Väntar på Ian
”Vad är det som har hänt?” frågade Ian.
”Vi gillar att vara i Primär. Vi är glada att också du är här” (Children’s Songbook, s. 256).
När Ian vaknade hörde han sin mamma sjunga. Det var ”Jag vet han älskar mig”. Det var Ians favoritsång i Primär! Han började sjunga med henne.
”Du är vaken!”, sa hon. Hon log och hade tårar i ögonen. Ian såg att pappa satt bredvid henne. Han såg glad ut också.
”Jag har sjungit dina favoritsånger varje dag”, sa mamma.
Ian log tillbaka, men huvudet värkte. Det värkte faktiskt i hela kroppen, särskilt i benet.
Han såg sig försiktigt omkring. Han var inte hemma. Han låg på en metallsäng i ett främmande rum. Sedan såg han en sjuksköterska och många andra sängar. ”Det här måste vara ett sjukhus”, tänkte han.
”Vad är det som har hänt?” frågade han.
Mamma såg ledsen ut. ”Du var i en allvarlig olycka. En järngrind föll ner över dig. Du har varit på sjukhuset i två veckor, men du kommer att bli bra.”
Två veckor! ”Wow, vad länge jag har sovit”, tänkte Ian. Det sista han kunde komma ihåg var att han var i kyrkan och övade på barnens medverkan …
Å nej! Barnens medverkan!
”Missade jag barnens medverkan?” frågade Ian. Han hade sett fram emot det så länge! Han älskade att sjunga med sina vänner.
Mamma log och skakade på huvudet. ”Nej, du har inte missat det. De bestämde sig för att flytta fram programmet tills du vaknade så att du kunde vara med.”
”Allvarligt?”
”Allvarligt”, sa pappa. ”Alla primärbarnen bad biskopen att vänta med det. De vill att du ska vara med. De vet hur mycket du såg fram emot det i år.”
Ian var glad att han fortfarande kunde vara med på barnens medverkan. Men han behövde bli bättre först. Och det tog lång tid. Han behövde vara kvar på sjukhuset lite längre. När han äntligen kom hem kunde han fortfarande inte gå eller leka.
Men hans vänner kom och besökte honom. Ian frågade dem om skolan och kyrkan. Och de frågade när han skulle komma tillbaka.
”Inte förrän mitt ben är bättre”, sa han till dem. ”Jag kan fortfarande inte gå.”
Oktober gick över i november och Ian blev långsamt bättre. En dag frågade hans vänner om han ville komma och se en film med dem. Ians mamma och pappa tog honom dit.
”Har du fortfarande ont i benet?” frågade hans vän Chaís.
”Ja”, sa Ian. ”Men det blir bättre för varje dag som går.”
”Kan du gå än?” frågade Chaís.
”Jag vet inte”, sa Ian.
”Kom så försöker vi”, sa Chaís. Hon hjälpte honom att ställa sig upp. Ian satte försiktigt ner foten. Han flyttade sig framåt. Han stod fortfarande! Det var hans första steg på över en månad! Alla applåderade.
”Det betyder att du kan komma tillbaka till kyrkan!” sa Chaís.
Och hon hade rätt. Efter ytterligare några veckor hade Ian inte ont i benet längre. Läkarna tog bort gipset från benet och satte dit en stödskena i stället. När det blev söndag var det dags för barnens medverkan.
På sakramentsmötet gick Ian längst fram i sakramentssalen med sina vänner. Han stod rak i ryggen och log mot sin mamma och pappa. Under sångerna sjöng han så högt han kunde. När det var hans tur ställde han sig vid mikrofonen och bar sitt vittnesbörd. Han var tacksam för sina vänner i Primär. Och han var glad att han kunde vara med på barnens medverkan trots allt.