”Ni är mina vänner”
Frälsarens förkunnelse ”ni är mina vänner” är en tydlig signal om att bygga högre och heligare relationer med alla Guds barn.
I en värld fylld av stridigheter och splittring, där samtal om samhällsbehov har ersatts med dömande och förakt, och vänskap definieras av -ismer och -iter, har jag lärt mig att det finns ett tydligt, enkelt och gudomligt exempel vi kan se till för enighet, kärlek och tillhörighet. Det exemplet är Jesus Kristus. Jag vittnar om att han är den store förenaren.
Vi är hans vänner
I december 1832, när ”tecknen på oroligheter bland nationerna” började bli ”synligare” än vid någon annan tidpunkt sedan kyrkan organiserades, samlades sista dagars heliga ledare i Kirtland i Ohio till en konferens. De bad ”var för sig och högt till Herren om att han skulle uppenbara sin vilja för [dem]”. Som bekräftelse på dessa trofasta medlemmars böner under intensiva svårigheter, tröstade Herren dem genom att vända sig till de heliga tre gånger med två kraftfulla ord: ”mina vänner.”
Jesus Kristus har länge kallat sina trofasta efterföljare för sina vänner. Fjorton gånger använder Frälsaren termen vän i Läran och förbunden för att beskriva en helig och dyrbar relation. Jag talar inte om ordet vän som världen definierar det – kopplat till följare på sociala medier eller ”gillamarkeringar”. Det kan inte inrymmas i en hashtagg eller antal följare på Instagram eller X.
Jag erkänner att jag minns ångestladdade samtal i tonåren när jag hörde de smärtsamma orden ”Kan vi bara vara vänner?” eller ”Vi kan väl bara vara i vänskapszonen?” Ingenstans i de heliga skrifterna hör vi honom säga: ”Ni är bara mina vänner.” Som Jesus själv sa: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Och ”ni är de som min Fader har gett mig. Ni är mina vänner.”
Känslan är tydlig: Frälsaren känner oss var och en och vakar över oss. Detta vakande är inte trivialt eller obetydligt. Snarare är det upphöjande, upplyftande och evigt. Jag ser Frälsarens förkunnelse ”ni är mina vänner” som en tydlig signal om att bygga högre och heligare relationer med alla Guds barn ”så att vi kan bli ett”. Vi gör det när vi samlas och söker både möjligheter att enas och en känsla av tillhörighet för alla.
Vi är ett i honom
Frälsaren visade det här på ett vackert sätt när han sa ”kom och följ mig”. Han använde sig av gåvorna och egenskaperna hos en varierad grupp efterföljare för att kalla sina apostlar. Han kallade fiskare, seloter, bröder kända för sina åsklika personligheter och till och med en tullindrivare. Deras tro på Frälsaren och deras önskan att komma till honom enade dem. De fäste blicken på honom, såg Gud genom honom och ”lämnade [genast] näten och följde honom”.
Även jag har sett hur vi genom att bygga högre och heligare relationer kommer samman som ett. Min fru Jennifer och jag hade förmånen att fostra våra fem barn i New York City. Där, i den livliga storstaden, byggde vi dyrbara och heliga relationer till grannar, skolkamrater, affärsbekanta, religiösa ledare och andra heliga.
I maj 2020, när världen brottades med spridningen av en global pandemi, träffades medlemmarna i New York City Commission of Religious Leaders virtuellt i ett plötsligt sammankallat möte. Det fanns ingen dagordning. Inga speciella gäster. Bara en begäran om att träffas och diskutera de utmaningar vi alla stod inför som religiösa ledare. Centers for Disease Control hade just rapporterat att vår stad var epicentrum för covid-19-pandemin i USA. Det betydde att vi inte längre fick samlas. Vi fick inte komma samman längre.
För dessa religiösa ledare var det ett förödande slag att ta bort det personliga tjänandet, församlingens sammankomster och den veckovisa gudsdyrkan. Vår lilla grupp – som bestod av en kardinal, en kyrkoherde, en rabbin, en imam, en pastor, en präst och en äldste – lyssnade på, tröstade och stöttade varandra. I stället för att fokusera på våra olikheter såg vi vad vi hade gemensamt. Vi talade om möjligheter och sedan sannolikheter. Vi samlades och svarade på frågor om tro och framtiden. Och sedan bad vi. Som vi bad.
I en mångskiftande stad full av komplexitet och kolliderande kulturer, såg vi våra meningsskiljaktigheter försvinna när vi kom samman som vänner med en röst, ett syfte och en bön.
Vi tittade inte längre på varandra tvärs över bordet, utan mot himlen med varandra. Vi lämnade varje möte mer enade och redo att plocka upp våra ”spadar” och börja arbeta. Samarbetet som följde och det tjänande som gavs till tusentals New York-bor lärde mig att i en värld som kantas av splittring, avstånd och frigörelse, finns det alltid mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Frälsaren vädjade: ”Var ett, om ni inte är ett är ni inte mina.”
Bröder och systrar, vi måste sluta leta efter anledningar till splittring och i stället söka efter möjligheter att ”vara ett”. Han har välsignat oss med unika gåvor och egenskaper som inbjuder till att lära av varandra och till personlig utveckling. Jag sa ofta till mina universitetsstudenter att om jag gör det ni gör och ni gör det jag gör, behöver vi inte varandra. Men eftersom ni inte gör det jag gör och jag inte gör det ni gör, behöver vi faktiskt varandra. Och det behovet för oss samman. Att söndra och segra är motståndarens plan för att förstöra vänskapsband, familjer och tro. Det är Frälsaren som förenar.
Vi tillhör honom
En av de utlovade välsignelserna av att ”bli ett” är en mäktig känsla av samhörighet. Äldste Quentin L. Cook lärde att ”kärnan i sann samhörighet är att vara ett med Kristus”.
När jag och min familj nyligen besökte det västafrikanska landet Ghana blev jag förtjust i en lokal sedvänja. När vi kom till en kyrka eller ett hem hälsades vi välkomna med orden ”ni är välkomna”. När maten serverades brukade vår värd säga: ”Ni är inbjudna.” Dessa enkla hälsningar framfördes med syfte och avsiktligt. Ni är välkomna. Ni är inbjudna.
Vi sätter liknande heliga tillkännagivanden på dörrarna till vårt möteshus. Men skylten ”Besökare välkomna” räcker inte. Välkomnar vi alla som kommer in genom dörrarna med värme? Bröder och systrar, det räcker inte att bara sitta i kyrkbänkarna. Vi måste hörsamma Frälsarens uppmaning att bygga högre och heligare relationer med alla Guds barn. Vi måste leva efter vår tro! Min far påminde mig ofta om att man inte blir en god kristen enbart genom att sitta i kyrkbänken på söndagarna, lika lite som man blir en bil av att sova i ett garage.
Vi måste leva vårt liv så att världen inte ser oss utan ser honom genom oss. Detta sker inte bara på söndagar. Det sker i mataffären, vid bensinstationen, på mötet i skolan, på grannträffen – alla platser där döpta och odöpta medlemmar i vår familj arbetar och bor.
Jag tillber Gud på söndagar som en påminnelse om att vi behöver varandra och tillsammans behöver Herren. Våra unika gåvor och talanger som särskiljer oss i en sekulariserad värld förenar oss på en helig plats. Frälsaren har uppmanat oss att hjälpa varandra, lyfta varandra och bygga upp varandra. Det var det han gjorde när han botade kvinnan med blödningar, renade den spetälske som vädjade om hans barmhärtighet, gav råd till den unge fursten som frågade vad mer han kunde göra, älskade Nikodemus som visste men vacklade i sin tro och satt med kvinnan vid brunnen som inte följde dåtidens seder men för vilken han förkunnade sin messianska kallelse. För mig är detta kyrkan – en plats för att samlas och för återhämtning, läkedom och omfokusering. Som president Russell M. Nelson har lärt: ”Evangeliets nät är det största nätet i världen. Gud har inbjudit alla att komma till honom … Det finns rum för alla.”
Några av er har kanske upplevt saker som får er att känna att ni inte hör hemma. Frälsarens budskap till er och mig är detsamma: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.” Jesu Kristi evangelium är den perfekta platsen för oss. Att komma till kyrkan erbjuder hopp om bättre tider, löftet att du inte är ensam och en familj som behöver oss lika mycket som vi behöver dem. Äldste D. Todd Christofferson försäkrar: ”Att vara ett med Fadern, Sonen och den Helige Anden är utan tvekan den yttersta formen av samhörighet.” Till alla som har avlägsnat sig och söker en möjlighet att återvända ger jag en evig sanning och uppmaning: Ni hör hemma här. Kom tillbaka. Det är dags.
I en stridslysten och splittrad värld vittnar jag om att Frälsaren Jesus Kristus är den som enar. Jag vill uppmana var och en av oss att vara värdiga Frälsarens inbjudan att ”vara ett” och att djärvt förkunna, som han gjorde: ”Ni är mina vänner.” I Jesu Kristi heliga namn, amen.