mig ödmjukad. Resten av vår resa tillsammans delade vi tårögda med oss av känslor och upplevelser som betydde mycket för oss båda. Vi skildes åt som goda vänner som under många år skulle komma att hålla kontakten via brev.”