När jag förstod frälsningsplanen fick jag frid
Författaren bor i Filippinerna.
När mamma fick diagnosen obotlig cancer kunde jag bara se sorg i min framtid. Och sedan vittnade hon om frälsningsplanen.
För några år sedan, på mina föräldrars bröllopsdag, fick mamma diagnosen bukspottkörtelcancer i fjärde stadiet. Resultatet av hennes magnetröntgen visade att hennes cancer var livshotande och att hennes kropp började bli svagare. I det ögonblicket förstod jag att mamma inte skulle leva länge till.
Jag var inte redo för det. Jag föreställde mig hur livet skulle vara utan mamma. Allt var mörkt, dystert och sorgligt. Det fanns ingen glädje och inget skratt – och inga varma kramar från mamma som brukade trösta mig. Det verkade inte finnas något liv alls.
Månaderna gick och mammas kropp blev allt svagare. Men det som förundrade mig mest var hennes önskan att gå i kyrkan, vara med när vi studerade skrifterna som familj, hålla lektioner på hemaftnarna och skratta med oss.
En dag frågade jag henne: ”Har du inte tvivlat på din himmelske Fader? Har du inte undrat varför du måste ha cancer?” Mamma log och vittnade om frälsningsplanen. Hon sa att jag behövde förstå frälsningsplanen för att känna den genuina glädje som den ger. Hon sa att om jag förstod varifrån vi kommer, vilket syfte vi har i det här livet och vart vi är på väg så skulle jag inse att vi alltid kommer att vara tillsammans, att jag egentligen aldrig skulle förlora henne. Hon uppmuntrade mig att fortsätta förbereda mig för en mission och att dela med mig av Jesu Kristi evangelium till andra så att de också kunde få del av glädjens och tröstens välsignelser.
Jag insåg att mamma hade rätt. Varför skulle jag vara rädd för att förlora henne här på jorden om jag visste att jag skulle få se henne i nästa liv, så länge som jag höll mina förbund och gjorde Faderns vilja? Det kändes bra.
Lite senare avled mamma. Fastän det var svårt och jag var ledsen under mammas likvaka – en hyllning av hennes liv innan begravningen hölls – var allt fridfullt, och jag kunde fortfarande känna hennes närvaro. De andra runt omkring mig verkade också känna sig upplyfta. Jag visste att det jag kände var en välsignelse av att förstå Guds eviga plan.
Senare, när det var dags att ta mamma till begravningsplatsen, kom en liten pojke fram till mig och frågade varför jag grät. Jag mindes hur jag hade föreställt mig mammas död tidigare och hur jag då bara hade sett stor ledsamhet och sorg. Jag log och satte mig på knä bredvid honom. Jag sa: ”Jag vet att jag får se min mamma igen om jag fortsätter att följa Guds bud.” Pojken log också, och jag visste att han kände samma frid som jag kände.
Mamma var borta, men mörkret, dysterheten och sorgen jag trodde skulle fylla mitt liv fanns inte där. Jag sa hej då till henne och sa att vi skulle ses igen i nästa liv. Jag kände mig tröstad trots förlusten. Det var en välsignelse som kom av att jag förstod frälsningsplanen.