Vår plats
Spring!
Jag gick hem till fots en kväll. Det var bara några kvarter bort från platsen där jag hade träffat några vänner tidigare, men nu var det beckmörkt. Jag kunde knappt se var jag gick.
Jag märkte att tre unga killar följde efter mig. Jag började gå fortare för att komma bort från dem, men de fortsatte att följa efter. Jag fick en stor klump i halsen. Då kom en tydlig tanke till mig: Spring! Jag började springa uppför kullen. Kullen var verkligen brant, men jag fick en styrka som inte var min. Den kom någon annanstans ifrån.
Nu sprang killarna också och började komma ifatt mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Återigen kom en tydlig tanke till mig att jag skulle springa genom en trång passage. När jag gjorde det såg jag en polis till min stora förvåning. Utmattad efter att ha sprungit så många kvarter och med andan i halsen bad jag honom om hjälp. När killarna såg att jag pratade med polisen slutade de jaga mig och gick iväg efter en stund. Polisen följde sedan med mig för att se till att jag kom hem ordentligt.
Den kvällen tänkte jag på maningarna jag hade fått. Det kändes bra att min himmelske Fader hade hjälpt mig. Jag bad en bön och tackade honom för hans vägledning. Jag vet att om vi följer Andens röst så kan vi känna oss trygga.
Martín S., Puerto Madryn, Argentina
Att komma upp är upp till mig
På söndagarna brukade mamma väcka mig så att jag kunde göra mig i ordning för kyrkan och komma dit innan mötena började. Men en söndag väckte hon mig inte. Jag vaknade själv och märkte att jag inte hörde de vanliga ljuden av när familjen gör sig redo för kyrkan. Jag tittade nervöst på klockan och insåg att jag var en halvtimme sen till kyrkan. Jag hade missat sakramentet. Jag skulle förmodligen missa Söndagsskolan också.
Jag kände mig förvirrad och övergiven. Varför väckte inte mamma mig den här morgonen? Hon brukade ju alltid väcka mig. Men sedan slog det mig: Det var inte mammas ansvar att väcka mig så att jag kom till kyrkan i tid – det var mitt. Jag hade ingått egna förbund med min himmelske Fader, och det var mitt ansvar att hålla dem.
Senare den dagen tog mamma upp det faktum att hon inte hade väckt mig. Hon sa att hon inte skulle väcka mig någon mer gång. Hon sa att jag borde anstränga mig mer själv och få ett eget vittnesbörd.
Under veckan som följde tänkte jag på att jag inte kunde leva på mina föräldrars vittnesbörd för evigt, och att jag borde arbeta mer på att stärka mitt eget vittnesbörd. Sedan dess har jag verkligen ansträngt mig för att vakna tidigt varje söndag så att jag kan vara i kyrkan i tid och ta sakramentet. Jag lär mig att vara andligt oberoende.
Lia Alves, Ceará, Brasilien
Om sparkar och kärlek
Jag stod i kö med mamma för att betala våra matvaror. Det var många i kön, så mamma fick böja sig över en liten pojke framför oss för att betala. Den lille pojken sparkade till henne. Den andra gången han sparkade på henne, backade hon undan och sa: ”Kan du vara snäll och sluta sparka?”
Pojkens mamma vände sig om och sa att det var mammas fel att hon blev sparkad. Hon sa allt möjligt otrevligt till oss. Jag blängde på henne när hon vände tillbaka och var otrevlig mot kassörskan också! Jag låtsades vara lugn, men inuti var jag arg. Den störde mig. Jag visste att det som hade hänt varken var mammas eller mitt fel, men jag kände mig ändå sårad.
När jag kom hem gick jag till mitt rum och tog fram mina skrifter. När jag hade läst en stund kände jag att jag behövde be. Jag var knappast på humör för det, men jag knäböjde och började be. Efter en stund började jag be för kvinnan som hade behandlat oss så illa. Den mest fridfulla känsla jag någonsin fått kom över mig. Jag hade ingen plats i hjärtat för att vara arg på henne längre. Jag kände kärlek.
Teresa G., Idaho, USA