Generalkonferenser
Ge näring åt rötterna så växer grenarna
Generalkonferensen i oktober 2024


14:32

Ge näring åt rötterna så växer grenarna

Ditt vittnesbörds grenar får styrka av en fördjupad tro på din himmelske Fader och hans älskade Son.

Ett gammalt möteshus i Zwickau

År 2024 är något av en milstolpe för mig. Det markerar 75 år sedan jag döptes och konfirmerades som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i Zwickau i Tyskland.

Mitt medlemskap i Jesu Kristi kyrka är mig kärt. Att få räknas in i Guds förbundsfolk, med er, mina bröder och systrar, är en stor ära – en av livets största.

När jag tänker på min personliga resa som lärjunge, går tankarna ofta tillbaka till en gammal villa i Zwickau där jag fick många fina minnen av att närvara på sakramentsmöten i Jesu Kristi kyrka som barn. Det var där som mitt spirande vittnesbörd fick sin första näring.

Det här möteshuset hade en gammal luftdriven orgel. Varje söndag utsågs en ung man till att pumpa luft med en hävstång för att fylla bälgarna som gav ljud åt orgeln. Jag fick ibland den stora förmånen att hjälpa till med den här viktiga uppgiften.

Medan församlingen sjöng våra älskade psalmer pumpade jag med hela min kraft så att orgeln inte skulle bli utan luft. Från sitsen för den som pumpade luft i bälgarna hade jag utsikt över fantastiska fönster av färgat glas – ett av dem med Frälsaren Jesus Kristus som motiv och ett annat med Joseph Smith i den heliga lunden.

Jag minns fortfarande de heliga känslor jag fick när jag beskådade de solupplysta fönstren medan jag lyssnade på de heligas vittnesbörd och sjöng Sions psalmer.

På denna heliga plats vittnade Guds Ande för mitt förstånd och hjärta om att detta var sant: Jesus Kristus är världens Frälsare. Det här är hans kyrka. Profeten Joseph Smith såg Gud Fadern och Jesus Kristus och hörde deras röster.

Tidigare i år fick jag under ett uppdrag i Europa möjlighet att återvända till Zwickau. Sorgligt nog fanns det här kära gamla möteshuset inte längre kvar. Det revs för många år sedan för att ge plats åt ett stort lägenhetshus.

Vad är evigt och vad är inte evigt?

Jag medger att det är sorgligt att veta att denna älskade byggnad från min barndom är blott ett minne nu. Det var en helig byggnad för mig. Men det var bara en byggnad.

Å andra sidan har det andliga vittnesbörd jag fick av den Helige Anden för så många år sedan inte försvunnit. Faktum är att det har vuxit sig starkare. Det jag lärde mig i min ungdom om de grundläggande principerna i Jesu Kristi evangelium har varit min fasta grundval under hela mitt liv. De förbundslänkar jag smidde med min himmelske Fader och hans älskade Son har jag fortfarande kvar – långt efter det att möteshuset i Zwickau revs och fönstren med glasmålningar gick förlorade.

”Himmel och jord ska förgå”, sa Jesus, ”men mina ord ska aldrig förgå”.

”Även om bergen viker bort och höjderna vacklar, så ska min nåd inte vika från dig eller mitt fridsförbund vackla, säger Herren din förbarmare.”

Något av det allra viktigaste vi kan lära oss i det här livet är att skilja mellan det som är evigt och det som inte är det. När vi en gång förstår det förändras allt – våra relationer, de val vi gör, vårt sätt att behandla människor.

Vetskapen om vad som är evigt och vad som inte är det är nyckeln till att kunna utveckla ett vittnesbörd om Jesus Kristus och hans kyrka.

Missta inte grenarna för rötter

Jesu Kristi återställda evangelium omfattar, som profeten Joseph Smith lärde, ”all sanning, varje sak som är sann”. Men det betyder inte att all sanning är av lika värde. En del sanningar är centrala, grundläggande, på vår tros rotnivå. Andra är tillägg eller grenar – värdefulla, men bara när de kopplas till grunderna.

Profeten Joseph Smith sa också: ”De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod på den tredje dagen och uppsteg till himlen. Allt annat som tillhör vår religion är endast tillägg till detta.”

Med andra ord utgör Jesus Kristus och hans försoningsoffer roten till vårt vittnesbörd. Allt annat är grenar.

Det betyder inte att grenarna är oviktiga. Ett träd behöver grenar. Men som Frälsaren sa till sina lärjungar kan ”grenen inte … bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken”. Utan en förbindelse till Frälsaren, till näringen i rötterna, vissnar grenen och dör.

När det handlar om att ge näring åt våra vittnesbörd om Jesus Kristus undrar jag om vi ibland misstar grenarna för rötter. Det var det misstaget Jesus såg fariseerna på hans tid göra. De ägnade så mycket uppmärksamhet åt smådetaljer i lagen att de i slutändan försummade det som Frälsaren kallade ”det viktigaste” – grundläggande principer som ”rättvisan, barmhärtigheten och troheten”.

Om du vill ge näring åt ett träd stänker du inte vatten på grenarna. Du vattnar rötterna. Om du vill få ditt vittnesbörds grenar att växa och bära frukt ger du på samma sätt näring åt rötterna. Om du är osäker på en särskild lärosats, trosutövning eller detalj i kyrkans historia, sök klarhet med tro på Jesus Kristus. Sträva efter att förstå hans offer för dig, hans kärlek till dig, hans vilja för dig. Följ honom i ödmjukhet. Ditt vittnesbörds grenar får styrka av en fördjupad tro på din himmelske Fader och hans älskade Son.

Om du till exempel vill ha ett starkare vittnesbörd om Mormons bok bör du fokusera på dess vittnesbörd om Jesus Kristus. Lägg märke till hur Mormons bok vittnar om honom, vad den lär om honom och hur den uppmanar och inspirerar dig att komma till honom.

Om du vill ha mer meningsfulla upplevelser av kyrkans möten eller av templet bör du försöka titta efter Frälsaren i de heliga förrättningarna vi tar emot där. Finn Herren i hans heliga hus.

Om du någonsin känner dig utbränd eller överväldigad av ditt ämbete i kyrkan bör du försöka återgå till ditt fokus på Jesus Kristus i ditt tjänande. Gör det till ett uttryck för din kärlek till honom.

Ge näring åt rötterna så växer grenarna. Och med tiden bär de frukt.

Rotade och uppbyggda i honom

En stark tro på Jesus Kristus kommer inte över en natt. Nej, i den här dödliga världen är det tvivlets törnen eller tistlar som växer av sig själva. Det sunda fruktbärande trädet kräver medveten ansträngning. Och en oumbärlig del av den ansträngningen är att se till att vi är fast rotade i Kristus.

Till exempel dras vi kanske först till Frälsarens evangelium och kyrkan för att vi är imponerade av de vänliga medlemmarna eller den älskvärde biskopen, eller av hur rent och fint det är i möteshuset. Sådana detaljer är visserligen viktiga för att kyrkan ska växa.

Men om vårt vittnesbörds rötter aldrig växer sig djupare än så, vad händer då när vi flyttar till en församling som träffas i en mer oansenlig byggnad, med medlemmar som inte är lika vänliga, och vi tar illa upp av något som biskopen säger?

Ett annat exempel: verkar det inte rimligt att hoppas att om vi håller buden och beseglas i templet blir vi välsignade med en stor, lycklig familj, med begåvade lydiga barn som alla fortsätter vara aktiva i kyrkan, går på mission, sjunger i församlingskören och frivilligt erbjuder sig att städa möteshuset varje lördagsmorgon?

Jag hoppas verkligen att vi alla får se detta i våra liv. Men om det inte blir så då? Håller vi oss troget till Frälsaren oavsett omständigheterna – med tillit till honom och hans tidsplan?

Vi måste ställa oss frågan: är mitt vittnesbörd grundat på vad jag hoppas kommer att hända i mitt liv? Är det beroende av andras handlingar och bemötanden? Eller är det fast grundat på Jesus Kristus, rotat och uppbyggt i honom oavsett livets skiftande omständigheter?

Traditioner, vanor och tro

I Mormons bok läser vi om ett folk som ”noggrant [iakttog] Guds förordningar”. Men då dök en skeptiker vid namn Korihor upp, som hånade Frälsarens evangelium genom att kalla det deras fäders ”dåraktiga” och ”enfaldiga traditioner”. Korihor ”vilseledde mångas hjärtan och fick dem att lyfta upp sina huvuden i sin ogudaktighet”. Men andra kunde han inte bedra, eftersom Jesu Kristi evangelium var mycket mer än en tradition för dem.

Tron är stark när den är djupt rotad i personliga upplevelser, innebär personlig hängivenhet mot Jesus Kristus och är oberoende av vad vi har för traditioner eller vad andra kanske säger eller gör.

Vårt vittnesbörd utmanas och prövas. Tron är inte tro om den aldrig sätts på prov. Tron är inte stark om den aldrig motsägs. Så förtvivla inte om din tro prövas eller dina frågor inte besvaras.

Vi bör inte förvänta oss att kunna förstå allt innan vi agerar. Det är inte tro. Som Alma lärde: ”Tro är inte att ha fullkomlig kunskap om något.” Om vi väntar med att agera tills alla våra frågor har fått svar, begränsar vi grovt det goda vi kan åstadkomma, och vi begränsar kraften i vår tro.

Tron är något vackert eftersom den består även när välsignelser inte kommer på det sätt vi hoppats på. Vi kan inte se in i framtiden, vi har inte alla svar, men vi kan gå framåt och uppåt med tillit till Jesus Kristus eftersom han är vår Frälsare och Återlösare.

Tron uthärdar livets prövningar och ovisshet eftersom den är fast rotad i Kristus och hans lära. Jesus Kristus och vår Fader i himlen som sände honom utgör tillsammans det enda orubbliga, fullkomligt pålitliga föremålet för vår tillit.

Ett vittnesbörd är inte något vi en gång bygger, och sedan består det för evigt. Det är mer som ett träd som vi ständigt ger näring åt. Att plantera Guds ord i sitt hjärta är bara det första steget. När vårt vittnesbörd en gång börjat växa börjar det verkliga arbetet! Det är då vi ”vårdar det med stor omsorg [så att det] slår … rot och växer upp och bär frukt”. Det kräver ”stor flit” och ”tålamod i att vårda ordet”. Men Herrens löften är säkra: ”Ni [ska] få skörda lönen för er tro och er flit och ert tålamod och er långmodighet då ni väntade på att trädet skulle bära frukt åt er.”

Mina kära bröder och systrar, mina kära vänner, en del av mig saknar det gamla möteshuset i Zwickau med dess blyinfattade fönster. Men under de gångna 75 åren har Jesus Kristus lett mig på en resa genom livet som är mer spännande än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Han har tröstat mig i mina bedrövelser, hjälpt mig att se mina svagheter, läkt mina andliga sår och gett min växande tro näring.

Det är min uppriktiga bön och välsignelse att vi ständigt ska ge näring åt rötterna till vår tro på Frälsaren, på hans lära och på hans kyrka. Om detta vittnar jag i vår Frälsares, vår Återlösares, vår Mästares heliga namn – i Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. År 2024 markerar också 30 år sedan min kallelse till generalauktoritet och 25 år sedan vår familj behövde flytta från Tyskland till USA till följd av den kallelsen. Och för nästan exakt 20 år sedan – den 2 oktober 2004, inröstades jag som medlem i de tolv apostlarnas kvorum och som ett särskilt vittne ”om Kristi namn i hela världen” (Läran och förbunden 107:23).

  2. På sätt och vis liknar mina känslor för den byggnaden det som Almas folk kände för Mormons vatten – det var en vacker plats för dem eftersom de ”där kom till kunskapen om sin Återlösare” (Mosiah 18:30).

  3. Matteus 24:35; se även Joseph Smiths översättning – Matteus 1:35.

  4. Jesaja 54:10; se även 3 Nephi 22:10.

  5. President Thomas S. Monson undervisade om just den här sanningen med dessa ord: ”Jag tror att bland det viktigaste vi kan lära oss under vår begränsade tid på jorden är erfarenheter som lär oss skilja mellan sådant som är viktigt och sådant som inte är det. Jag vädjar till er att inte låta det som är viktigast gå er förbi” (”Finn glädje under färden”, Liahona, nov. 2008, s. 85). President Russell M. Nelson har på liknande sätt nyligen gett oss uppmaningen ”tänk celestialt”, med orden ”dödligheten är en utbildning på hög nivå i att lära sig välja det som är av allra störst vikt i evigheten” (”Tänk celestialt!Liahona, nov. 2023, s. 117).

  6. Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s. 263; se även Kyrkans presidenters lärdomar: Brigham Young (1997), s. 16–18.

  7. Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s. 49.

  8. Johannes 15:4.

  9. Matteus 23:23.

  10. Är det intressant att notera arkeologiska likheter mellan forntida amerikanska kulturer och folk i Mormons bok? Det kan det vara. Är det till hjälp att genom olika personers redogörelser få kunskap om detaljer i Joseph Smiths översättning av Mormons bok? Det är det för en del. Men inget av det här utgör ett varaktigt vittnesbörd om att Mormons bok är Guds ord. För ett sådant behöver vi finna Frälsaren i Mormons bok, få höra hans röst tala till oss. När det en gång händer är det inte viktigt för oss var den forntida staden Zarahemla faktiskt låg eller hur urim och tummim såg ut. Sådant är grenar på ditt träd som kan beskäras vid behov, men trädet kommer att stå kvar.

  11. Se Läran och förbunden 84:19–20.

  12. Se Joy D. Jones, ”För honom”, Liahona, nov. 2018, s. 50–52.

  13. Se 1 Moseboken 3:18.

  14. President Russell M. Nelson har uppmanat oss ”att ta ansvar för [vårt] eget vittnesbörd om Jesus Kristus och hans evangelium. Kämpa för det. Ge det näring så att det växer” (”Övervinn världen och finn ro”, Liahona, nov. 2022, s. 97).

  15. Se Kolosserbrevet 2:7.

  16. Alma 30:3.

  17. Se Alma 30:12–16, 31.

  18. Alma 30:18.

  19. Det är intressant att Korihors argument inte alls var övertygande bland de nyomvända lamaniterna, Ammons folk (se Alma 30:19–20), som följde Kristus men inte till följd av sina fäders traditioner.

    I motsats till detta berättar Mormons bok också om en generation unga människor som tog avstånd från Herrens kyrka eftersom de ”inte [trodde] på sina fäders tradition” (se Mosiah 26:1–4). Det är bra för familjer att etablera rättfärdiga traditioner. Men det är precis lika viktigt för familjer att tydligt förstå varför dessa traditioner finns. Varför ber vi varje morgon och kväll? Varför studerar vi skrifterna som familj? Varför har vi hemafton varje vecka, familjeaktiviteter och tjänandeprojekt, och så vidare? Om våra barn förstår hur de här traditionerna för oss närmare vår himmelske Fader och Jesus Kristus blir de mer benägna att upprätthålla dem – och förbättra dem – i sina egna familjer.

  20. Alma 32:21. Tron är kraftfull, inte på grund av vad den vet utan på grund av vad den gör.

  21. Se Hebreerbrevet 10:23.

  22. Alma 32:37, 41–43.