Kapitel 14

Att minnas vår andliga arvedel

Berättelser om de tidiga heligas uppoffringar och tro kan inspirera oss till att med större flit hålla våra förbund och bygga upp Guds rike.

Ur Wilford Woodruffs liv

När president Wilford Woodruff undervisade kyrkans medlemmar gav han upprepade redogörelser för de tidiga heligas tro och mod. Han vädjade till sin egen generation att också i fortsättningen utöva tro, och han uppmanade det uppväxande släktet att följa sina förfäders exempel — att ”betänka det hårda arbete, den omsorg och de umbäranden som [deras] fäder utstod när de lade grundvalen till vår Guds Sion”.¹ Han sade: ”Det är genom [Guds] försyn som vi blivit vägledda ända till nuvarande tid. Guds välsignelser har mångfaldigats på våra huvuden år efter år och vi har fått mer än vi förtjänar, och de råd och instruktioner som getts till oss har varit goda. Jag hoppas att vi ska vara kloka och inte låta dessa ting passera som tomt prat, utan följa upp dem och vara redo för allting som krävs av vår hand.”²

Detta kapitel innehåller president Woodruffs redogörelser för fyra händelser som var viktiga i hans personliga liv och i kyrkans historia: (1) Sions läger; (2) uppfyllde Herrens befallning att resa till tempelplatsen i Far West, Missouri; (3) helandet av sjuka i Commerce, Illinois och i Montrose, Iowa; och (4) pionjärernas ankomst till Saltsjödalen. Dessa redogörelser är en del av den andliga arvedel som tillhör varje medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Wilford Woodruffs lärdomar

Sions läger

År 1833 drev en laglös pöbelhop ut Guds heliga från Jackson County i Missouri till Clay County … Deras hus brändes ner och deras egendomar förstördes, och de tvingades, utfattiga och utblottade, att ta sig över [Missouri]-floden. Rådet [i detta område] bad om volontärer att bege sig till Kirtland, som låg 160 mil bort, för att träffa profeten Joseph och be om råd om vad de skulle göra. Parley P Pratt, vars familj nu var berövad alla jordiska tillgångar, och Lyman Wight, vars hustru och en tre dagar gammal baby låg bredvid en timmerstock i skogen utan mat, kläder eller tak över huvudet, anmälde sig som frivillig att besöka Guds profet …

När äldsterna Pratt och Wight anlände till Kirtland, berättade de hur de lidit för profeten Joseph, som frågade Herren vad han skulle göra. Herren bad honom att samla styrkan i Herrens hus, de unga männen och de medelålders, och fara upp till och återlösa Sion … Det var Guds vilja att de skulle samla femhundra män, men de skulle inte ge sig av med mindre än ett hundra. [Se L&F 103.] Herrens heliga samlade 205 män, vilka till stor del samlades i Kirtland på våren 1834 … Vi organiserades i grupper om tio, med en ledare över var och en av grupperna, och Guds profet ledde denna Sions lägers grupp på 205 män de 160 milen …

Herrens ord och råd genom sin profet, och uppfyllandet därav, och våra glada och svåra stunder i samband med dessa händelser, är inpräntade i vårt hjärta som med en järnpenna på sten, och historien därom ska leva i all tid och evighet.³

Jag var i Sions läger med Guds profet. Jag såg hur Gud verkade genom honom. Jag såg Guds kraft vila på honom. Jag såg att han var en profet. Det som på denna mission manifesterades för honom genom Guds kraft var av stort värde för mig och för alla som tog emot hans instruktioner. Jag ska ge ett exempel. En kort tid innan vi kom fram till Missouri kallade Joseph samman lägret. Där profeterade han för oss och berättade vad som låg framför oss. Han angav orsaken till varför vi skulle bli tuktade. Han sade: ”Ni håller mig för att vara en av er. Ni har inte förstått min ställning inför Herren. Men ett straff väntar detta läger.” Han sade att vi kommer att drabbas av detta eftersom hans råd inte blivit åtlydda. Inom en timma efter det att vi anlänt till Missouri och slagit upp våra tält … började en man att falla här, en annan där, och inom några ögonblick låg ett dussintal i vårt läger utslagna på filtar drabbade av kolera. När Guds profet såg detta kände han medlidande med dem, och han och Hyrum lade sina händer på broder Carter, den förste att bli sjuk, men så snart de hade gjort detta blev de själva plötsligt slagna och de var bägge tvungna att lämna lägret. Han sade efteråt: ”Jag berättade för er vad som skulle komma att ske och när hemsökelsen kom räckte jag ut min hand för att hejda den och det var mycket nära att jag själv slagits ner av den.” Denna mission var mycket intressant för mig.⁴

När vi närmade oss Clay County i Missouri blev invånarna i Jackson County mycket nervösa, och tolv män for i en färja över Missourifloden till Liberty i Clay County där de sammankallade invånarna till ett möte i stadshuset och höll flammande tal för att uppegga folket att gå ut och förinta mormonlägret. Men invånarna i Clay County hade inte lust att göra detta …

Men en pöbelhop samlades ihop i Jackson County, med både kavalleri och fotfolk, vilka tog sig över floden till Clay County för att komma och förgöra oss. Vi hade slagit läger på östra sidan av Fishing River och deras avsikt var att strida mot oss där. Vi slog läger vid sidan om baptisternas möteshus, under en klar himmel utan ett moln i sikte. Så snart vi slagit upp våra tält red två män på häst genom vårt läger, yttrande fruktansvärda förbannelser. När de red ut genom lägrets östra sida syntes ett litet moln i nordväst, vilket började rulla upp sig som en skriftrulle, och snart var hela himlen över våra huvuden täckt av ett moln lika svart som bläck. Det dröjde inte länge förrän blixtar började ljunga, åska dåna, och regn vällde ner i en strid ström samtidigt som kraftigt hagel föll, vi såg en del hagel i vårt läger som var lika stora som en rödhakes ägg, vilka snart täckte jorden som en vit mantel. Vi var alla tvungna att fly in i möteshuset för att få skydd. Profeten Joseph var bland de sista som kom in.⁵

När profeten Joseph kom in och skakade av vattnet från hatt och kläder sade han: ”Pojkar, detta har en mening. Gud är i denna storm.” Vi sjöng lovsånger till Gud och låg hela natten i skydd på bänkar under tak samtidigt som våra fiender befann sig ute i den fruktansvärda stormen.⁶

Floden som vi tagit oss över nästan torrskodda när vi slog läger steg sex meter, så att ingen fiende kunde nå oss västerifrån, och kavalleriet, som befann sig i öster, var tvungna att fly in i ett skolhus, eller vadhelst skydd de kunde få för de stora hagelkorn som föll på dem. Deras hästar drevs många kilometer in i skogen av haglet och stormen, med sina sadlar och tyglar, och återfanns inte förrän efter många dagar.⁷

Det rapporterades att gruppens ledare hade sagt i skolhuset att det var märkligt att de inte kunde göra någonting mot mormonerna, att det alltid var en hagelstorm eller någonting annat som hindrade dem från att uträtta någonting, men de var inte benägna att erkänna att Gud utkämpade vår strid.⁸

Vi var tacksamma för att Herren hade utkämpat vår strid och räddat oss, och att våra fiender inte längre försökte angripa oss.

Följande morgon (den 22 juni) gavs den uppenbarelse vid Fishing River som finns upptecknad i Läran och förbunden, kapitel 105. [Se v 9–14, i vilken Herren sätter punkt för Sions lägers ursprungliga uppdrag.] Från och med detta datum uppmjukades människornas hjärtan i Clay County, och vi fortsatte vår resa in i detta område och slog upp vårt sista läger … där vi fick erfara en del svårigheter som uppfyllelse av Herrens ord genom profeten Josephs mun …

Efter att ha dröjt kvar där några dagar och satt i ordning kyrkan i Clay County, återvände profeten Joseph till Kirtland med de medlemmar av Sions läger som hade familjer, men de av oss som inte hade det stannade kvar i Missouri tills [vi] gav oss iväg till andra delar av nationen för att predika Kristi evangelium.⁹

När Sions läger kallades var det många av oss som aldrig sett varandras ansikten. Vi var främlingar för varandra och många hade aldrig sett profeten. Vi hade varit skingrade vida omkring, likt säd siktad i ett såll, över hela nationen. Vi var unga män som under denna första tid kallades att gå upp och återlösa Sion, och det vi hade att göra var vi tvungna att göra med tro. Vi samlades från de olika staterna till Kirtland och gick upp för att återlösa Sion i uppfyllelse av den befallning Gud gett oss. Gud godtog våra gärningar liksom han hade gjort med Abrahams gärningar. Vi uträttade en hel del, även om avfällingar och otroende många gånger ställt frågan: ”Vad åstadkom ni?” Vi fick en erfarenhet som vi aldrig skulle ha kunnat få på något annat sätt. Vi hade förmånen att se profetens ansikte och vi hade förmånen att färdas hundratals mil med honom, att se hur Guds Ande verkade i honom, hur Jesus Kristus uppenbarade sig för honom och uppfyllandet av dessa uppenbarelser.¹⁰

Den erfarenhet [vi] fick genom att färdas med Sions läger var mer värd än guld, och berättelsen om detta läger kommer att föras vidare ända till den sista generationen av människor.¹¹

Uppfyllde Herrens befallning att resa till tempelplatsen i Far West, Missouri

Observera: Den 26 april 1838 uppenbarade Herren genom profeten Joseph Smith att de ämbetsmän som presiderade över kyrkan skulle börja bygga ett tempel i staden Far West i Missouri. (Se L&F 115:7–10.) Han befallde dem också att ”åter begynna lägga grunden” den 26 april 1839, exakt ett år från den dag då denna uppenbarelse gavs. (Se L&F 115:11.) President Wilford Woodruff förklarade senare att detta var en befallning att ”lägga hörnstenen till templet”.¹²Den 8 juli 1838 vädjade profeten Joseph: ”Visa oss, o Herre, din vilja med avseende på de Tolv.” (Kapitelingressen till L&F 118.) Till svar uppenbarade Herren att medlemmarna i de tolvs kvorum nästa vår skulle avresa till England för att predika evangeliet. Kvorumet skulle komma samman på tempelplatsen i Far West den 26 april 1839, för att markera inledningen på denna missionsresa. De skulle också vidta åtgärder för att fylla de vakanta platserna i de tolv apostlarnas kvorum med äldsterna John Taylor, John E Page, Wilford Woodruff och Willard Richards. (Se L&F 118:4–6.)

När uppenbarelsen gavs [år 1838] rådde frid och lugn i Far West, Missouri, den stad där de flesta heliga bodde, men innan tiden var inne för uppenbarelsens uppfyllande hade Guds heliga drivits ut från staten Missouri till staten Illinois, under det påbud som utfärdats av guvernör Boggs, och missouriborna hade svurit att även om alla andra uppenbarelser från Joseph Smith skulle uppfyllas så skulle inte denna göra det. I denna uppenbarelse fastställdes dag och plats för de tolv apostlarnas farväl till de heliga för att bege sig ut på sin mission över de stora vattnen, och pöbelväldet i Missouri hade förkunnat att de skulle se till att denna uppenbarelse inte skulle uppfyllas …

När tiden för att uppfylla denna Herrens befallning närmade sig var Brigham Young president för de tolv apostlarna; [Thomas] B Marsh, som var seniorapostel, hade avfallit. Broder Brigham sammankallade dem av de tolv som då befann sig i Quincy i Illinois, för att ta reda på deras åsikter om att bege sig till Far West för att uppfylla uppenbarelsen. Profeten Joseph och hans bror Hyrum, Sidney Rigdon, Lyman Wight och Parley P Pratt satt vid denna tidpunkt i fängelse i Missouri, men fader Joseph Smith [Sr], patriarken, befann sig i Quincy i Illinois. Han och andra närvarande ansåg det oklokt av oss att ge oss ut på denna resa, eftersom det skulle föreligga stor fara för våra liv. De tänkte att Herren skulle se vår villighet och ta emot den i stället för uppfyllelsen av profetian. Men när president Young frågade de tolv vad vi ansåg om detta, svarade vi alla som en man att Herren Gud hade talat och att det var vår sak att lyda. Det var Herrens sak att ta hand om sina tjänare och att vi skulle uppfylla befallningen eller dö.

För att helt förstå vilken risk som de tolv apostlarna tog när de företog denna resa bör mina läsare minnas att Lilburn W Boggs, guvernör i staten Missouri, hade utfärdat ett påbud, i vilket det fordrades av alla heliga att de antingen skulle lämna staten eller bli utrotade. Far West hade erövrats av en milis som egentligen bara utgjordes av en organiserad pöbelhop. Invånarna hade tvingats överlämna sina vapen. Alla ledande män i kyrkan som de hade kunna få tag i hade fängslats. De övriga heliga, män, kvinnor och barn, hade efter bästa förmåga varit tvungna att fly ut ur staten för att rädda livet. De lämnade kvar åt pöbelhopen alla sina hus, landområden och annan egendom som de inte kunde ta med sig. Faktum är att pöbelhopen sköt de heligas boskap och svin varhelst de kunde finna dem, och de tog nästan allting som de kunde lägga beslag på. De heliga utsattes för skoningslös grymhet och var tvungna att uthärda de mest skandalösa övergrepp. Det var med största svårighet som många av dem tog sig ut från staten, särskilt männen i ledande ställning, för det var många män i staten vid denna tidpunkt som agerade som om de tänkte att det inte åsamkade mer skada att skjuta en ”mormon” än en galen hund …

Eftersom vi beslutat oss för att uppfylla uppenbarelsens fordringar … gav vi oss iväg till Far West …

På morgonen den 26 april 1839, oaktat hotet från våra fiender om att den uppenbarelse som skulle uppfyllas denna dag inte skulle bli det, och oaktat att tio tusen heliga hade drivits ut från staten genom ett påbud av guvernören, och även om profeten Joseph och hans bror Hyrum Smith, tillsammans med andra ledande män, var i händerna på våra fiender, i kedjor och i fängelse, begav vi oss till tempelplatsen i staden Far West och höll ett råd. Därmed uppfyllde vi den uppenbarelse och den befallning som getts till oss, och vi uträttade mycket annat på detta råd …

Efter att ha tagit farväl av den lilla återstod heliga som stannat kvar på tempelområdet för att se oss uppfylla denna uppenbarelse och Guds befallningar, lämnade vi Far West och Missouri och återvände till Illinois. Vi hade utfört denna mission utan att en hund hade gläfst åt oss [se 2 Mos 11:7], eller att någon hade sagt: ”Vad sysslar ni med?”

Vi tog oss över Mississippifloden på ångfärjan, kom fram till Quincy den 2 maj och fick uppleva den stora glädjen att ännu en gång få träffa våra familjer i fred och trygghet.¹³

Helandet av sjuka i Commerce, Illinois, och i Montrose, Iowa

Innan vi gav oss iväg på vår mission till England [år 1839], var det nödvändigt att finna en plats för våra familjer att bosätta sig. En plats vid namn Commerce, sedermera benämnd Nauvoo, utsågs till den plats där vårt folk skulle bosätta sig.

Jag lämnade Quincy i sällskap med broder Brigham Young och våra familjer den 15 maj och anlände till Commerce den 18 maj. Efter ett samtal med Joseph tog vi oss över [Mississippi]-floden vid Montrose i Iowa. Jag och president Brigham Young, tillsam-mans med våra familjer, upptog ett rum på ungefär fyra gånger fyra meter. Slutligen fick broder Young ett annat rum … Då flyttade broder Orson Pratt med familj in i samma rum som jag och min familj bodde i.

Medan jag bodde i denna koja i de gamla barackerna fick vi vara med om en dag av Guds kraft med profeten Joseph. Många var mycket sjuka under denna tid och Joseph hade överlämnat sitt hem i Commerce till de sjuka och hade ställt upp ett tält på sin bakgård där han själv bodde. Det stora antal heliga som drivits ut från Missouri flockades i Commerce, men de hade inga hem att komma till. De bodde i vagnar, i tält och på marken. Många var därför sjuka på grund av de umbäranden de utsattes för. Broder Joseph hade vakat med de sjuka tills han själv var utsliten och nästan sjuk.

På morgonen den 22 juli reste (Joseph) sig upp och begrundade Guds heligas situation i deras förföljelser och prövningar, och han åkallade Herren i bön. Guds makt vilade på honom i hög grad, och liksom Jesus helbrägdagjorde alla de sjuka runt omkring sig på sin tid, så helbrägdagjorde Joseph, Guds profet, alla dem som var runt honom vid detta tillfälle. Han botade alla i huset och på gården, och gick sedan i sällskap med Sidney Rigdon och flera av de tolv omkring bland de sjuka som låg på flodstranden, och han befallde dem med hög röst i Jesu Kristi namn att stå upp och bli helade, och de blev alla friska. När han hade botat alla sjuka på östra stranden av floden, for han och hans sällskap över Mississippifloden till västra stranden med en färja, till Montrose, där vi var. Det första huset de gick in i var Brigham Youngs. Han låg sjuk i sin säng. Profeten gick in i huset och botade honom och de kom ut tillsammans. När de gick förbi min dörr, sade broder Joseph: ”Broder Woodruff, följ mig.” Dessa ord var de enda som uttalades av någon i sällskapet från det att de lämnade broder Brighams hus och tills vi gått över torget och stigit in i broder [Elijah] Fordhams hus. Broder Fordham hade legat döende i en timma och vi väntade att varje minut skulle vara hans sista.

Jag kände Guds kraft komma över hans profet.

När vi steg in i huset gick broder Joseph fram till broder Fordham och fattade hans hand med sin högra hand, medan han höll hatten i den vänstra.

Han såg att broder Fordhams ögon var glasartade och att han var medvetslös.

Joseph höll honom i handen, såg in i den döende mannens ansikte och sade: ”Broder Fordham, känner du inte igen mig?” Först svarade han inte, men vi kunde alla se hur Guds Ande vilade på honom.

Åter igen sade han: ”Elijah, känner du inte igen mig?”

Med svag röst svarade broder Fordham: ”Jo!”

Profeten sade sedan: ”Har du tro nog att bli botad?”

Svaret, som var lite tydligare än tidigare, löd: ”Jag är rädd att det är för sent. Om du hade kommit tidigare, tror jag att jag hade kunnat bli botad.”

Han såg ut som om han vaknat ur en djup sömn. Det var dödens sömn.

Därefter sade Joseph: ”Tror du att Jesus är Kristus?”

”Det gör jag, broder Joseph”, löd svaret.

Därefter uttalade Guds profet med hög röst och gudalik majestätisk kraft: ”Elijah, jag befaller dig i Jesu Kristi, nasaréens, namn, att stå upp och bli botad!”

Profetens röst var som Guds röst, inte som en människas. Det tycktes som om huset skakade i sina grundvalar.

Elijah Fordham hoppade ur sängen, lik en man uppstånden från de döda. Hälsans färg återvände till hans ansikte och varje rörelse visade att han återvänt till livet.

Hans fötter hade lindats in i … grötomslag. Han sparkade dem av sig, bad om sina kläder och klädde på sig. Han bad om en skål bröd och mjölk och åt upp det. Därefter tog han på sig hatten och följde oss ut på gatan för att besöka andra sjuka.

Den tvivlande kanske frågar: ”Låg det inte något bedrägligt i detta?”

Om än det ligger något bedrägligt i den tvivlandes sinne så fanns det sannerligen inget bedrägligt hos Elijah Fordham, den döende mannen, ej heller hos dem som var med honom, för om bara ytterligare några minuter skulle han ha befunnit sig i andevärlden, om han inte blivit räddad …

Så snart vi lämnat broder Fordhams hus begav vi oss till Joseph B Noble, som var mycket svag och farligt sjuk. När vi kommit in i huset tog broder Joseph honom i handen och befallde honom, i Jesu Kristi namn, att stå upp och bli helad. Han reste sig upp och blev omedelbart helad.

Medan detta pågick hade den ogudaktiga pöbelhopen på platsen … blivit oroad och följt efter oss in i broder Nobles hus.

Före deras ankomst hade broder Joseph bett broder Fordham att uppsända en bön.

Medan han bad kom pöbelhopen in, med alla de onda andar som följde dem.

Så snart som de kommit in svimmade den bedjande broder Fordham och sjönk till golvet.

När Joseph såg pöbelhopen i huset steg han upp och rensade rummet på både dessa slags människor och de onda andar som följde dem. Då kvicknade broder Fordham omedelbart till och avslutade bönen.

Detta visar vilken makt onda andar har över människokroppen. De heliga undkommer endast djävulens kraft genom Guds kraft.

Detta fall med broder Noble var den sista helbrägdagörelsen den dagen. Det var den mest storslagna dagen för manifesterandet av Guds kraft genom helbrägdagörelsens gåva sedan kyrkan upprättats.¹⁴

Pionjärernas ankomst till Saltsjödalen

Observera: I april 1834 hörde Wilford Woodruff profeten Joseph Smith profetera: ”Det kommer att samlas tiotusentals heliga i Klippiga bergen, och där kommer de att öppna dörren för upprättandet av evangeliet bland lamaniterna, som kommer att ta emot evangeliet och sina begåvningar och Guds välsignelser. Detta folk kommer att gå in bland Klippiga bergen. Där kommer de att bygga tempel till den Allrahögste.”¹⁵I uppfyllelse av denna profetia började de heliga 13 år senare bosätta sig i Saltsjödalen, efter att ha blivit förföljda och drivna från plats till plats. Äldste Woodruff, dåvarande medlem i de tolv apostlarnas kvorum, ingick i denna första pionjärgrupp som färdades till deras nya utlovade land. Han lämnade Winter Quarters i Nebraska i april 1847 och kom fram till Saltsjödalen i juli 1847.

Den tjugoandra [juli 1847] red Orson Pratt, [George] A Smith och sju andra in i dalen. De hade lämnat sitt läger för att följa och bereda vägen. President Young var sjuk. Han låg på en bädd i min vagn och vi hade slagit läger med huvudgruppen …

Den tjugofjärde körde jag min vagn, med president Young liggande i den, in i den öppna dalen medan resten av gruppen följde efter. När vi kom ut från klyftan och såg hela dalen vände jag min vagn, öppnade den åt väster och president Young reste sig upp från sin bädd och såg ut över området. Han såg ut över sceneriet framför oss och var försänkt i en syn under flera minuter. Han hade tidigare sett dalen i en syn och vid detta tillfälle såg han Sions och Israels framtida storhet förankrad i dessa bergs dalar. När synen var över sade han: ”Det är nog. Detta är den rätta platsen. Fortsätt.” Så jag körde till det läger som redan gjorts upp av dem som kommit före oss.

När vi kom fram hade bröderna börjat plöja. Jag hade tagit med mig en säck potatis och jag beslutade mig för att jag varken skulle äta eller dricka förrän jag planterat dem. Jag fick ner dem i marken klockan ett på dagen, och dessa, tillsammans med de andra potatisarna som bröderna planterat, utgjorde grunden till framtida potatisskördar i Utah.

På kvällen, tillsammans med Heber C Kimball, [George] A Smith och E T Benson, red jag upp till City Creek [Canyon] för att söka efter timmer. Under tiden där råkade vi ut för ett åskregn och regnet täckte nästan hela dalen …

På morgonen den tjugoåttonde … höll president Young ett råd med de tolv, och tog en promenad ovanför vårt läger. Han stannade plötsligt, stack ner sin käpp och sade: ”Här ska vår Guds tempel stå.” Detta var ungefär i mittpunkten på platsen för Salt Lake-templet.¹⁶

Gud har välsignat oss, han har välsignat jorden och vårt arbete med att odla upp marken har varit mycket framgångsrikt … Den var ofruktbar, kal, med ett överflöd av gräshoppor, syrsor och prärievargar, och detta tycktes vara jordens enda naturliga avkastning. Vi gick till verket med tro, utan att se, för att odla upp jorden. Vi bröt sönder nästan alla plogar vi använde första dagen. Vi var tvungna att låta vattendrag fukta jorden och endast genom erfarenhet lärde vi oss hur man skulle få någonting att växa. Främlingen kommer till Salt Lake City och ser våra fruktträdgårdar och träden på våra gator, och han tycker att det är en fruktbar och behaglig plats. Han tänker inte på att nästan varje träd som han ser har i tjugo eller tjugofyra år, enligt dess ålder, behövt vattnas två gånger i veckan under hela sommaren, annars skulle de ha varit döda för länge sedan. Vi har varit tvungna att vara förenade i detta och Herren har välsignat vårt arbete och hans barmhärtighet har vilat över detta folk.¹⁷

När vi som pionjärer kom hit [till Saltsjödalen] var vi tvungna att komma med tro, vi visste inget om landet, men vi hade för avsikt att komma till bergen. Joseph hade organiserat en grupp att komma hit före sin död. Han såg dessa saker framför sig och han hade fullkomlig insikt om dem. Gud hade för honom uppenbarat denna kyrkas och detta rikes framtid, och hade tid efter annan sagt till honom att det verk som han lade grunden till skulle bli ett evigt rike — skulle bestå för evigt. President Young ledde pionjärerna till detta land. Han hade tro på att Herren skulle stödja oss. Alla som färdades hit vid denna tidpunkt hade denna tro. Guds Ande var med oss, den Helige Anden var med oss och Herrens änglar var med oss och vi blev välsignade. Allt, och mer än vi förväntade oss när vi kom hit, har förverkligats, i den mån tiden har tillåtit.¹⁸

Som pionjärer och som Guds folk uppfyller vi profetior och skapar historia … Hela vårt liv, vår historia och våra resor har förutsetts av de forntida profeterna. Liksom pionjärerna kom till denna ofruktbara ödemark, och de heliga har följt dem för att uppfylla profetiorna om att öknen skulle blomstra som en lilja [se Jes 35:1], för att så vår säd bredvid små bäckar och stilla vatten, för att använda tall, furuträ och buxbomträd till att försköna platsen för Guds helgedom, och för att göra platsen för hans fötter härlig [se Jes 60:13] … låt oss ära vår kallelse och bygga upp Sion och Guds rike tills det är fullkomligt inför himlarna och jorden, och inte göra dem som sände oss besvikna, ej heller dem som har sett oss i syner och uppenbarelser, utan låt oss fullgöra vår bestämmelse till vår himmelske Faders, hans änglars och alla goda människors belåtenhet.¹⁹

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. För ytterligare hjälp, se sidorna V–X.

Gå igenom president Woodruffs kommentarer på sidan 133. Varför bör vi inhämta kunskap om de tidiga heliga? Hur kan vi förvissa oss om att deras berättelser inte ”passera som tomt prat”? Hur kan vi bevara redogörelserna om våra förfäders liv?
På vilka sätt hade Wilford Woodruff nytta av sina erfarenheter i Sions läger? (Se s 134–137.) Hur tror du att dessa erfarenheter hjälpte honom att förbereda sig för att leda kyrkan senare i sitt liv? På vilka sätt har dina upplevelser hjälpt dig att bli förberedd på att tjäna?
Varför tyckte medlemmarna i de tolv apostlarnas kvorum att de skulle bege sig till tempelplatsen i Far West i Missouri? (Se s 138–140.) Vad kan vi lära oss av denna redogörelse?
Vad lär du dig av berättelsen om hur Elijah Fordham och andra botades? (Se s 140–144.) Hur kan denna redogörelse vara till hjälp för bärare av melkisedekska prästadömet i deras förberedelser för att välsigna de sjuka?
Vad lär oss pionjärernas färd till Saltsjödalen om tro? Vilka andra evangelieprinciper ser du verksamma i dessa tidiga pionjärers liv? (Se s 144–147.)
Vilka nutida pionjärer finns det i din egen släkt? i ditt samhälle eller i din nation? Vad har dessa människor gjort som gör dem till pionjärer?
På vilka sätt är alla medlemmar i kyrkan andliga arvtagare till de tidiga heliga?

Skriftställen som hör till detta ämne: Jakobs brev 5:14–15; Alma 15:1–12; Ether 12:6; L&F 42:44–48; 103; 105; 115; 118; 136