Låt oss gräva ner våra upprorsvapen
Må vi – mycket, mycket djupt – begrava varje aspekt av uppror mot Gud i våra liv och ersätta dem med ett villigt hjärta och ett villigt sinne.
I Mormons bok står det att ungefär 90 år före Kristi födelse påbörjade kung Mosiahs söner det som skulle bli en 14 år lång mission bland lamaniterna. Under många generationer hade fruktlösa försök gjorts att förmå lamaniterna att tro på Kristi lära. Men den här gången, genom den Helige Andens mirakulösa ingripande, omvändes tusentals lamaniter och blev Jesu Kristi lärjungar.
Det står: ”Och lika säkert som att Herren lever, lika säkert är det att alla som trodde, eller alla som bringades till kunskap om sanningen genom Ammons och hans bröders predikan enligt uppenbarelsens och profetians ande och Guds kraft, som gjorde underverk i dem – ja, jag säger er, så sant Herren lever, att de lamaniter som trodde på deras predikan och blev omvända till Herren aldrig avföll.”
Nyckeln till det här folkets varaktiga omvändelse finns i nästa vers: ”För de blev ett rättfärdigt folk. De lade ner sina upprorsvapen så att de inte längre stred emot Gud och inte heller emot någon av sina bröder.”
Den här tanken om ”upprorsvapen” var både bokstavlig och symbolisk. Den syftade på deras svärd och andra krigsvapen, men också på deras olydnad mot Gud och hans bud.
Kungen för dessa omvända lamaniter uttryckte det på följande sätt: ”Och se, mina bröder, eftersom det var allt vi kunde göra … för att omvända oss från alla våra synder och de många mord som vi har begått, och för att få Gud att ta bort dem från våra hjärtan, för det var allt vi kunde göra för att omvända oss tillräckligt inför Gud, så att han skulle vilja ta bort vår befläckelse.”
Lägg märke till kungens ord – deras uppriktiga omvändelse ledde inte bara till förlåtelse för deras synder, utan Gud tog också bort fläcken från dessa synder och till och med önskan att synda från deras hjärtan. Som ni vet begravde de sina vapen hellre än att riskera en möjlig återgång till sitt tidigare tillstånd av uppror mot Gud. Och när de begravde sina fysiska vapen, med förändrade hjärtan, begravde de också sin benägenhet att synda.
Vi kan fråga oss själva vad vi kan göra för att följa det här mönstret; att ”lägga ner våra upprorsvapen”, vilka de än må vara, och bli så ”omvända till Herren” att syndens befläckelse och önskan att synda tas bort från våra hjärtan och vi aldrig faller ifrån.
Uppror kan vara aktivt eller passivt. Det klassiska exemplet på avsiktligt uppror är Lucifer, som i föruttillvaron motsatte sig Faderns återlösningsplan och samlade andra till att också motsätta sig den, ”och på den dagen följde många efter honom”. Det är inte svårt att se vilken inverkan hans fortsatta uppror har i vår tid.
Mormons boks oheliga trio av antikrister – Sherem, Nehor och Korihor – utgör ett klassiskt studium av aktivt uppror mot Gud. Nehors och Korihors övergripande teori var att det inte finns någon synd. Därför finns det inget behov av omvändelse, och det finns ingen Frälsare. ”Varje människa skördar framgång alltefter sin begåvning, och … varje människa segrar alltefter sin styrka. Och vad människan än gör så är det inte något brott.” Antikristen förkastar religiös auktoritet och ser förrättningar och förbund som handlingar ”som forna präster har infört för att ta sig makt och myndighet”.
Ett nutida exempel på medvetet uppror med ett lyckligare slut är berättelsen om William W. Phelps. Phelps blev medlem i kyrkan 1831 och utsågs till tryckare åt kyrkan. Han redigerade flera av kyrkans första publikationer, skrev ett flertal psalmer och verkade som skrivare åt Joseph Smith. Tyvärr vände han sig emot kyrkan och profeten, till och med så att han vittnade falskt mot Joseph Smith i en domstol i Missouri, vilket bidrog till att profeten fängslades där.
Senare skrev Phelps till Joseph och bad om förlåtelse. ”Jag känner till min situation, du känner till den, och Gud känner till den, och jag vill bli frälst om mina vänner hjälper mig.”
Profeten svarade: ”Det är sant att vi har fått lida mycket på grund av det du gjort … Dock har kalken blivit tömd, Faderns vilja har skett och vi lever fortfarande … Kom, käre broder, då vi nu inte längre är i strid med varandra, ty vi var en gång vänner och har äntligen blivit det igen.”
Med uppriktig omvändelse grävde William Phelps ner sina ”upprorsvapen” och mottogs ännu en gång i full gemenskap, och skulle aldrig avfalla igen.
Men den kanske mer lömska formen av uppror mot Gud är den passiva versionen – att ignorera hans vilja i våra liv. Många som aldrig skulle kunna tänka sig att göra aktivt uppror kanske ändå motsätter sig Guds vilja och ord genom att gå sin egen väg utan avseende på gudomlig vägledning. Jag påminns om sången som blev känd genom Frank Sinatra för länge sedan med den avslutande raden ”jag gjorde det på mitt sätt”. I livet finns det naturligtvis gott om utrymme för personliga preferenser och personliga val, men när det gäller frälsning och evigt liv bör vårt ledmotiv vara: ”Jag gjorde det på Guds sätt”, för det finns verkligen inget annat sätt.
Ta till exempel Frälsarens exempel när det gäller dopet. Han underkastade sig dopet som ett bevis på lojalitet mot Fadern och som ett exempel för oss:
”Han visar människobarnen att han i köttet ödmjukar sig inför Fadern och betygar för Fadern att han vill vara honom lydig genom att hålla hans bud …
Och han sa till människobarnen: ’Följ mig.’ Kan vi då, mina älskade bröder, följa Jesus om vi inte är villiga att lyda Faderns befallningar?”
Det finns inte något ”mitt sätt” om vi ska följa Kristi exempel. Att försöka hitta en annan väg till himlen är lika meningslöst som att arbeta på Babels torn i stället för att se till Kristus och hans frälsning.
De svärd och andra vapen som de omvända lamaniterna grävde ner var upprorsvapen på grund av hur de hade använt dem. Samma slags vapen i händerna på deras söner, som användes till att försvara familjen och friheten, var inte alls upprorsvapen mot Gud. Det gällde också liknande vapen i nephiternas händer: ”De stred inte för kungavälde eller makt, utan de stred för sina hem och sin frihet, sina hustrur och sina barn och sitt allt, ja, för sitt sätt att tillbe Gud och för sin kyrka.”
På samma sätt finns det sådant i våra liv som kan vara neutralt eller till och med bra i sig, men som om det används på fel sätt blir ”upprorsvapen”. Vårt tal kan till exempel bygga upp eller förnedra. Som Jakob sa:
”Men tungan kan ingen människa tämja [tycks det], den är ostyrig och ond och full av dödligt gift.
Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människor som är skapade till Guds avbild.
Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder.”
Det finns mycket i det offentliga och personliga samtalet i dag som är illvilligt och elakt. Det finns mycket vulgärt och profant tal, även bland ungdomar. Den sortens tal utgör ”upprorsvapen” mot Gud, ”fulla av dödligt gift”.
Beakta ett annat exempel på något som i grunden är bra men som kan vändas mot gudomliga direktiv – en persons karriär. Man kan finna verklig tillfredsställelse i ett yrke, ett kall eller en tjänstgöring, och vi har alla nytta av det som hängivna och begåvade människor inom många områden har åstadkommit och skapat.
Ändå är det möjligt att hängivenhet till karriären kan bli det främsta fokuset i ens liv. Då kommer allt annat i andra hand, inklusive alla anspråk som Frälsaren kanske gör på ens tid och talang. För män, och även för kvinnor, kan försakande av legitima möjligheter till äktenskap, underlåtenhet att hålla sig till och lyfta sin äkta hälft, försummande av att fostra sina barn eller till och med att avsiktligt undvika välsignelsen och ansvaret att fostra barn enbart för att avancera i karriären, förvandla berömvärda prestationer till en form av uppror.
Ett annat exempel gäller vår fysiska varelse. Paulus påminner oss om att vi ska ära Gud med både kropp och ande och att kroppen är den Helige Andens tempel, ”som ni har fått av Gud och ni tillhör inte er själva”. Därför har vi ett legitimt intresse av att ägna tid åt att ta hand om våra kroppar så gott vi kan. Få av oss når den nivån av prestationer vi nyligen har sett hos de olympiska och paralympiska idrottarnas bedrifter, och en del av oss upplever följderna av ålder, eller det som president M. Russell Ballard kallade ”nitar som lossnar”.
Ändå tror jag att det behagar vår Skapare när vi gör vårt bästa för att vårda hans underbara gåva som en fysisk kropp är. Det vore ett tecken på upproriskhet att vanställa eller vanhelga kroppen, eller missbruka den, eller underlåta att göra allt man kan för att eftersträva en hälsosam livsstil. Samtidigt kan fåfänga och besatthet angående kroppsbyggnad, utseende eller klädsel vara en form av uppror i den andra ytterligheten, som leder oss till att dyrka Guds gåva i stället för Gud.
Att gräva ner våra upprorsvapen mot Gud innebär i slutändan helt enkelt att vi ger efter för den Helige Andens lockelse, lägger av den naturliga människan och blir ”en helig genom Herren Kristi försoning”. Det innebär att sätta det första budet främst i livet. Det innebär att låta Gud råda. Om kärleken till Gud och beslutsamheten att tjäna honom av all vår förmåga, allt vårt förstånd och all vår styrka blir det kriterium varigenom vi bedömer allt och fattar alla våra beslut, då har vi grävt ner våra upprorsvapen. Genom Kristi nåd förlåter Gud tidigare synder och upproriskhet och tar bort fläckarna av dessa synder och uppror från våra hjärtan. Med tiden tar han också bort alla onda önskningar, liksom han gjorde för de forna nyomvända lamaniterna. Därefter avfaller heller inte vi.
Att gräva ner sina upprorsvapen leder till en unik glädje. Tillsammans med alla som någonsin omvänt sig till Herren får vi ”besjunga [sången om] den återlösande kärleken”. Vår himmelske Fader och hans Son, vår Återlösare, har bekräftat sin orubbliga hängivenhet mot vår slutliga lycka genom den djupaste och mest varaktiga kärlek och offer. Vi upplever deras kärlek dagligen. Nog kan vi besvara den med vår egen kärlek och lojalitet. Må vi – mycket, mycket djupt – begrava varje aspekt av uppror mot Gud i våra liv och ersätta dem med ett villigt hjärta och ett villigt sinne. I Jesu Kristi namn, amen.