Hemmet och familjen
Geckoödlor, syrsor och tid med barnen
Författaren bor i Maine, USA.
Jag kunde aldrig tro att några kräldjur skulle ha en bestående inverkan på min relation till min son.
Illustration David Green.
Min son Dallin har alltid älskat kräldjur. Jag å andra sidan har aldrig tyckt om dem. Han tilläts ha en reptil på villkor att den han valde rymdes i dammsugarslangen, om den skulle rymma från sin bur medan han var i skolan. Vi pratade om flera alternativ, från grodor till leguaner, innan vi bestämde oss för två mörka leopardgeckoödlor som fick heta Fuzz och Diane.
Dallins nya kompisar blev en del av vår familj när han var sju år. En aspekt av att ha geckoödlor är att jag inte hade väntat mig att vi behövde mata dem med syrsor – levande syrsor – en gång i veckan. I flera år gav Dallin och jag oss ut på ”syrsejakt”. Det var ofta besvärligt. Vi gjorde det på kvällarna och försökte hinna innan djuraffären stängde.
Diane levde bara i tre år, men Fuzz levde i många år, frisk och glad. I slutet av Dallins sista år på high school blev han ombedd att göra en demonstration på sin retorikkurs. Han bad mig och min man om idéer. Vi föreslog att han skulle tala om leopardgeckoödlor eftersom han redan visste så mycket om dem och kunde ta med sig Fuzz som rekvisita. Då berättade Dallin för oss att Fuzz hade dött.
”Menar du allvar? När dog han? frågade jag misstroget.
Dallin sa att Fuzz hade dött en vecka tidigare.
”Han är i mitt rum, men oroa er inte. Han stinker inte. Jag har lagt honom i dubbla påsar.”
När Dallin såg hur häpna vi blev förklarade han: ”Jag gör ett experiment – jag vill se honom förmultna.”
Dallins experiment blev något mer än att bara se honom förmultna. Han fördröjde processen genom att lägga Fuzz i frysen några veckor och sedan ta ut honom för att tina och sedan fortsätta förmultna.
Ett år senare, när Dallin var ute som missionär, städade jag ur frysen och hittade Fuzz, fortfarande i två påsar, längst bak. Eftersom jag höll på att göra ett paket som jag skulle skicka till Dallin tyckte jag det skulle vara kul att fortsätta med det lilla experimentet. Jag lade försiktigt Fuzz i en ask, slog in den i ett vackert svart och vit-prickigt papper och stoppade den i Dallins paket med ett kort som löd: ”Det finns en överraskning i paketet.” Sedan väntade jag nervöst på hans svar.
”Jag har tänkt på den där geckoödlan sedan jag fick tillbaka den”, skrev han. ”Inte så mycket på ödlan i sig, men på all den tid vi ägnade åt att köra för att köpa syrsor och göra andra ärenden, och när jag lyssnade på dina tankar, dina berättelser och ditt vittnesbörd i bilen. Det var en bra ursäkt att få en pratstund med dig (inte för att jag pratade så mycket, men jag lyssnade).”
Köpa syrsor. Vem kunde ana det? Som föräldrar kan vi inte alltid planera tidsaspekten av vårt inflytande. För det mesta händer det bara. Det kan vara när vi stoppar om våra barn i sängen på kvällarna, åker i skidliften tillsammans eller bara gör ärenden med bilen. Vi måste ta oss tid att vara med våra barn.
Frälsaren var det största exemplet på att ta sig tid för barnen. Efter att ha tillbringat en hel dag med att undervisa nephiterna, befallde Kristus folket att föra fram sina små barn. Han knäböjde bland de små barnen och bad. När han hade bett, grät han. Därefter ”tog [han] deras små barn ett efter ett och välsignade dem och bad till Fadern för dem” (3 Ne. 17:21).
Dessa barn visste att Jesus älskade dem. Han tog sig villigt tid för dem. Han lyssnade på dem, bad för dem och välsignade dem. De som såg detta fylldes med stor kraft. Berättelsen lyder: ”Ögat har aldrig sett, inte heller har örat förut hört så stora och underbara ting som de vi såg och hörde Jesus tala till Fadern” (3 Ne. 17:16).
Inflytandet som Jesus Kristus hade på de barnen varade i generationer. När vi ägnar intresse och tid åt våra barn, även om det bara är att åka och köpa syrsor, varar förhoppningsvis också vårt inflytande i generationer.