2019
Hur jag övervann rädslan för att få barn
Juni 2019


Endast digitalt: Unga vuxna

Hur jag övervann rädslan för att få barn

Författaren bor i Texas, USA.

Att få barn var inte en livsförändring jag var ivrig att göra.

Barn hade aldrig varit ”min grej”. Jag var yngst i familjen, hade ingen erfarenhet av bebisar och blev rädd när ett småbarn tittade på mig. Så när jag gifte mig var barn inte en livsförändring jag var ivrig att göra.

Min man var helt för att skaffa barn från första början, men jag ville helst vänta. Under de första månaderna kunde ”vi kan prata om det här om ett år” ha varit mitt motto.

Även om det här kanske inte är anledningen för de flesta som har svårt med beslutet att skaffa barn, visste jag att det som höll mig tillbaka helt enkelt var rädsla och själviskhet. När jag tänkte på att bli mamma fylldes inte hjärnan med gulliga leenden och ljuvliga skratt. I stället tänkte jag på sömnlösa nätter och begränsad fritid. För att inte nämna smärta och obehag. Jag minns fortfarande första gången jag hörde hur en födsel går till. Jag bestämde omedelbart för att jag tänkte adoptera.

I hela mitt liv hade jag känt mig illa till mods i närheten av barn, så när jag tänkte på att ha egna kunde jag inte tänka mig hur det skulle vara möjligt. Hur skulle jag kunna ge upp allt för dem?

De första åtta eller nio månaderna av vårt äktenskap gick utan större förändring. Min man hade som stående skämt att varje gång jag frågade ”Vet du vad?” svara ”Du är med barn!” Jag himlade med ögonen och gick vidare, med många ursäkter om varför det där med att skaffa barn nog skulle dröja.

Missuppfatta mig inte, jag kände ingen press att skaffa barn. Min man och jag samtalade och var överens om att ta en sak i taget. Men för min del var barn inget som skulle hända på länge.

Ändå visste jag att min himmelske Fader vet mer om hurdant mitt liv kan och borde bli. Så därför, trots min fasta övertygelse om att barnen borde vänta, fortsatte jag att be om beslutet både enskilt och med min man. Vi berättade för vår himmelske Fader om vår plan, men medgav att vi skulle acceptera en annan plan om det var hans vilja. Det var ett viktigt steg i den hjärtats förändring som långsamt kom över mig.

Den förändringen skedde inte på en gång. Jag minns faktiskt inte precis när den började. Men långsamt började jag bli mindre negativ till tanken på att skaffa barn. Jag hade börjat överväga det, särskilt när mina invändningar började ta slut. Jag hade velat vänta tills jag var klar med skolan – jag skulle just ta examen. Jag ville att vi skulle veta var vi skulle vara nästa år – min man hade fått erbjudande om ett jobb. Långsamt men säkert började saker falla på plats.

Jag trodde det skulle vara skrämmande att få slut på de ursäkter jag hållit fast vid så länge. Men det var ju just det. Jag var inte rädd. Rädslan jag burit inom mig under de gångna tio åren fanns inte längre där. Eller åtminstone åtföljdes den av en frid som var stark nog att tränga undan den.

Så när det var dags för vår första bröllopsdag hade jag helt enkelt inte längre någon anledning till att säga nej till att skaffa barn. Herren hade förändrat mitt hjärta och stillat min rädsla.

Senare frågade en vän mig hur jag visste att det var dags. Jag måste medge att det inte var genom någon storslagen känsla av mod eller kärlek till barn, ingen brinnande känsla i hjärtat. Det var bara genom frånvaron av rädsla. Det är som Gud sa till de tidiga sista dagarnas heliga: ”Om ni är redo skall ni inte frukta” (L&F 38:30). För mig var frånvaron av rädsla svaret från Herren: ”Jo, du är redo.”

Det var ganska spännande första gången jag till slut kunde skratta och svara ja på min mans respons ”du är med barn”!

Nu står jag här med ett litet barn i famnen. Jag håller fortfarande på att lära mig bli mamma, och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra kring andras barn. Men jag vet att hur otillräcklig jag än är när det gäller barn, vill min himmelske Fader att jag ska lyckas. Han förberedde mig för den här tiden. Jag har känt hans gudomliga hjälp, trots kvardröjande känslor av tvivel och rädsla. De sömnlösa nätterna och bristen på ledig tid är små uppoffringar jämfört med den glädje som kommit till mig och min familj. Jag vet att Herren är medveten om vår rädsla och våra omständigheter. Och om vi söker hans hjälp kan han hjälpa oss övervinna dem och gå framåt i tro.