Endast digitalt: Unga vuxna
Flottans behov – och vår familjs
Författaren bor i Virginia, USA.
Vi tyckte vi hade den perfekta planen för när vi skulle ha barn, men saker och ting förändrades som låg utanför vår kontroll.
Familjeplanering är förmodligen inte lätt för de flesta par. Det finns alltid tusen saker att tänka på och en miljon saker som händer i livet. Också när du tycker att du har en bra plan kan en liten sak dyka upp och förändra allting.
Vi är en militärfamilj. Jag tillhör USA:s flotta, och allt vi gör är beroende av ”flottans behov”. Vi åker dit flottan säger åt oss att åka, när de säger till oss att åka dit. För omkring två år sedan fick min fru Shanna och jag vår första dotter, Isabelle. Det var en stor förändring, men eftersom jag fortfarande gick på flygskolan var vårt liv relativt stabilt. Omkring ett år efter Isabelles födelse tyckte vi det var dags för ett barn till. Jag skulle snart vara klar med flygskolan och tilldelas min första skvadron.
Då fick vi veta att jag skulle utplaceras omedelbart, på omkring sju månader. Så vi kom på en perfekt plan. Jag skulle utplaceras och sedan skulle vi försöka bli med barn så snart jag kom tillbaka. Det skulle ge oss det avstånd vi ville ha mellan barnen, plus att det fanns goda möjligheter för mig att vara hemma ett tag. Vi bad om saken och kände att det här var den riktning vi skulle ta.
På måndagsmorgonen fick jag reda på att ”flottans behov” hade ändrats och att jag skulle till en annan skvadron, resa nästan ständigt i omkring ett år och sedan utplaceras i ytterligare sju månader efter det. Våra planer hade förändrats på ett ögonblick och vi visste inte vad vi skulle göra. Shanna tyckte fortfarande att det vi planerat vore det bästa för oss, men jag sa åt henne att det inte skulle fungera med mitt schema. Vi skulle bli tvungna att vänta tills jag kom hem från uppdraget, och våra barn skulle komma mycket längre isär än vi ville.
Lyckligtvis ansåg Shanna att allt skulle fungera om vi bara visade lite tro. Jag sa till henne att det var okej för min del, men jag lät henne veta att om vi bestämde att skaffa barn som planerat skulle jag vara borta på uppdrag kort därefter och hon skulle få föda barnet utan mig. Inte bara det – jag skulle inte finnas där den här gången och hjälpa henne med Isabelle. Jag visste att min fru var tuff, men jag hade ingen aning om hur tuff hon var.
Vi beslöt att gå vidare med vår plan, och vi välsignades med att snabbt bli med barn. Jag var borta under minst sex månader av Shannas graviditet. När hon var i åttonde månaden for jag bort på uppdrag och väntade mig inte att komma tillbaka förrän barnet var fem eller sex månader.
En dag när det snart var dags för Shanna att föda var jag schemalagd för en flygning tidigt en morgon. Flygningen blev inställd, så jag gick och lade mig igen. Några timmar senare ringde min befälhavare och bad mig inställa mig på hans kontor omedelbart. När jag kom dit visade han mig ett mejl från Shanna om att hon hade värkar och var på väg till sjukhuset. Lyckligtvis hade Shanna förståndigt nog mejlat både honom och mig, för han får sina mejl fortare än jag. Officeren sa till mig att jag fick använda hans telefon, och jag lyckades vara med Shanna via telefon under förlossningen, som gick mycket snabbare och smidigare med det här barnet än med Isabelle. Shanna klarade av det som en kämpe, ensam och orädd i förlossningssalen. Alexis föddes utan några problem. Om min flygning inte hade blivit inställd eller Shanna inte hade mejlat min chef skulle jag ha missat det hela och inte fått höra Alexis första skrik.
Snart fick vi veta att jag skulle få komma hem på permission i några veckor. Vi var båda glada över att jag skulle få träffa Alexis mycket tidigare än väntat. Det kändes otroligt att stiga av planet och se att min familj hade vuxit.
Shanna och jag hade båda fått en ovärderlig insikt om tro och om att lägga allt i Herrens händer. Vi kom på en plan som vi tyckte skulle fungera bäst för vår familj och vår situation. Saker ändrades som vi inte hade någon kontroll över, men Shanna lärde mig att om vi känner den Helige Andens bekräftelse på att en plan är rätt, så bör vi hålla oss till dem. Allt vi behöver göra är att göra upp vår plan med Herren och visa lite tro. Det gick inte exakt som vi väntat oss, men Herren fick det att fungera genom att låta sin ”ömma barmhärtighet” verka längs vägen (se 1 Ne. 1:20).