Guds favorit
När vi är fyllda av Guds kärlek skyddas vi från livets stormar, men de lyckliga stunderna blir också lyckligare.
Innan jag börjar borde jag nog berätta att två av mina barn har svimmat i talarstolen, och jag har aldrig känt mig närmare dem än just nu. Jag bekymrar mig för mer än bara falluckan.
Vår familj har sex barn som ibland retar varandra och säger att just de är favoritbarnet. Var och en har olika anledningar till att de är favoriten. Vår kärlek till vart och ett av våra barn är ren och givande och fullständig. Vi skulle inte kunna älska ett av dem mer än de andra – varje barn som föddes medförde den mest vackra utvidgningen av vår kärlek. Jag relaterar bäst till min himmelske Faders kärlek till mig genom den kärlek jag känner för mina barn.
När de berättar varför de tror sig vara det mest älskade barnet skulle man kunna tro att det aldrig har funnits ett rörigt sovrum i vår familj. Känslan av skavanker i relationen mellan förälder och barn minskar när fokus ligger på kärleken.
Till slut, kanske för att jag märker att vi närmar oss ett oundvikligt familjeupplopp, säger jag något i stil med: ”Okej, jag ger mig, men jag tänker inte säga det högt – ni vet vem av er som är min favorit.” Mitt mål är att var och en av de sex ska känna sig som segrare och att fullskaligt krig ska undvikas … åtminstone tills nästa gång!
I sitt evangelium beskriver Johannes sig själv som ”lärjungen som Jesus älskade”, som om det arrangemanget på något sätt var unikt. Jag tänker mig att det var på grund av att Johannes kände sig så totalt älskad av Jesus. Nephi ger mig samma känsla när har skriver: ”Jag gläds i min Jesus.” Naturligtvis tillhör Frälsaren inte Nephi mer än han tillhör Johannes, men ändå ledde den personliga relationen Nephi hade med ”sin” Jesus honom att ömt beskriva det så.
Är det inte underbart att det finns tillfällen då vi kan känna oss så helt och personligt sedda och älskade? Nephi kan kalla honom ”sin” Jesus, och det kan vi med. Vår Frälsares kärlek är den ”högsta, ädlaste, starkaste formen av kärlek”, och han ger oss den tills vi är ”mätta”. Gudomlig kärlek tar aldrig slut, och var och en av oss är en omhuldad favorit. Guds kärlek är mötesplatsen där vi, liksom cirklar i ett Venndiagram, överlappar. Oavsett vilka delar av oss som verkar vara olika är det i hans kärlek vi finner gemenskap.
Det är väl ingen överraskning att de största buden är att älska Gud och att älska människorna omkring oss? När jag ser människor som visar kristuslik kärlek mot varandra känns det för mig som om den kärleken består av mer än bara deras kärlek; det är kärlek som även har gudomlighet i sig. När vi älskar varandra på det här sättet, så fullständigt och totalt vi kan, är himlen också inblandad.
Så om de vi bryr oss om verkar känna sig långt ifrån den gudomliga kärleken kan vi följa detta mönster – genom att göra sådant som för oss närmare Gud och sedan göra sådant som för oss närmare dem – ett outtalat tecken att komma till Kristus.
Jag önskar att jag kunde slå mig ner med er och fråga er i vilka omständigheter ni känner Guds kärlek. Vilka verser i skrifterna, vilka särskilda tjänandehandlingar? Var skulle ni vara? Vilken musik? Tillsammans med vem? Generalkonferensen utgör ett rikt tillfälle att lära sig komma i kontakt med himlens kärlek.
Men du kanske känner dig långt borta från Guds kärlek? Du kanske hör en kör av nedslående röster, och känner mörker tynga dina tankar, får budskap som säger att du är för sårad och förvirrad, för svag och förbisedd, för annorlunda eller vilsen för att förtjäna himmelsk kärlek på riktigt. Om du hör dessa tankar ber jag dig att höra detta: de rösterna har helt enkelt fel. Vi kan tryggt vara säkra på att vår trasighet inte på något sätt diskvalificerar oss från himmelsk kärlek –varje gång vi sjunger psalmen som påminner oss om att vår älskade, felfrie Frälsare valde att bli ”sargad på Golgata för oss”, varje gång vi tar det brutna brödet. Jesus tar sannerligen bort de sargades hela skam. Genom att sargas blev han fullkomnad, och han kan göra oss fullkomliga trots att vi är sargade. Sargad, ensam, söndersliten och blåslagen var han – och vi kan känna att vi är det – men avskilda från Guds kärlek är vi inte. ”Trasiga människor, fullkomlig kärlek” som det står i sången.
Du kanske har en hemlighet om dig själv som gör att du känner dig oälskbar. Oavsett hur rätt du har i det du vet om dig själv har du fel i att tro att du har begett dig bortom Guds kärleks räckvidd. Ibland är vi grymma och otåliga mot oss själva på ett sätt vi aldrig skulle drömma om att vara mot någon annan. Vi har mycket att göra här i livet, men självhat och skamfylld självfördömelse finns inte med på den listan. Oavsett hur missbildade vi kanske känner att vi är har hans armar inte förkortats. Nej. De är alltid långa nog att ”nå dit vi räcker” och omfamna var och en av oss.
När vi inte känner värmen av gudomlig kärlek har den inte försvunnit. Guds egna ord säger oss: ”Även om bergen viker bort och höjderna vacklar, så ska [hans] nåd inte vika från [oss].” Så, för att vara helt tydlig, tanken att Gud har slutat älska oss bör ligga så långt ner på listan av möjliga förklaringar i livet att vi inte kommer dit förrän efter att bergen har försvunnit och höjderna är borta!
Jag tycker verkligen om den här symboliken med berg som bevis på Guds säkra kärlek. Denna kraftfulla symbolik genomströmmar redogörelser om dem som går till bergen för att få uppenbarelse och Jesajas beskrivning av ”berget med Herrens hus” som ”ska stå fast grundat och vara högst bland bergen”. Herrens hus hyser våra mest dyrbara förbund och utgör en plats för oss alla att dra oss tillbaka till och sjunka djupare in i bevisen för vår Faders kärlek till oss. Jag har också åtnjutit den tröst som min själ får när jag sveper in mig tätare i mitt dopförbund och finner någon som sörjer en förlust eller är ledsen över en besvikelse och jag försöker hjälpa dem bära och hantera sina känslor. Är det kanske så vi kan sjunka djupare ner i den dyrbara förbundskärleken hesed?
Så om Guds kärlek aldrig lämnar oss, varför känner vi den inte alltid? För att ni inte ska få för höga förhoppningar: Jag vet inte. Men att vara älskad är definitivt inte samma sak som att känna sig älskad, och jag har några tankar som kan hjälpa er när ni söker svar på den frågan.
Du kanske brottas med sorg, depression, svek, ensamhet, besvikelse eller andra stora störningar i din förmåga att känna Guds kärlek till dig. Om så är fallet kan det matta ner eller tillfälligt stänga av vår förmåga att känna det vi annars skulle känna. Du kanske, åtminstone ett tag, inte kan känna hans kärlek, så vetskap om den får duga. Men jag undrar om du kan experimentera – tålmodigt – med olika sätt att uttrycka och ta emot gudomlig kärlek. Kan du ta ett steg tillbaka från det du står inför och kanske ett steg till och ett till, tills du ser en bredare bild, bredare och bredare om det behövs, tills du bokstavligen ”tänker celestialt” eftersom du tittar på stjärnorna och kommer ihåg otaliga världar och, genom dem, deras Skapare?
Fågelsång, att känna solen eller en bris eller regn mot min hud, och stunder då naturen leder till att mina sinnen känner vördnad inför Gud – var och en av dessa har del i att ge mig förbindelse med himlen. Tröst från trofasta vänner kanske hjälper? Kanske musik? Eller att tjäna? Har du fört dagbok över stunder då ditt band till Gud var tydligare för dig? Du kanske kan be dem du litar på att berätta om sina källor till förbindelse med det gudomliga när du söker lättnad och förståelse?
Jag undrar, om Jesus skulle välja en plats där du och han kan träffas, en privat plats där du kan ha fokus endast på honom, skulle han då välja ditt personliga lidandes unika plats, platsen för din djupaste nöd, dit ingen annan kan gå? En plats där du känner dig så ensam att du verkligen måste vara helt ensam men inte riktigt är det, en plats som kanske bara han har färdats till men faktiskt redan har förberett för att träffa dig där när du kommer? Om du väntar på att han ska komma, är han kanske redan där och inom räckhåll?
Om du känner dig fylld med kärlek i det här livsstadiet ber jag dig försöka hålla kvar den lika effektivt som en sil håller kvar vatten. Stänk kärlek överallt du går. Ett av underverken i den gudomliga ekonomin är att när vi försöker dela med oss av Jesu kärlek fylls vi själva av den i en variation av principen att ”den som mister sitt liv för min skull ska vinna det”.
När vi är fyllda av Guds kärlek skyddas vi från livets stormar, men de lyckliga stunderna blir också lyckligare – våra glada dagar, när det är solsken på himlen, blir ännu ljusare av solskenet i vår själ.
Låt oss bli ”rotade och grundade” i vår Jesus och hans kärlek. Låt oss söka och värdera upplevelser av att känna hans kärlek och kraft i våra liv. Evangeliets glädje är tillgänglig för alla: inte bara de glada, inte bara de nedslagna. Glädje är vårt syftemål, inte en gåva från våra omständigheter. Vi har all anledning att ”fröjda [oss] och uppfyllas av kärlek till Gud och alla människor”. Låt oss bli fyllda. I Jesu Kristi namn, amen.