Wilford Woodruffs liv och verksamhet
Guds väg i dunkel ofta går men för till källan klar. I havens djup vi se hans spår, på stormens sky han far”1. Så inleds president Wilford Woodruffs älsklingspsalm, ”Guds väg i dunkel ofta går”.
”Han älskade [den psalmen]”, sade president Heber J Grant, som verkade som apostel när Wilford Woodruff var president för kyrkan. ”Jag är säker på att vi ibland sjöng den två gånger i månaden under våra veckomöten i templet, och mycket sällan gick det en månad utan att broder Woodruff ville att vi skulle sjunga den sången. Han trodde på detta verk av hela sitt hjärta och sin själ, och verkade med all den kraft Gud gett honom för att det skulle gå framåt.”2
Matthias F Cowley, som också verkade tillsammans med president Woodruff, observerade: ”Kanske ingen i kyrkan bättre förstod den djupare betydelsen av orden ”Guds väg i dunkel ofta går men för till källan klar”, än vad Wilford Woodruff gjorde. Han var så intensivt andlig, så fullständigt hängiven Guds tjänst, att han i hela sitt liv gavs rika prov på mirakulösa manifestationer av Guds avsikter. Han byggde aldrig sin tro på underverk, de bekräftade bara vad han trodde på av hela sitt hjärta och gav stöd åt hans tankar om lärdomarna i den heliga skrift.”3
Som president Grant och broder Cowley framhöll var president Woodruffs älsklingspsalm ett lämpligt tema för hans liv. Den var också betecknande för den utveckling han bevittnade i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Psalmen fortsätter:
Hans vilja är vårt väl;
ett ljus i nattens djup han är;
en molnstod, som från jordens grus
för oss till himlens sfär.
Guds folk, med mod omgärda dig,
det moln du fruktar mest
är fyllt av kärlek innerlig,
dess flod en glädjefest.
O mänska, klandra icke Gud,
då dagen mörk sig ter.
Se, bakom tuktans stränga bud
mjukt fadersblicken ler.4
Wilford Woodruff var en förgrundsfigur inom många avgörande skeden i kyrkans tidiga historia, och han fick erfara de moln av prövningar som slutligen ledde till välsignelser för de trofasta. Han smakade förföljelsens bitterhet och lidande, men i allt detta tog han också del av det ljuvliga i att ledas av Guds hand. Och när han såg evangeliets återställelse breda ut sig fick han en klar insikt i Guds verk.
Wilford Woodruffs barndom och ungdom: En stabil grund lades i hemmet
Wilford Woodruff föddes den 1 mars 1807 i Farmington i Connecticut som son till Aphek Woodruff och Beulah Thompson Woodruff. När han var 15 månader avled hans mor i tyfus. Omkring tre år senare gifte Aphek om sig. Wilford och hans två äldre bröder uppfostrades av sin far och sin styvmor Azubah Hart Woodruff. Aphek och Azubah fick sex barn tillsammans, av vilka fyra dog som spädbarn eller i barndomen.
Wilford Woodruffs skrifter visar att hans uppväxt liknade andra pojkars uppväxt på den tiden. Han gick till skolan och arbetade på familjens gård. Han arbetade också som mycket ung på sin fars sågverk, och fick erfarenheter som hjälpte honom som vuxen när han själv drev ett sågverk. En av hans favoritsysselsättningar var fiske, och han och hans bröder brukade ofta fiska forell i bäcken som rann intill faderns sågverk.
Han älskade sin familj och hyste djup respekt för sina föräldrar. Med beundran och tacksamhet beskrev han sin far som en robust man som alltid ”arbetade hårt” och som ”en man med stor människokärlek, ärlighet, redbarhet och sannfärdighet”.5 Han erinrade sig också hur hans styvmors undervisning om evangeliet hjälpte till att leda honom till att söka Herrens sanna kyrka.6
Även som äldre hade många av hans största glädjeämnen i livet anknytning till hans föräldrar och syskon. Han blev medlem i kyrkan samma dag som sin bror Azmon. Han kände stor glädje när han kunde undervisa och döpa sin far och styvmor och deras hushåll. Senare i sitt liv såg han till att tempelarbete utfördes för hans mor, en förmån som enligt honom var tillräcklig belöning för alla vedermödor i hans liv.7
”Guds beskydd och barmhärtighet”
När Wilford Woodruff såg tillbaka på sin barndom och ungdom sade han att Herrens hand hade bevarat hans liv många gånger. I en artikel med titeln ”Ett kapitel av olyckor” beskrev han några av de olyckshändelser han varit med om och förundrade sig över att han överlevt för att kunna berätta om dem. Han berättade till exempel om ett äventyr han var med om på familjens gård: ”När jag var sex år höll jag på att bli dödad av en ilsken tjur. Min far och jag matade boskapen med pumpor, och en vresig tjur drev bort min ko från den pumpa som hon åt på. Jag tog den pumpa som han lämnat kvar varpå han kom rusande mot mig. Min far ropade till mig att slänga pumpan och springa. Jag sprang nedför en brant kulle och tog pumpan med mig, besluten att kon skulle få sin del. Tjuren kom rusande. Precis när han skulle hinna upp mig snubblade jag över ett hål och ramlade. Tjuren hoppade över mig för att få tag på pumpan, stack hornen i den och slet den i stycken med hornen och skulle ha gjort samma sak med mig om jag inte ramlat.”8
Han berättade också om en olycka han råkade ut för som 17-åring: ”Jag red en mycket ilsken häst som jag inte var bekant med, och medan jag var på väg nedför en mycket brant, stenig backe, utnyttjade hästen terrängen och hoppade plötsligt av vägen och rusade nedför en sluttning, in bland en mängd klippblock, i full fart. Samtidigt sparkade han bakut och försökte kasta mig över sitt huvud ned bland klipporna, men jag höll mig fast vid hans huvud och grep krampaktigt tag i hans öron, medan jag väntade att jag när som helst skulle krossas mot stenblocken. Medan jag satt så, gränsle över hästhalsen, utan något annat att styra honom med än öronen, rusade han i högsta fart nedför kullen tills han sprang mot en klippa och föll till marken. Jag for över både hans huvud och klipporna, [nästan fem meter framför hästen] och hamnade rakt på fötterna, vilket troligen var det som räddade mitt liv; för om jag slagit i med någon annan del av kroppen skulle jag troligen ha dött genast. Som det nu var bröts mina ben som om de vore tändstickor. Jag bröt vänster ben på två ställen och båda vristerna gick ur led på ett förfärande sätt och hästen rullade nästan över mig i sin kamp för att komma upp. Min farbror Titus Woodruff såg mig falla och kom till min undsättning och bar mig till sitt hus. Jag låg där från klockan två på eftermiddagen till klockan tio på kvällen utan läkarhjälp. Då anlände min far med doktor Swift från Farmington. Han lade mina benpipor tillrätta, lade bandage om benen och förde mig samma kväll en och en halv mil i sin vagn till min fars hus. Jag hade svåra smärtor. Jag fick emellertid god omvårdnad och efter åtta veckor befann jag mig utomhus med hjälp av kryckor.”9
Wilford Woodruffs liv bevarades också i fortsättningen, trots ofta förekommande olyckor även då han var i mogen ålder. Vid 41 års ålder sammanfattade han de olyckshändelser han råkat ut för och uttryckte tacksamhet för Herrens bevarande hand:
”Jag har brutit båda benen, ett av dem på två ställen, båda armarna, bröstbenet och tre revben och fått båda anklarna vridna ur led. Jag har hamnat under vatten, förfrusit mig, skållats och blivit biten av en galen hund. Jag har befunnit mig i två vattenhjul med huvudet under vattnet, har klarat mig igenom ett flertal svåra sjukdomar och drabbats av gifter i dessa värsta form. Jag har landat i en hög med järnvägsskrot, knappt undkommit kulor som ven runt mig och har på håret när undkommit många andra faror.
Det har varit ett mirakel för mig, att med alla de skador och brutna ben jag drabbats av, jag inte har någon förlamad lem, utan har kunnat klara av de hårdaste arbeten, umbäranden och resor — jag har ofta vandrat 60, 80 och vid ett tillfälle 100 kilometer på en dag. Guds beskydd och barmhärtighet har varit med mig och mitt liv har fram tills nu bevarats. För dessa välsignelser vill jag uttrycka mitt hjärtas tacksamhet till min himmelske Fader i en bön om att resten av mina dagar ska tillbringas i hans tjänst och i uppbyggandet av hans rike.”10
Söker och finner Herrens sanna kyrka
Wilford Woodruff var i sin ungdom när han först fick en önskan att tjäna Herren och få kunskap av honom. Han sade: ”I unga år ägnade jag mig åt att fundera över religiösa ämnen.”11 Men han valde att inte ansluta sig till någon kyrka. Istället var han fast besluten att finna Jesu Kristi enda sanna kyrka. Inspirerad av sina föräldrars och andra vänners lärdomar och av Andens viskningar, blev han övertygad om att ”Kristi kyrka befann sig i ödemarken — att det ägt rum ett avfall från den rena och obefläckade religionen inför Gud och att en stor förändring var nära förestående”.12 Han var särskilt motiverad av det som en man vid namn Robert Mason lärde, vilken profeterade att Wilford skulle få leva och smaka det återställda evangeliets frukter. (Se s 1–3 i denna bok.)
Många år senare, i tanke att de heliga skulle ha nytta av hans personliga upplevelser,13 berättade president Wilford Woodruff ofta om sitt sökande efter sanningen. Han berättade:
”Jag kunde inte finna någon församling vars lärdomar, tro eller sedvänjor stämde överens med Jesu Kristi evangelium, eller med de förrättningar och gåvor som apostlarna undervisade om. Även om dåtidens präster lärde att tro, gåvor, nåd, underverk och förrättningar, vilka de forntida heliga åtnjöt, hade tagits bort och inte längre var nödvändiga, trodde jag inte att det var sant, bara att de tagits bort till följd av människobarnens otro. Jag trodde på att samma gåvor, nådebevis, underverk och krafter lika väl skulle visa sig i en tidsålder som i en annan, när Gud hade en kyrka på jorden, och att Guds kyrka skulle återupprättas på jorden, och att jag skulle leva för att bevittna det. Dessa principer etsade sig fast i mitt sinne när jag läste igenom Gamla och Nya testamentet, med en brinnande bön om att Herren skulle visa mig vad som var rätt och fel och leda mig på frälsningens stigar utan avseende vid människors åsikter, och Herrens Andes viskningar till mig under tre år lärde mig att han snart skulle upprätta sin kyrka och sitt rike på jorden i de sista dagarna.”14
”Min själ var genomsyrad av dessa ting”, sade han. ”Som ung man bad jag dag och natt att jag skulle få leva tills jag sett en profet. Jag skulle ha gått hundratals mil för att få se en profet, eller en man som kunde undervisa mig om det jag läst i Bibeln. Jag kunde inte bli medlem i någon kyrka eftersom jag inte kunde finna någon kyrka under denna tid som förespråkade dessa principer. Jag tillbringade mången midnattstimma vid flodstranden, i bergen och i mitt sågverk … åkallande Gud att jag skulle få leva tills jag sett en profet eller någon man som kunde undervisa mig om det som hör Guds rike till enligt vad jag läst.”15
Wilford Woodruff nådde målet för sitt sökande när han var 26 år. Den 29 december 1833 lyssnade han på en predikan av äldste Zera Pulsipher, en sista dagars helig missionär. I sin dagbok beskrev han sin reaktion inför äldste Pulsiphers predikan:
”Han inledde mötet med några inledande kommentarer och därefter bad han. Jag kände Guds Ande bära vittne om att han var Guds tjänare. Därefter började han predika och han gjorde också det med myndighet, och när han slutat sitt tal kände jag det verkligen som att detta var den första evangeliepredikan som jag någonsin lyssnat till. Jag tänkte att det var vad jag länge sökt efter. Det kändes som min plikt att inte lämna huset förrän jag burit vittne om sanningen inför människorna. Jag öppnade mina ögon för att se, mina öron för att höra, mitt hjärta för att förstå, och mina dörrar för att bjuda hem honom som hade betjänat oss.”16
Wilford Woodruff bjöd in äldste Pulsipher och hans kamrat Elijah Cheney till att bo i familjen Woodruffs hem. Två dagar senare, efter att ha tillbringat en hel del tid med att läsa i Mormons bok och samtala med missionärerna, blev broder Woodruff döpt och konfirmerad som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Från den dagen förändrades hans liv. Efter att ha funnit sanningen ägnade han sig åt att föra den till andra.
”En önskan att gå ut och predika evangeliet”
Eftersom Wilford Woodruff hade bestämt sig för att hålla fast vid de förbund han ingått vid dopet var han ett villigt redskap i Herrens händer, alltid redo att utföra hans vilja. Under senare delen av 1834 ”hade han en önskan att gå ut och predika evangeliet”,17 och han fick en kallelse att verka i sydöstra Förenta staterna. Han visste att han skulle få utstå prövningar och att han kunde befinna sig i fara under sina resor, men han fann styrka i sitt vittnesbörd och i sin tro. Senare berättade han: ”Jag visste att det evangelium som Herren uppenbarat för Joseph Smith var sant och av så stort värde att jag ville berätta om det för dem som inte hört om det. Det var så gott och enkelt att det tycktes mig att det borde gå att få människor att tro på det.”18
När Wilford Woodruff inledde sin första mission var han nyligen ordinerad präst i aronska prästadömet. Hans kamrat, som ordinerats till äldste, stannade kvar med honom under missionstidens första prövningar, men blev snart modfälld och återvände till sitt hem i Kirtland i Ohio. Lämnad ensam i en obekant trakt bad Wilford om hjälp och fortsatte sitt missionärsarbete, vadande genom träsk och våtmarker. Slutligen kom han fram till staden Memphis i Tennessee, ”trött och hungrig”.19 Under sin första missionärserfarenhet där talade han till en stor församling. Han berättade:
”Jag begav mig till det bästa värdshuset på platsen, vilket ägdes av en Josiah Jackson. Jag berättade för honom att jag var främling och att jag inte hade några pengar. Jag frågade honom om jag kunde få bo där över natten. Han frågade mig vad jag kommit dit för att göra. Jag berättade för honom att jag predikade evangeliet. Han skrattade och sade att jag inte direkt påminde om en predikant. Jag förebrådde honom inte, eftersom alla predikanter han tidigare stött på hade ridit på fina hästar, eller färdats i fina vagnar, klädda i fina kläder och med höga löner. De skulle hellre se denna värld sjunka ner i fördömelse än att vada 30 mil genom gyttja för att frälsa människor.
Värdshusvärden ville ha lite roligt, så han sade att jag skulle få bo där om jag predikade. Han ville ta reda på om jag kunde predika. Jag måste erkänna att jag i det ögonblicket lurades lite: Jag vädjade till honom att inte tvinga mig att predika. Ju mer jag bad att få slippa, desto mer besluten blev Mr Jackson att jag skulle predika …
Jag satte mig i ett stort rum för att äta kvällsmat. Innan jag ätit färdigt började rummet fyllas med några av de rika och fashionabla i Memphis, klädda i kläde och siden, medan ni kan föreställa er hur jag såg ut efter att ha banat mig fram genom gyttjan. När min måltid var över bars bordet ut från rummet över människornas huvuden. Jag visades till ett hörn av rummet där det fanns talarstol, bibel, psalmbok och levande ljus, omringad av dussintals män och med värdshusvärden i mitten. Ungefär femhundra personer hade samlats där, inte för att höra evangeliet utan för att bli roade … Vad skulle ni tycka om en sådan situation? På er första mission, utan kamrat eller vän, att kallas att predika för en sådan församling! För mig var det en av de behagligaste stunderna i mitt liv, även om jag hade velat ha en kamrat med mig.
Jag läste en psalm och bad dem sjunga. Inte en själ sjöng ett enda ord. Jag talade om för dem att jag inte hade sångens gåva, men att jag med Herrens hjälp både skulle be och predika. Jag knäböjde i bön och männen runt omkring mig gick ner på knä. Jag bad till Herren att ge mig sin Ande och att visa mig vad människorna hade i sina hjärtan. Jag lovade Herren i min bön att jag för denna församling skulle förmedla allt vad han skulle ge till mig. Jag reste mig upp och talade i en och en halv timme, och det var en av mitt livs bästa predikningar.
De församlades sätt att leva öppnades för mina inre ögon och jag berättade för dem om deras ogudaktiga gärningar och vilken belöning som väntade dem. Männen som omgav mig böjde sina huvuden. Tre minuter efter det att jag slutat, var jag ensam kvar i rummet.
Jag blev strax anvisad en säng i ett rum som angränsade till ett stort rum där många av de män som jag predikat för hade samlats. Jag hörde deras samtal. En man sade att han skulle vilja veta hur denna mormonpojke kunde känna till deras förflutna liv. Det dröjde inte länge förrän de råkade i dispyt om någon punkt i läran. En av dem föreslog att de skulle kalla på mig för att fastställa vem som hade rätt. Värdshusvärden sade: ’Nej, för en gångs skull har vi fått nog.’
På morgonen fick jag en god frukost. Värden sade att om jag hade vägarna förbi någon gång skulle jag få stanna så länge jag ville.”20
I november 1836 hade Wilford Woodruff avslutat sin mission i sydöstra Förenta staterna. Han skrev i sin dagbok att han 1835 och 1836 hade färdats 15 700 kilometer, hållit 323 möten, organiserat fyra grenar i kyrkan, döpt 70 människor och konfirmerat 62, utfört 11 prästadömsordinationer, botat 4 människor genom handpåläggning och undkommit 6 olika pöbelhopar.21 Han ordinerades till äldste i juni 1835 och till sjuttio i maj 1836.
När äldste Woodruff återvände till Kirtland upptäckte han att många av kyrkans medlemmar där hade avfallit och att de talade mot profeten Joseph Smith. ”Under avfallets tid i Kirtland”, sade han senare, ”kunde Joseph Smith knappast avgöra om den han träffade var vän eller fiende, om inte Guds Ande uppenbarade det för honom. De flesta ledande männen bekämpade honom.”22
Även ”mitt i detta mörker”,23 förblev Wilford Woodruff trofast mot profeten och mot sin föresats att predika evangeliet. Han kallades till de sjuttios första kvorum och i denna egenskap fortsatte han att vittna om sanningen medan han reste runt på konferenser i området. Efter att ha befunnit sig i Kirtland i mindre än ett år följde han maningen att fullgöra en heltidsmission i Fox Islands-missionen, utanför kusten i staten Maine. Han sade:
”Guds Ande sade till mig: ’Välj ut en kamrat och res genast till Fox Islands.’ Tja, jag visste inte mer om vad som fanns på Fox Islands än vad som fanns på Kolob. Men Herren sade till mig att jag skulle ge mig av och jag gjorde det. Jag valde Jonathan H Hale, och han följde med mig. Vi drev ut onda andar där, predikade evangeliet och utförde några underverk … Jag tog mig till Fox Islands och utförde ett gott arbete där.”24 När äldsterna Woodruff och Hale anlände till Fox Islands fann de att ”folket där längtade efter den forntida ordningen”. Han rapporterade senare: ”Utan att gå in på detaljer vill jag säga att jag under min tid där döpte över 100 människor.”25
Fortsatt missionärsarbete som en Herren Jesu Kristi apostel
När äldste Woodruff verkade som missionär på Fox Islands år 1838 fick han en kallelse som förlängde hans missionärsarbete till hela hans liv. ”Den 9 augusti fick jag ett brev”, sade han, ”från Thomas B Marsh, dåvarande president för de tolv apostlarnas kvorum, som informerade mig om att Joseph Smith, profeten, hade fått en uppenbarelse som nämnde vilka personer som skulle ersätta dem som hade avfallit: John E Page, John Taylor, Wilford Woodruff och Willard Richards.
I sitt brev tillade president Marsh: ’Därigenom kan du veta, broder Woodruff, att du är kallad att fylla en av de tolv apostlarnas platser, och att det är välbehagligt enligt Herrens ord, som gavs helt nyligen, att du snabbt beger dig till Far West och den 26 april tar farväl av de heliga här och beger dig till andra trakter över havets mäktiga djup.’”
President Woodruff kommenterade senare: ”Innehållet i detta brev hade uppenbarats för mig flera veckor tidigare, men jag hade inte talat om det för någon.”26
Instruktionen att ”bege [sig] till andra trakter över havets mäktiga djup” syftade på Herrens befallning att de tolv skulle verka som missionärer i Storbritannien. Strax efter sin ordination till apostel den 26 april 1839 begav sig äldste Wilford Woodruff till Storbritannien som ett ”särskilt vittne om Kristi namn för hela världen”. (Se L&F 107:23.)
Äldste Woodruff kom senare att utföra andra missioner i Förenta staterna och Storbritannien. Han blev känd som en av de främsta missionärerna i kyrkans historia. Denna bok innehåller många redogörelser om hans missionärsupplevelser.
Hjälper till med de heligas insamling
Idag uppmuntras kyrkans medlemmar att bygga upp Guds rike där de bor, och på så sätt stärka kyrkan över hela världen. Under kyrkans första tid uppmuntrade kyrkans missionärer de nyomvända att emigrera till kyrkans högkvarter, oavsett om detta låg i Kirtland i Ohio, Jackson County i Missouri, Nauvoo i Illinois eller i Salt Lake City i Utah.
Ungefär två år efter Joseph och Hyrum Smiths martyrdöd tvangs de heliga lämna sina hem i Nauvoo och upprättade en tillfällig boplats i Winter Quarters i Nebraska. Äldste Woodruff, som verkat som missionär i England, återvände till kyrkans huvudstyrka. När han lämnade Winter Quarters hjälpte han till med att leda de heliga under deras mest välkända vandring: färden över Förenta staternas slätter och berg till deras förlovade land i Saltsjödalen. Som medlem av första pionjärkompaniet körde han president Brigham Young, som var sjuk, den sista delen av resan. Äldste Woodruff var där när president Young reste sig från sin bädd i vagnen, överblickade landet som låg framför dem och utropade: ”Det räcker. Detta är den rätta platsen. Kör vidare.”27
Äldste Woodruff fortsatte hjälpa de heliga att insamlas till sitt förlovade land. På en av sina missioner tillbringade han och hans familj två och ett halvt år i Canada och i nordöstra Förenta staterna med att hjälpa kyrkans medlemmar emigrera till Saltsjödalen. Han var med den sista gruppen heliga när han hade följande upplevelse, som visade betydelsen av att lyssna till Andens maningar:
”Jag såg ett ångfartyg få upp ångan och göra sig redo för avfärd. Jag gick fram till kaptenen och frågade honom hur många passagerare han hade. ’Trehundrafemtio.’ ’Kan ni ta hundra till?’ ’Ja.’ Jag skulle just säga till honom att vi ville gå ombord när Anden sade till mig: ’Gå inte ombord på detta ångfartyg, varken du eller din grupp.’ Visst, sade jag. Jag hade lärt mig en del om denna milda och stilla röst. Jag gick inte ombord på det ångfartyget utan väntade till nästa morgon. Trettio minuter efter det att ångfartyget gett sig av började det brinna. Det styrdes med rep istället för kedjor, och de kunde inte komma i land. Det var en mörk natt och inte en själ räddades. Om jag inte hade gett akt på denna övervakare inom mig skulle jag själv ha befunnit mig där, med resten av gruppen.”28
Tjänar i Saltsjödalen
Efter de heligas bosättning i Saltsjödalen förändrades äldste Woodruffs plikter. Han sändes inte längre utomlands på heltidsmission. Istället innefattade hans uppdrag att hjälpa fler medlemmar emigrera till kyrkans högkvarter, träffa dem som besökte området, verka i den lagstiftande församlingen, arbeta med att bevattna och odla upp landet och utveckla skörde- och jordbruksmetoder. Han besökte ofta medlemmarnas bosättningar i Utah, Arizona och Idaho, predikade evangeliet och uppmuntrade de heliga i deras plikter.
Wilford Woodruff verkade som assisterande kyrkohistoriker från 1856 till 1883 och som kyrkohistoriker från 1883 till 1889, en period som omfattade större delen av hans verksamhet inom de tolv apostlarnas kvorum. Även om denna uppgift tog en hel del tid i anspråk ansåg han den vara en förmån, eftersom han trodde att ”kyrkans historia var bestående genom tid och evighet”.29 Hans tjänande som historiker utgjorde en fortsättning på det arbete som han utfört sedan 1835, då han började föra en dagbok som innehöll en personlig uppteckning över hans liv och över kyrkans historia. (Se s 125–127.)
I sitt ständiga arbete med att stärka kyrkan, tjäna i samhället och ta hand om sin familj, följde Wilford Woodruff principer som han fått lära sig av sin hårt arbetande far. Äldste Franklin D Richards i de tolv apostlarnas kvorum sade att äldste Woodruff var ”känd för sin energi, flit och fysiska uthållighet. Även om han inte var storvuxen kunde han utföra arbeten som skulle ha varit övermäktiga för män med ordinär kroppsbyggnad.”30
Äldste Woodruffs dagbok är fylld med anteckningar om långa dagars hårt arbete. En gång berättade han om ett tillfälle då han vid 67 års ålder klättrade upp på en nästan fyra meter hög stege med sin son Asahel, för att samla in persikor från ett persikoträd. Asahel började förlora balansen. I ett försök att rädda Asahel föll äldste Woodruff själv. Han skrev: ”Jag föll omkring 3 meter från stegen till marken, slog min högra skuldra och höft och gjorde mig mycket illa. Asahel slog sig inte så mycket. Jag var öm och ledbruten hela kvällen”31. Dagen därpå skrev han: ”Idag var jag mycket öm och ledbruten men ändå gav jag mig ut på åkern och återvände hem på kvällen”32. Matthias Cowley sade om denna händelse: ”Man undrar naturligtvis vad en man i hans ålder gjorde uppe i ett träd. Först och främst var det för äldste Woodruff aldrig en fråga om ålder när han såg att någonting borde göras, såvida det var möjligt för honom att göra det. Han var överallt … Han var beredd på alla eventualiteter vid alla tillfällen. Om han såg en gren överst i ett äppelträd som behövde sågas ner hade han knappt hunnit tänka tanken innan han befann sig högst upp i trädet, och det var alltid svårt för honom att be någon annan göra något som han själv kunde göra.”33
Tempelbyggande och tempelarbete
Närhelst de heliga stannade under en längre period på en central plats, så byggde de ett tempel. De följde detta mönster i Kirtland och i Nauvoo, och slutligen i Salt Lake City. Genom att göra detta lydde de en uppenbarelse från Herren till profeten Joseph Smith — en uppenbarelse som äldste Woodruff skrev ner i sin dagbok:
”Vad var syftet med judarnas insamling, eller insamlandet av Guds folk, i varje epok av världshistorien? Huvudsyftet var att bygga ett hus åt Herren, vari han för sitt folk kunde uppenbara förrättningarna som tillhör hans hus och hans rikes härlighet, samt undervisa folket om frälsningsplanen, ty det finns vissa förrättningar och principer som, då de lärs ut och praktiseras, måste utföras på en plats eller i ett hus byggt för detta ändamål. Detta fastställdes i Guds sinne innan världen var till, och det var för denna orsaks skull som Gud ofta ville samla in judarna, men de ville inte. Det är av samma anledning som Gud samlar in sitt folk i denna yttersta tid, för att bygga ett hus åt honom, för att bereda dem för förrättningarna och begåvningarna, för tvagningarna och smörjelserna o s v.”34
Äldste Woodruff uppmanade ofta sina medsyskon i kyrkan att ta del av de välsignelser som finns tillgängliga i templet. Han sade: ”Jag anser att byggandet av tempel är något av det viktigaste som Herren kräver av de heliga i tidernas fullhets utdelning, att vi kan komma till dessa tempel inte bara för att återlösa de levande, utan också återlösa våra döda.”35 Med karakteristisk flit gick han före med tempelarbetet genom att se till att arbete utfördes för tusentals av hans förfäder.
Liksom många andra profeter på hans tid profeterade äldste Woodruff om att tiden skulle komma då det skulle finnas tempel över hela världen.36 Han gladde sig över förmånen att få se inledningen på denna profetias uppfyllelse när fyra tempel byggdes och invigdes i Utah-territoriet under de första 46 åren efter det att de heliga anlänt till Saltsjödalen — i städerna S:t George, Logan, Manti och Salt Lake City.
President Woodruff uppsände invigningsbönerna till templen i Manti och Salt Lake City. I ett budskap till samtliga medlemmar i kyrkan vittnade han och hans rådgivare i första presidentskapet om de välsignelser som kommer dem till del som är närvarande vid tempelinvigningar i en anda av uppriktig gudsdyrkan: ”Den Helige Andens ljuva viskningar ges till dem och himlens skatter och gemenskapen med änglar får de del av allteftersom, för [Herrens] löfte har gått ut och det kan inte komma till korta!”37 Han skrev om en sådan upplevelse, som han hade vid invigningen av templet i Logan:
”När jag närvarade vid invigningen av detta tempel kom jag att tänka på de många timmar jag tillbringat i bön som ung man med att åkalla Gud om att få leva på jorden för att se Kristi kyrka upprättas, att ett folk skulle resas upp som skulle ta emot det forntida evangeliet och kämpa för den tro som en gång överlämnats till de heliga. Herren lovade mig att jag skulle finna Guds folk och ha ett namn och en plats … inom hans hus, ett namn som är bättre än söner och döttrar, ett namn som inte skulle utplånas. Och jag gläder mig idag över att nämnas bland hans folk och kunna hjälpa till med invigningen av ännu ett tempel till hans allra heligaste namn. Pris vare Gud och Lammet för evigt.”38
Wilford Woodruff verkar som kyrkans president
När president John Taylor avled den 25 juli 1887, blev de tolv apostlarnas kvorum kyrkans styrande organ, med president Woodruff som presiderande ämbetsman. President Woodruff kände bördan av att leda hela kyrkan och skrev ner följande tankar i sin dagbok: ”Detta sätter mig i en mycket märklig situation, en position som jag aldrig sökt efter under mitt liv. Men enligt Guds försyn har den lagts på mig och jag ber till Gud min himmelske Fader att ge mig den nåd jag behöver. Det är en hög och ansvarsfull position för vem som helst att inneha och en position som kräver stor visdom. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva president Taylor … Men så har skett … Jag kan bara säga: ’Förunderliga är dina vägar, O Herre Gud Allsmäktig, för du har sannerligen utvalt det som är svagt i denna värld till att utföra ditt verk på jorden. Må din tjänare Wilford vara beredd på allt som väntar honom på jorden och ha kraft att utföra vadhelst himlens Gud kräver av hans händer. Jag ber om denna välsignelse av min himmelske Fader i Jesu Kristi, den levande Gudens Sons namn.”39 President Woodruff inröstades som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga den 7 april 1889. Han var kyrkans fjärde president i denna tidsutdelning.
Vittnar om Herrens verk i de sista dagarna
I sina budskap till kyrkans medlemmar vittnade president Woodruff ofta om evangeliets återställelse, på samma sätt som han gjort under hela sin verksamhet i kyrkan. Han vittnade dock med större intensitet under de sista nio åren av sitt liv. Han var den siste levande mannen som verkat som apostel tillsammans med Joseph Smith, och han kände att det var ytterst viktigt att lämna ett tydligt och bestående vittnesbörd om återställelsens profet. Omkring ett år före sin död sade han:
”Det finns många saker jag inte förstår, och en av dem är varför jag är här i min nuvarande ålder. Jag förstår inte varför jag bevarats så här länge när så många apostlar och profeter har kallats hem … Jag är den ende levande man i köttet som tagit emot begåvningar under profeten Joseph Smiths händer. Jag är den ende man i köt-tet som var tillsammans med de tolv apostlarna när han överlämnade Guds rikes nycklar till dem och ålade dem befallningen att föra ut detta rike. Han stod i ungefär tre timmar i ett rum när han höll detta sista tal för oss. Rummet var fyllt av en förtärande eld. Hans ansikte var klart som bärnsten, hans ord var som intensiva blixtar för oss. De genomträngde varje del av vår kropp från hjässan till fotabjället. Han sade: ’Bröder, Herren den Allsmäktige har på mitt huvud beseglat varje prästadöme, varje nyckel, varje kraft, varje princip som tillhör denna tidernas fullhets utdelning, och för uppbyggandet av Guds rike. Jag har beseglat på era huvuden alla dessa principer, prästadömen, apostlaskap och nycklar till Guds rike, och nu måste ni räta på era ryggar och bära detta rike vidare, för annars blir ni fördömda.’ Jag glömmer inte dessa ord — det kommer jag aldrig att göra så länge jag lever. Det var det sista talet han någonsin höll i köttet. Strax efteråt led han martyrdöden och kallades hem till härlighet.”40
Som president för kyrkan manade president Woodruff de heliga att söka efter och följa den Helige Andens vägledning, hålla fast vid sina förbund, predika evangeliet hemma och borta, vara ärliga i sina timliga uppgifter och flitigt utföra tempelarbete och släktforskning. Hans råd var en genklang av ett uttalande han gjorde som medlem i de tolvs kvorum: ”Hur bra vi än är bör vi alltid sträva efter att förbättra oss och bli bättre. Vi har följt en annorlunda lag och ett annat evangelium än andra människor, och vi har ett annat rike i sikte. Vårt mål bör därför vara högre inför Herren vår Gud och vi bör styra oss i enlighet därmed. Jag ber Gud min himmelske Fader att hans Ande ska vila på oss och göra det möjligt för oss att göra detta.”41
Manifestet utfärdas
Stärkt av Herrens vägledande hand ledde president Woodruff de heliga genom en av de oroligaste perioderna i denna tidshushållning. I slutet av 1880-talet fortsatte kyrkan med månggiftet, i lydnad mot Herrens befallning till profeten Joseph Smith. Men Förenta staternas regering hade nyligen stiftat lagar mot detta bruk, med svåra straff för överträdelse av dessa lagar, bland annat konfiskering av kyrkans egendom och förlust av grundläggande medborgerliga rättigheter för kyrkans medlemmar, till exempel rösträtten. Detta öppnade också lagliga kanaler för förföljelse av de heliga som praktiserade månggifte. Kyrkan överklagade, men förgäves.
Dessa omständigheter var en tung börda för president Woodruff. Han sökte Herrens vilja i denna fråga och tog slutligen emot en uppenbarelse om att de heliga skulle upphöra med månggifte. I lydnad mot Herrens befallning utfärdade han det som skulle komma att bli känt som manifestet — ett inspirerat uttalande som alltsedan dess varit kyrkans ståndpunkt angående månggifte. I detta offentliga uttalande, daterat den 24 september 1890, formulerade han sin avsikt att underordna sig landets lagar. Han vittnade också om att kyrkan upphört med att undervisa om månggifte.42 Den 6 oktober 1890, under en session av generalkonferensen, stödde de heliga profetens tillkännagivande och gav sitt enhälliga stöd till ett uttalande om att han ”i kraft av sitt ämbete [var] fullt berättigad att utfärda det manifest vi nu hört uppläsas”.43
Familjens eviga natur bekräftas på nytt
Omkring tre månader före sin martyrdöd höll profeten Joseph Smith en predikan för en stor skara heliga. Äldste Wilford Woodruff, som skrev ner en sammanfattning av talet, sade att profeten talade om ”ett av de viktigaste och mest intressanta ämnen som någonsin framlagts för de heliga”.44 I denna predikan vittnade profeten om familjens eviga natur. Han talade om behovet av att beseglas till våra föräldrar och att fortsätta denna beseglande förrättning från släktled till släktled:
”Detta är Elias ande, att vi återlöser våra döda och sammanlänkar oss själva med våra fäder som är i himmelen och beseglar våra döda till att framkomma i den första uppståndelsen. För detta behöver vi Elias makt till att besegla dem som bor på jorden till dem som bor i himmelen … Låt oss själva på jorden besegla oss till våra söner och döttrar och oss själva till våra fäder i evig härlighet.”45
Under de kommande decennierna visste de heliga att det måste finnas en ”sammanbindande kedja av något slag, som på ett eller annat sätt förenar fäderna och barnen”. (L&F 128:18) Men tillvägagångssättet var inte helt fastlagt, vilket president Woodruff påpekade, eftersom profeten Joseph inte hade levat tillräckligt länge för att ”ytterligare klargöra detta”.46 När de handlade i enlighet med ”allt det ljus och den kunskap de hade”47 lät de sig ofta beseglas eller ”adopteras” till Joseph Smith, Brigham Young eller andra dåtida ledare i kyrkan, istället för till sin egen far och mor. Som president för kyrkan uttalade sig president Woodruff på följande sätt om denna sedvänja: ”Vi har inte helt uppfyllt principerna i Guds uppenbarelser till oss, när det gäller beseglandet av fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna. Jag har inte varit tillfreds med, inte heller president [John] Taylor, inte heller någon man sedan profeten Joseph som varit närvarande vid adoptionens förrättning i vår Guds tempel. Vi kände att det fanns mer att uppenbaras om detta ämne än det vi tagit emot.”48
Denna ytterligare uppenbarelse kom till president Woodruff den 5 april 1894.49 Tre dagar senare, i ett generalkonferenstal, berättade han om uppenbarelsen: ”När jag gick inför Herren för att få veta vem jag skulle bli adopterad till … sade Guds Ande till mig: ’Har du inte en far som avlade dig?’ ’Jo, det har jag.’ ’Varför då inte ära honom? Varför inte bli adopterad till honom?’ ’Jo’, sade jag, ’det är rätt’. Jag adopterades till min far och borde ha beseglat min far till sin far och så vidare tillbaka i tiden. Den plikt som jag vill att varje man som presiderar över ett tempel skall se till att den uppfylls från denna dag och för alltid, såvida inte den Allsmäktige Herren befaller annorlunda, är att man skall låta varje människa bli adopterad till sin far … Detta är Guds vilja beträffande detta folk. Jag vill att alla män som presiderar över dessa tempel i dessa Israels berg ska hålla detta i minnet. Vilken rätt har jag att ta bort någon människas släktlinjes rättigheter? Vilken rätt har någon människa att göra det? Nej, jag säger, låt varje människa adopteras till sin far. Då gör ni exakt vad Gud sade då han förkunnade att han skulle sända profeten Elia i de sista dagarna. [Se Mal 4:5–6.] …
Vi vill att de heliga från och med nu spårar sina släktlinjer så långt tillbaka de kan och att de beseglas till sina fäder och mödrar. Låt barnen bli beseglade till sina föräldrar, och fortsätt denna kedja så långt ni kan …
Bröder och systrar, lägg detta på hjärtat. Låt oss gå vidare med våra uppteckningar, fylla i dem med rättfärdighet inför Herren, och genomföra denna princip, så kommer Guds välsignelser att vara med oss, och de som är återlösta kommer att välsigna oss i kommande dagar. Jag ber Gud att vi som ett folk ska få våra ögon öppnade för att se, våra öron för att höra, och våra hjärtan för att förstå det stora och mäktiga verk som vilar på våra skuldror, och som himlens Gud kräver av våra händer.”50
”Vi alltid ber för dig”
Den 1 mars 1897 fyllde de heliga tabernaklet i Salt Lake City för att fira president Wilford Woodruffs nittioårsdag. Där hörde de en ny psalm: ”Vi alltid ber för dig.” Evan Stephens hade bearbetat musiken till en psalm som redan fanns och hade skrivit nya ord för att hylla kyrkans älskade profet:
”Vi alltid ber för dig, käre profet,
att Herren leder dig i allt du vet.
Om under årens gång sorger du ser,
klarhetens varma ljus dock från dig ler.
Klarhetens varma ljus dock från dig ler.
Vi alltid ber för dig, ber för ditt väl.
Må Herren hjälpa dig, styrka din själ.
Skänk oss din vishets råd var dag som går.
Renhet och ljus skall då följa vårt spår.
Renhet och ljus skall då följa vårt spår.
Vi alltid ber för dig, du är oss kär.
Gud som på barnet hör, städs är dig när.
Allt som är rent och gott han skänka vill.
Allt som han giver hör Guds rike till.
Allt som han giver hör Guds rike till.51
Arton månader senare, den 2 september 1898, avled president Wilford Woodruff. Därigenom förenade han sig slutligen med dem av sina medsyskon som gått före honom i döden. Vid hans begravning, som hölls i tabernaklet i Salt Lake City, vilade en ”anda av frid … över hela arrangemanget, som genomsyrade församlingen och gav en varaktig tröst åt alla närvarande”. Interiören i Tabernaklet var ”konstnärligt inrett i vitt”, med ”rikliga och storslagna” blomsterornament och kärvar av vete och havre. På var sida om orgeln fanns siffrorna 1847 och stora buketter med malört och solrosor [och] unga skott av furu, vilka erinrade om pionjärernas intåg i Saltsjödalen i juli 1847. Ovanför ett stort porträtt av president Wilford Woodruff fanns en upplyst text: ”Fastän död talar han.” Den var en hyllning till en Guds profet vars lärdomar och exempel också i fortsättningen skulle inspirera de heliga i deras arbete att bygga upp Guds rike.52