Kapitel 8

Insikt om döden och uppståndelsen

När nära och kära avlider, och när vi begrundar vår egen dödlighet, kan vi finna tröst och förvissning i Jesu Kristi återställda evangelium och i uppståndelsens eviga verklighet.

Ur Wilford Woodruffs liv

I början av augusti 1839 lämnade äldste Wilford Woodruff sitt hem i Montrose, Iowa, i lydnad mot Herrens kallelse att verka som missionär på de Brittiska öarna. Han tog farväl av sin hustru Phoebe och sitt enda barn, ettåriga Sarah Emma. Vid denna tid var Phoebe gravid med Wilford Jr, som skulle komma att födas den 22 mars 1840.

Några månader efter avfärden från Montrose befann sig äldste Woodruff i östra Förenta staterna, där han predikade evangeliet och förberedde resan till Storbritannien. Under denna vistelse skrev han i sin dagbok ner tre olika drömmar i vilka han såg sin hustru. Efter den första drömmen skrev han följande i sin dagbok: ”Jag såg fru Woodruff i djup bedrövelse i en dröm i Montrose. Jag såg inte Sarah Emma.”¹ Hans rapport om den andra drömmen var också kort: ”Jag hade en dröm under natten i vilken jag samtalade med fru Woodruff, men jag såg inte Sarah Emma.”² Den tredje drömmen var mer detaljerad: ”Vi gladde oss mycket över att kunna samtala med varandra, ändå var vår omfamning fylld med sorg för när vi hade diskuterat hennes hushållsbestyr en stund frågade jag var Sarah Emma var … Hon sade, gråtande … ’Hon är död. Vi sörjde ett ögonblick och jag vaknade … Är detta en sanndröm? Tiden får avgöra det.”³

Den 14 juli 1840 skrev äldste Woodruff, som nu befann sig i Storbritannien, en dagboksanteckning i vilken han hedrade min-net av en viktig dag i hans familj: ”Sarah Emma är två år idag. Må Herren bevara min hustru och mina barn från sjukdom och död till dess att jag återkommer.” Alltid beredd att erkänna Herrens vilja tillade han: ”O Herre, jag överlämnar dem i dina händer, att föda, klä och trösta dem, och härligheten är din.”⁴ Tre dagar senare avled lilla Sarah Emma.

Äldste Woodruff fick inte höra talas om sin dotters död förrän den 22 oktober 1840, när han läste nyheten i ett brev som skickats till en av bröderna i de tolv apostlarnas kvorum.⁵ Fyra dagar senare fick han slutligen nyheten från Phoebe, i ett brev daterat den 18 juli. Han skrev av delar av brevet i sin dagbok:

”Min käre Wilford, hur kommer det att kännas när jag säger att jag igår blev kallad att bevittna vår lilla Sarah Emmas bortgång från denna värld? Ja, hon är borta. Dödens hänsynslösa hand har slitit henne från min famn … När jag tittat på henne har jag ofta tänkt på hur det skulle kännas att förlora henne. Jag tänkte att jag inte kunde leva utan henne, särskilt inte i min makes frånvaro. Men hon är borta. Herren har tagit henne hem till sig av någon vis anledning.

Det är en prövning för mig, men Herren är vid min sida på ett underbart sätt. Jag kan se och känna att han tagit henne hem och att han ska ta bättre hand om henne än jag någonsin kunde göra under ett litet tag, till dess jag får möta henne. Ja, Wilford, vi har en liten ängel i himlen, och jag håller det för troligt att hon i anden har besökt dig före denna tidpunkt.

Det är svårt att leva utan henne … Hon bad mig ge en kyss åt pappa strax innan hon dog … Äldsterna lade sina händer på henne och smorde henne ett antal gånger, men nästa dag gick hennes ande stilla bort från denna värld till en annan värld.

Idag begav sig Wilford [Jr] och jag, tillsammans med en hel del vänner till Commerce [i Illinois] för att betyga vår respekt för vår lilla älskling och se till att hon fick en anständig begravning. Hon hade inga släktingar som följde henne till graven, eller fällde en tår för henne, utom hennes mamma och lille Wilford … Jag har just tagit en behaglig, melankolisk promenad till Sarahs grav. Hon ligger ensam i frid. Jag kan säga att Herren gav och Herren tog, och lovat vare Herrens namn. [Se Job 1:21.]”⁶

Förutom att skriva av Phoebes brev skrev äldste Woodruff mycket lite om sin dotters bortgång. Han sade bara att Sarah Emma hade ”tagits bort från tiden” och att hon var ”borta för att aldrig mer bli sedd i detta liv”.⁷

I sitt nittioförsta år hade Wilford Woodruff fått utstå många nära och käras död, bland annat ett antal familjemedlemmar och samtliga apostlar med vilka han verkat under ledning av profeten Joseph Smith. Vid dessa allvarliga tillfällen fann han tröst i sitt vittnesbörd om det återställda evangeliet och om uppståndelsens ”eviga verklighet”.⁸ Han lärde ofta att en rättfärdig heligs död både är en prövostund och en glädjestund. Faktum är att han i slutet av sitt liv skrev följande instruktioner angående sin egen begravning: ”Jag vill inte att min familj eller mina vänner ska bära sorgband för min skull på min begravning eller efteråt, för om jag är trofast ända till döden finns det inte något behov av att någon sörjer mig.”⁹

Wilford Woodruffs lärdomar

Vid döden inträder varje persons ande i andevärlden, där de rättfärdiga gläder sig tillsammans och fortsätter verka för Herren.

En hel del [människor] tror att när en människa dör så är det slut med henne, att det inte finns något annat liv. Kan någon förnuftig människa tro att himlens Gud har skapat två eller tre hundra miljarder andar och gett dem tabernakel [fysiska kroppar], bara för att komma och leva på jorden och därefter glömmas bort eller förintas? Det tycks mig som om ingen reflekterande människa kan hysa en sådan uppfattning. Det strider mot sunt förnuft och mot seriös eftertanke.¹⁰

När jag sörjer vänners bortgång kan jag inte låta bli att tänka på att det i varje död finns en födelse. Anden lämnar kroppen som död för oss och går vidare till den andra sidan slöjan till denna stora och ädla församling som också arbetar med att genomföra Guds avsikter, med att återlösa och frälsa en fallen värld.¹¹

Det råder stor glädje när den levande Gudens heligas andar träder in i andevärlden och möter de heliga som har gått före.¹²

En del verkar på denna sida av slöjan, andra på andra sidan slöjan. Om vi dröjer kvar här förväntar vi oss att kunna verka för frälsningens sak, och om vi går vidare förväntar vi oss att fortsätta vårt arbete till dess att Människosonen kommer.¹³

Genom Jesu Kristi försoning kommer alla människor att uppstå, deras andar förenas med deras odödliga kroppar.

Vi vet att genom Adam har alla dött, att döden genom fallet måste komma över hela den mänskliga familjen, och dessutom på markens djur, havets fiskar, fåglarna i luften och alla Guds verk, vad denna jord angår. Det är en lag som är oföränderlig och oåterkallelig … Frälsaren själv smakade döden. Han dog för att återlösa världen. Han kropp lades i en grav, men den såg inte förgängelse, och efter tre dagar uppstod den ur graven och kläddes i odödlighet. Han var den förste att uppstå.¹⁴

Jag är förvissad om uppståndelsen, har alltid varit det. Jag gläder mig över den. Vägen öppnades för oss genom Guds Sons blod.¹⁵

När uppståndelsen kommer ska vi träda fram iklädda odödliga kroppar, och de förföljelser, det lidande, den sorg, smärta och död som hör ihop med jordelivet blir för alltid undanröjda.¹⁶

Denna lära om de dödas uppståndelse är i högsta grad härlig. Det är trösterikt, åtminstone för min ande, att tänka att på uppståndelsens morgon får min ande förmånen att vistas i samma kropp som den vistades i här. Som äldster i Israel har vi färdats många hundra mil utmattade och trötta, för att predika Jesu Kristi evangelium till människobarnen. Jag skulle vara mycket glad över att ha samma kropp i uppståndelsen som jag vadade genom träsk med, simmade över floder med och reste med och verkade med för att bygga upp Guds rike här på jorden.¹⁷

Evangeliet skänker tröst när nära och kära dör.

Utan Kristi evangelium är dödens skilsmässa ett av de sorgligaste ämnen som går att föreställa sig. I samma stund som vi tar emot evangeliet och lär oss uppståndelsens princip, tas den dysterhet, sorg och det lidande som döden orsakar, i hög grad bort. Jag har ofta tänkt att åsynen av en död kropp, att se denna kropp läggas ner i graven och täckas av jord, är något av det mest beklämmande som finns på jorden, och utan evangeliet är det som att ta ett hopp ut i mörkret. Men lika snabbt som vi tar emot evangeliet, lika snabbt som människans ande blir upplyst av den Allsmäktiges inspiration, kan vi tillsammans utropa med dem som levde i forna tider: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och Guds gåva är evigt liv genom vår Herre Jesus Kristus.” [Se 1 Kor 15:55–57.] De dödas uppståndelse framläggs inför människans upplysta sinne och hon har en grund för sin ande att vila på. Detta är de heligas ställning idag. Vi vet det personligen, vi befinner oss inte i mörkret angående denna fråga, Gud har uppenbarat det för oss och vi förstår principen om de dödas uppståndelse, att evangeliet för fram liv och odödlighet i ljuset. [Se 2 Tim 1:10.]¹⁸

Det är naturligtvis svårt att skiljas från sina vänner … Det är naturligt för oss att visa våra känslor genom tårar när vi begraver våra älskade vänner, och i viss grad är detta lämpligt och rätt, men människor hänger sig ofta till ytterlighet i detta, vilket varken är lämpligt eller rätt för de heliga att ta efter.¹⁹

Av någon för mig okänd anledning har jag fått vara med på många profeters, apostlars och heligas begravningar som har verkat i kyrkan under sin tid och generation … Jag har aldrig känt för att sörja när jag följt någon profet, någon apostel, någon av den levande Gudens heliga till graven, som varit trofast mot Gud, som varit trofast mot sina förbund, som tagit emot Jesu Kristi evangelium och dess förrättningar, och det heliga prästadömet. Sådana män och kvinnor har uppfyllt sin mission här på jorden med heder, med verksamhet, med kärlek, tills de blivit kallade hem. De har dött i tron och de kommer att få en härlighetens krona.

Jag kände på detta sätt när president [Brigham] Young, broder [Heber C] Kimball, broder [John] Taylor, de tolv apostlarna och alla de människor avlidit som har tagit emot Kristi evangelium och varit trofasta under sin mission. Det finns en evig verklighet — vilken hela världen kommer att få reda på — i livet. Det finns en evig verklighet i döden. Det finns en evig verklighet i uppståndelsen, och i den framtida domen, och med Guds handlande med alla människor i framtiden i enlighet med de gärningar som utförts i kroppen. När en man eller kvinna som har ingått förbund med Herren, som har tagit emot evangeliet och dess förrättningar, och varit trofast under sin tid och generation, har kallats hem till andevärlden, var finns den människa som förstår dessa principer som ändå sörjer denna broder eller syster?²⁰

Genom Jesu Kristi försoning kommer alla barn som dör före ansvarighetsåldern att ärva celestial härlighet.

Det finns inget spädbarn eller barn som dött före ansvarig ålder som inte är återlöst. Följaktligen befinner sig alla dessa helt utanför helvetets plågor … Jag utmanar vem som helst att i någon gudomlig uppteckning finna någon förrättning som instiftats för små oskyldiga barns frälsning. Det är egentligen bortkastad tid, det enda som finns om detta ämne är att Jesus tog upp små barn i sina armar och välsignade dem, vilket är och var fullkomligt rätt att göra enligt Guds ordning. Men barndop, eller läran att små barn under alla förhållanden kommer till helvetet, är en människolära och inte en lära som kommer från Gud. Den är därför värdelös och helt felaktig och misshaglig i Guds ögon. Detta om de små barnen … De är återlösta genom Jesu Kristi blod.²¹

Barn är oskyldiga inför Herren. Angående deras död och orsaken därtill står den i Guds hand, och vi bör liksom Job aldrig klaga på Herren eller hans handlingssätt … Däri ligger något trösterikt — de är oskyldiga, de är inte befunna i överträdelse. De har betalat straffet för den dödens lag som Gud ålade Adam och alla hans efterkommande, när deras ande lämnade kroppen och kom in i andevärlden var deras bekymmer och svårigheter över … De ska komma fram ur sina gravar på uppståndelsens morgon … iklädda härlighet, odödlighet och evigt liv, evig skönhet och fägring, och de blir överlämnade till sina föräldrar som tar emot dem i den celestiala världens familjeorganisation, och deras föräldrar får ha dem för alltid. De får leva så länge som deras Gud lever. För de heliga, vilka tror på uppståndelsen, bör detta vara en källa till tröst och hjälp …

Frågan kan uppstå både hos mig och dig: ”Varför har Herren tagit bort mina barn?” Men det tillkommer inte mig att tala om, eftersom jag inte vet det, det är i Herrens hand, och det har varit så från världens skapelse ända tills nu. Barn tas bort i sin späda ålder och de går till andevärlden. De kommer hit och uppfyller avsikten med sin ankomst, vilket är att få en kropp i köttet. De kommer för att få en prövotid och en arvedel på jorden. De får en kropp, eller ett tabernakel, och detta tabernakel bevaras åt dem, och på uppståndelsens morgon blir deras ande och kropp återförenade. Liksom vi här finner barn i olika åldrar i en familj, alltifrån den nyfödde vid sin moders bröst till den som uppnått mogen ålder, kommer det också att vara så i den celestiala världens familjeorganisation. Våra barn återställs till oss som de var då de lades ner om vi, deras föräldrar, bevarar tron och visar oss värdiga att ärva evigt liv. Om vi inte visar oss värdiga detta blir våra barn ändå bevarade och får ärva celestial härlighet. Detta är min åsikt om alla de små barn som dör, oavsett om de är födda av jude eller hedning, rättfärdig eller ogudaktig. Deras evige Fader och eviga Moder födde dem i den eviga världen, och de blir återställda till sina eviga föräldrar. Dessutom kan alla föräldrar som har tagit emot barn här i enlighet med Guds och det heliga prästadömets ordning, oavsett när de har levat, göra anspråk på dessa barn på uppståndelsens morgon, de kommer då att ges till dem och bli till välsignelse för sina familjeorganisationer i den celestiala världen …

Jag vill säga till våra sörjande vänner: Även om era barn tagits bort så kan ni inte rå för det, ingen av oss kan hjälpa det. Det går inte att skylla på föräldrarna när dessa gör sitt bästa. En mor bör inte förebrå sig själv när hon inte kan rädda sitt sjuka barn och vi måste överlämna detta i Guds hand. Det dröjer inte länge förrän de blir återställda till oss …

Angående barns tillväxt, härlighet och upphöjelse i det nästkommande livet har inte Gud uppenbarat någonting om detta ämne för mig, vare sig om era barn, mina eller någon annans, annat än att vi vet att de är frälsta. Och jag känner att vi måste lita på Herren i dessa prövningar. Jag känner att vi måste förlita oss på honom och se till honom för tröst och hjälp. Vi sörjer inte under dessa prövningar på samma sätt som de som inte har något hopp. Vi sörjer inte förlusten av våra barn som om vi aldrig skulle få se dem igen, eftersom vi vet bättre. Herren har lärt oss bättre, liksom evangeliet. Jesu Kristi uppenbarelser har visat oss att de blir återställda till oss i de rättfärdigas uppståndelse …

Jag ber till min himmelske Fader att han ska välsigna broder och syster Wheeler [ett par vars fyraåriga och sexåriga söner nyligen avlidit] i deras bedrövelse, och ge dem sin Helige Ande, att när de går till sängs på kvällen och stiger upp på morgonen och saknar sina barn, de ska ha en önskan att överlämna sig i Herrens händer och inse att deras separation från sina små inte varar för alltid, att det inte dröjer länge förrän de blir återställda till dem. Detta gäller oss alla som har förlorat sina barn. Vi lägger dem ner i graven, men de ska komma fram i uppståndelsens morgon, och om vi är sanningen trogna ska vi ta emot dem och glädjas med dem.²²

Vi bör leva på ett sådant sätt att vi är förberedda att ta emot de välsignelser Gud har i beredskap för oss när vi dör.

Vår framtida bestämmelse finns på andra sidan slöjan. När jag dör vill jag ha förmånen att komma dit där Gud min himmelske Fader och Jesus Kristus, världens Frälsare, befinner sig.²³

Vi bör sträva efter att utnyttja vår tid, våra talanger och våra möjligheter medan vi är här på jorden. Jag inser att denna värld inte är vår varaktiga vistelseort. Vi ser bevis på detta varje dag i vårt liv. Vi tvingas begrava våra profeter, apostlar, äldster, fäder, mödrar, hustrur och barn, vilket alltsammans visar att vi lever på lånad tid. Vi bör därför sträva efter att utnyttja vår tid idag.²⁴

Denna förmaning riktas med eftertryck till de levande: ”Var därför också ni beredda!” [Matt 24:44] Den är tillämplig på oss alla. Och det är upp till oss som föräldrar och äldster i Israel att verka för Guds sak, medan vi tillåts stanna kvar, att leva enligt det ljus och den kunskap som vi välsignats med. För en tid är utsedd åt alla människor, och han tar bort många i enlighet med sin egen viljas råd. Han tar bort den han vill ta bort, och han skonar den han vill skona i en vis avsikt som han bara själv känner till.²⁵

När vi genomgått jordelivets sorger och blivit förlänade det celestiala rikets glädje och härlighet, ska vi inse att jordelivets prövningar har förberett oss och gjort det möjligt för oss att uppskatta de välsignelser som Gud har i beredskap åt de trofasta.²⁶

Det är min bön att detta folk ska omvända sig från alla sina synder och bli andligt levande och ha kraft att komma inför Gud, på det att deras böner ska bli hörda. Det är min bön att detta folk ska vara berett att försvara riket och aldrig överge sina förbund och sina bröder, eller förråda evangeliet, utan att de ska övervinna världen och vara förberedda att bli Kristi medarvingar, enligt den första uppståndelsens fullhet, vilken är förberedd för dem som håller Guds bud.²⁷

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. För ytterligare hjälp, se sidorna V–X.

Gå igenom redogörelsen för Sarah Emma Woodruffs död (s 77–79). Vilka lärdomar var till tröst och styrka för äldste och syster Woodruff? Vad kan vi lära oss av denna berättelse?
Vilka upplevelser kan vi, enligt president Woodruff, se fram emot i andevärlden? (Se s 80–81.) Hur är denna kunskap till hjälp för dig?
Vilka principer upptäcker du i president Woodruffs råd om att sörja sina döda anförvanter? (Se s 82–83.) Hur har du funnit frid när nära och kära gått bort? Hur kan vi hjälpa andra som sörjer någons död?
Hur tar Jesu Kristi försoning bort dödens udd? (Se s 82–83; se även 1 Kor 15:55–57; Mosiah 16:6–9.)
Vad lär du dig av president Woodruffs ord om små barn som dör? (Se s 84–86.)
Gå igenom sidorna 85–86. Försök att erinra dig familjemedlemmar eller vänner som verkade vara redo när tiden var inne för dem att dö. Vad kan vi lära oss av dessa människor? Vad måste vi göra, enligt president Woodruff, för att förbereda oss för livet efter döden? (Se s 86.)
Hur bidrar president Woodruffs lärdomar till din förståelse för döden och uppståndelsen?

Skriftställen som hör till detta ämne: Första Korintierbrevet 15; Alma 11:42–45; 28:12; 34:32–41; Moroni 8:12–19; L&F 42:45–47; 76:50–70; 138:57