Kapitel 9

Förkunna evangeliet

Vi bör flitigt och trofast hjälpa andra människor ta emot det återställda evangeliets välsignelser.

Ur Wilford Woodruffs liv

Strax efter det att Wilford Woodruff döpts och konfirmerats som medlem i kyrkan ”fick han en stark önskan att predika evangeliet”. Han berättar: ”En söndagskväll gick jag ensam ut i skogen och vädjade till Herren i uppriktig bön att öppna vägen för mig att gå ut och predika evangeliet för jordens invånare. Herrens Ande bar vittne om att mina böner var hörda och skulle besvaras. Jag reste mig upp glad och gick ungefär två hundra meter innan jag träffade på Elias Higbee, en högpräst som jag hade bott hos i några månader. När jag närmade mig honom sade han: ’Broder Wilford, Herrens Ande talar om för mig att du bör ordineras och gå ut på mission.’ Jag svarade: ’Jag är redo.’”¹

Under ledning av sin biskop ordinerades Wilford Woodruff till präst den 5 november 1834, och kallades att verka som missionär i södra Förenta staterna. Han verkade med tro och hängivenhet och påbörjade ett livstidslångt missionärsarbete under vilket han skulle hjälpa tusentals människor att omfatta det återställda evangeliet. President Heber J Grant sade om honom: ”Jag tror inte att det funnits någon man på jordens yta som omvänt fler själar till Jesu Kristi evangelium.”²

I januari 1840, strax efter att ha blivit ordinerad till apostel, anlände äldste Wilford Woodruff till England för att verka som missionär. Han inledde sin verksamhet i Staffordshire, där han hade betydande framgång. ”Ytterligare 40 blev medlemmar i kyrkan genom dop”, rapporterade han, ”och många nya dörrar öppnades. Mitt under det framgångsrika arbetet, när jag den första dagen i mars reste mig för att tala till en stor församling i Hanly, visade Herren mig att detta skulle vara sista gången som jag skulle varna folket på många dagar, och när jag reste mig och berättade att det skulle dröja länge innan de skulle få höra min röst igen förundrades de, för de väntade sig, liksom jag själv gjorde när jag gick in i huset, att jag skulle tillbringa många månader i deras mitt. Men Guds vägar och tankar är inte i några avseenden våra vägar och tankar.”

Äldste Woodruff sökte Herren i bön nästa dag och frågade vart han skulle bege sig. Han berättade: ”Eftersom jag trodde att det var min förmån och min plikt att få veta Herrens vilja, bad jag min himmelske Fader i Jesu Kristi namn om att få veta hans vilja angående detta. Så jag frågade, och Herren gav, och visade mig att det var hans vilja att jag omedelbart skulle bege mig till södra England. Jag samtalade med broder William Benbow om detta. Han hade bott i Herefordshire och hade vänner som fortfarande bodde där. Han ville mycket gärna att jag skulle besöka denna del av landet och erbjöd sig generöst att följa med mig till sin brors hus och bekosta resan, vilket jag genast accepterade.”³

Den 4 mars 1840 anlände äldste Woodruff och William Benbow till Williams bror Johns hem. ”Inom en timme efter min ankomst till hans hus”, erinrade sig president Woodruff, ”fick jag veta varför Herren skickat mig dit … Jag fann en grupp män och kvinnor, ungefär sex hundra, som slutit sig samman under namnet United Brethren [Förenade brödraskapet], och de verkade för att upprätta den forntida ordningen. De ville att evangeliet skulle predikas av profeter och apostlar, liksom jag hade velat i min ungdom.”⁴

Familjen Benbow tog snabbt emot återställelsens budskap och William återvände till Staffordshire ”efter att ha haft den glada förmånen att se sin bror John Benbow, och hela hans hushåll … döpas in i det nya och eviga förbundet”.⁵ Äldste Woodruff stannade i området i ungefär åtta månader. Senare mindes han: ”De första trettio dagarna efter min ankomst till Herefordshire döpte jag fyrtiofem predikanter och flera hundra medlemmar … Vi förde in två tusen medlemmar på ungefär åtta månaders arbete.”⁶

President Woodruff skrev om denna upplevelse: ”Hela berättelsen om missionen i Herefordshire visar betydelsen av att lyssna till Guds milda och stilla röst och den Helige Andens uppenbarelser. Herren hade där förberett ett folk för evangeliet. De bad om ljus och sanning och Herren sände mig till dem.”⁷

Omkring två år före hans verksamhet i England ledde Anden äldste Woodruff till att predika evangeliet för en mindre grupp människor — hans egen familj. I sin patriarkaliska välsignelse, som han fått genom Joseph Smith Sr, hade han blivit lovad att han skulle ”föra in sin fars hushåll i Guds rike”.⁸ År 1838, medan han utförde en mission i ett område i närheten av sin hemstad, kände han att tiden var inne för denna profetia att fullbordas. Han skrev:

”Jag tillbringade … arton dagar i Farmington och Avon med att besöka min fars hushåll, mina farbröder och fastrar, morbröder och mostrar, kusiner, grannar och vänner för att predika Jesu Kristi evangelium för dem och försöka föra in dem i Guds rike … Med Guds hjälp predikade jag trofast evangeliet för min fars hushåll och för alla som var tillsammans med honom, liksom för mina andra släktingar.”

Den 1 juli 1838 döpte äldste Woodruff sex personer, däribland alla dem som bodde i hans fars hem, precis som han blivit lovad i sin patriarkaliska välsignelse. ”Det var verkligen en glädjens dag för min själ”, sade han. ”Min far, styvmor och syster tillhörde dem som blev döpta. Efteråt fick jag också vara med om ett antal släktingars omvändelse. Jag kände att enbart denna dags arbete var tillräcklig lön för allt mitt tjänande som missionär.

Vem kan föreställa sig den glädje, den härlighet, den lycka och den tröst som en äldste i Israel känner över att vara ett redskap i Guds hand till att föra in sin far, mor, syster, bror eller någon av Adams efterkommande genom den dörr som leder till liv och frälsning? Ingen människa kan detta, såvida han inte erfarit dessa ting, och äger Jesu Kristi vittnesbörd och den Allsmäktige Gudens inspiration.”⁹

Wilford Woodruffs lärdomar

Gud håller oss ansvariga för att dela med oss av evangeliet till andra.

Människor har i alla tider sökt efter lycka. De vill ha lugn och ro både socialt och i hemmet och när de tänker på oändligheten vill de ta del av de välsignelser som sägs tillhöra denna tillvaro, men de vet inte hur de ska få dem, om inte en Guds tjänare kommer förbi och pekar ut livets väg.¹⁰

Vi är det enda folk som detta heliga evangelium, prästadöme och förbund har anförtrotts i vår tid, och vi hålls ansvariga för hur vi använder det. Därför bör vi vara flitiga och trofasta i att erbjuda människobarnen denna storslagna frälsning och i att bygga upp Sion och vår Guds rike.¹¹

Oavsett hur oansenligt detta folk verkar vara i världens ögon håller himlens Gud oss ansvariga för att predika evangeliet för varje nation under himlen, och vi måste göra det för att inte bli fördömda. Vi kan inte undvika detta. Varför? Därför att, som Paulus säger: ”Ve mig om jag inte predikar evangelium!” [1 Kor 9:16] Det finns bara ett evangelium, har alltid bara funnits ett och kommer aldrig att finnas något annat. Paulus säger: ”Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.” [Gal 1:8] Detta evangelium, ni den levande Gudens heliga … är i våra händer, sänt till oss genom änglabetjäning — vilket är samma evangelium som lärdes ut från Adam till Kristus, och från Kristus ända ner till vår tid och generation, när Gud haft ett folk på jorden.¹²

Det har aldrig funnits en grupp människor sedan Gud skapade världen som har haft större skyldighet att varna denna generation, att höja sina röster länge och högt, dag och natt, i den grad vi har möjlighet därtill och förkunna Guds ord för denna generation. Det krävs av oss att vi gör detta. Detta är vår kallelse. Det är vår plikt. Det är vår uppgift.¹³

Jag har vadat genom träsk och simmat över floder, har gått från hus till hus för att få något att äta och har ägnat nästan femtio år åt detta verk. Och varför? Fanns det tillräckligt med guld i Kalifornien för att få mig att göra detta? Nej, verkligen inte, och det jag och mina bröder har gjort har vi gjort därför att vi blev befallda av Gud. Och detta är den kallelse vi har idag. Vi har predikat och verkat hemma och utomlands, och vi har för avsikt att fortsätta vårt arbete, med Guds hjälp, så länge som vi har möjlighet därtill.¹⁴

Många gånger tänker jag att vi som äldster i Israel och sista dagars heliga inte alls förstår vilken kallelse vi har fått av Herren. Det verk som krävs av våra händer är stort och mäktigt, det är den Allsmäktige Gudens verk. Vi hålls ansvariga för att förkunna Kristi evangelium för alla jordens nationer … Vi hålls ansvariga för allt detta och för att bygga tempel åt den Allrahögste, i vilka vi kan inträda och utföra förrättningar för våra dödas frälsning.¹⁵

Dessemellan är vi hemma omgivna av många som det är vår plikt att predika för, för det är lika nödvändigt att predika hemma som utomlands.¹⁶

Vi finner stor glädje i att hjälpa andra komma till Kristus och gå framåt mot upphöjelse.

Om du ger någon själ livets och frälsningens principer och utför dessa förrättningar för honom, så är du ett redskap i Guds händer till denna själs frälsning. Det finns inte något som getts människobarnen som går upp emot detta …

Herren [sade]: ”Om så skulle ske, att I arbeten hela edert liv med att ropa omvändelse till detta folk och därigenom fören blott en enda själ till mig, huru storligen skolen I icke glädjas med honom i min Faders rike!” [L&F 18:15] … Vi har predikat evangeliet för varje nation, släkt, tungomål och folk, så långt som Herren har öppnat dörrarna för oss och vi har haft förmånen att bege oss. Ändå är dagens värld full av människor som inte har hört Jesu Kristi evangelium, och så länge prästadömet vilar på våra skuldror är vi fortfarande ansvariga för människobarnens frälsning, i den grad vi har möjlighet att förläna Adams söner och döttrar dessa gåvor. Betänk att det bara är genom att omfatta Kristi evangelium som vi kan bli arvingar till Gud och medarvingar till Jesus Kristus, som vi kan ha del i den första uppståndelsen och komma fram ur våra gravar och iklädas härlighet, odödlighet och eviga liv, och inträda i Guds och Lammets närhet och bo hos dem för evigt i himlarna! Vem kan förstå detta? Gör jordens invånare det? Det gör de inte … Jag inser att vi är beroende av Herren i allting. Herren är vår bevarare. Han är upphovet till vår frälsning. Jesus Kristus har lagt ner sitt liv för att återlösa oss genom sitt blod, och genom detta har vi fått dessa välsignelser …

Det finns ingen kallelse som är större än att ha rätten och förmånen att gå ut och frälsa människors själar — rädda dem genom att predika evangeliet för dem, genom att utföra förrättningarna i Guds hus för dem, att de själva må vara förberedda att komma till himmelriket och till celestial härlighet. …

Jag tror att ofta sätter vi själva inte tillräckligt stort värde på de välsignelser vi åtnjuter och som vi har inom räckhåll. Vårt hjärta bör vara inriktat på att bygga upp Guds rike, Guds Sion och Guds verk medan vi är här och har förmåga att utföra dessa ting. Det är vår plikt som presidentskap och som apostlar att inte bara själva arbeta, utan också sända ut Israels äldster till jordens nationer för att förkunna evangeliet. Dörrar har öppnats i många nationer för spridandet av Kristi evangelium, och för att föra människor till Kristus så att de kan få dessa välsignelser.¹⁷

Jag har ägnat nästan hela mitt liv åt den här kyrkan, och från och med den dag när jag kom in i kyrkan gick jag ut som missionär, vilket jag aldrig helt har upphört med. Jag har alltid glatt mig över detta, och jag gör det än idag. När jag dör och lägger ner min kropp vill jag inte att någon ska kunna säga att jag försummat min plikt vad gäller mina ansträngningar att erbjuda honom frälsning. Jag har alltid glatt mig över att predika evangeliet. Jag har glatt mig över att utföra livets och frälsningens förrättningar hemma och utomlands, eftersom jag vet att detta var och är Guds verk.¹⁸

Istället för att kritisera andras religion bör vi leva på ett sätt som visar sanningen och godheten i vår egen religion.

När du besöker ett grannskap för att predika evangeliet, försök då aldrig, bildligt talat, att riva ner en mans hus innan du bygger honom ett bättre hus. Angrip med andra ord aldrig någons religion vart än du beger dig Var villig att låta var och en åtnjuta sin egen religion. Det är hans rättighet. Om han inte tar emot ditt vittnesbörd om Kristi evangelium är det hans sak, och inte din. Använd inte din tid till att riva ner andra sekter och sällskap. Vi har inte tid med sådant. Det är aldrig rätt att göra det.¹⁹

Om du genom tro, bön och ödmjukhet söker vishet kommer Guds Ande att leda dig i allt du gör. Visdom är en av Guds största gåvor, och visdomens röst säger oss inte att använda vår tid till att strida mot vår tids sekter, att strida mot människors åsikter, håna religioner i vår omgivning, och därigenom stänga öronen på dem som lyssnar och tillsluta människors hjärtan för ljus och sanning, för andra människors åsikter och religion är lika kära för dem som våra är för oss … Låt Frälsning vara ert ämne, i saktmod och ödmjukhet, med den eviga sanningens kraft, visdom, ljus och kunskap som finns förborgade i Guds Sons evangeliums första principer. Du kan vara ett redskap till att frälsa människors själar, och de kommer att glädjas med dig över att de fick skåda evangeliets ljus. Vi bör aldrig avvika från evangeliet, eller börja predika om någonting som är främmande för vår kallelse, eller börja strida om ord till ingen nytta. Varje träd känns igen på sin frukt, och om vi är trofasta mot Herren och följer en klok och förståndig kurs, blir god frukt helt säkert följden av vårt arbete.²⁰

Alla kyrkans medlemmar bör ha som målsättning att genomföra evangeliets principer i praktiken. Det finns inget bättre sätt att övertyga världen om dess sanning än att genom vårt handlande mot varandra och mot människosläktet visa vilken uppbyggande effekt det har på oss. Vi har höga anspråk, och det bör finnas en sådan hög norm för moralisk renhet ibland oss att det motsvarar dessa anspråk.²¹

Den Helige Anden vägleder dem som berättar om evangeliet och dem som tar emot det.

Hela nyckeln till vår framgångsrika omvändelseverksamhet är att vi predikar samma evangelium i all dess enkelhet och tydlighet som Jesus predikade, och att den Helige Anden vilar på dem som tar emot det och fyller deras hjärtan med outsäglig glädje och gör dem till ett. Då vet de om läran kommer från Gud eller människor.²²

Hur har dessa hundratals och tusentals äldster i Israel … fått kraft att ge sig ut … och på ett övertygande sätt predika evangeliet för Adams söner och döttrar? Det har ägt rum genom Guds kraft. Ingen äldste i denna kyrka har haft kraft att gå ut och göra Guds vilja om det inte är genom Guds kraft. Om vi har någon kraft så kommer den från Gud, och vi bör förlita oss på honom i allting.²³

När den som har myndighet predikar evangeliet så lovar han, i Jesu Kristi namn, att alla de som tror och lyder ska få den Helige Anden. I kraft av detta löfte kan var och en själv få veta om det är av Gud eller från människor. Om en obemyndigad person går ut för att predika och låtsas att han predikar samma evangelium, så spelar det ingen roll hur kunnig och begåvad han är, hans lära kan avslöjas eftersom de löften som ska följa dem som tror på Kristus inte förverkligas, den Helige Anden som förlänar sina gåvor till människorna tas inte emot, och sålunda avslöjas otillförlitligheten i människors läror så att ingen ska bli bedragen.²⁴

Om den Helige Anden inte är med dig när du går ut för att predika evangeliet, kan du inte utföra din plikt, men när du har den är du trygg. Gå vart du vill och dina ord kommer att påverka de ärliga och ödmjuka människorna på jorden.²⁵

Det spelar ingen roll vilken ålder den har som predikar evangeliet, om han är tjugofem, nittio eller fem hundra år, bara han är inspirerad av Guds Ande och kraft.²⁶

Må Herren gå framför oss, förbereda vägen och ge oss tillgång till människors hjärtan så att goda ting må ske och Guds rike gå framåt.²⁷

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. För ytterligare hjälp, se sidorna V–X.

Gå igenom redogörelsen för äldste Wilford Woodruffs besök hos John Benbow (s 89–91). Hur leddes äldste Woodruff till Benbows gård? Vad lär du dig, när du läser denna redogörelse, av det exempel William Benbow visade?
Sök på sidorna 91–92 efter ord och uttryck som visar hur William Benbow och Wilford Woodruff kände sig när deras familjemedlemmar omfattade evangeliet. Hur kände du dig när nära och kära blev medlemmar i kyrkan eller återvände till aktivitet i kyrkan?
Gå igenom president Woodruffs ord om vårt ansvar att sprida evangeliet (s 91–93). Nämn några konkreta saker vi kan göra för att dela med oss av evangeliet till familj och vänner. Hur kan vi samarbeta med heltidsmissionärerna i detta arbete?
På vilka sätt kan vi uppfylla vårt ansvar att undervisa om evangeliet ”för alla jordens nationer”? (s 93)
Varför händer det ibland att vi tvekar inför att berätta om evangeliet? Hur kan vi övervinna vår rädsla?
Varför är missionsarbete en sådan glädjerik erfarenhet? (Se s 94–95.) Vilka upplevelser har du haft av att känna glädje i att berätta om evangeliet?
Varför är det viktigt att inte kritisera andras religioner? (Se s 94–95.) Hur kan vi vittna om att kyrkan är sann utan att kritisera andra kyrkor?
Gå igenom det andra stycket på sidan 95. Hur påverkar våra handlingar andra människors uppfattningar om kyrkan?
Vad lär du dig av president Woodruffs ord om den Helige Anden och missionsarbete? (Se s 95–97.) Vad måste vi göra för att kvalificera oss för Andens sällskap?

Skriftställen som hör till detta ämne: Matteus 28:19–20; L&F 4; 18:10–16; 42:11–14; 50:13–22; 60:2–3; 84:88; 88:81