Lokala Nyheter
Herrens ömma barmhärtighet, del två
Under Göteborgs stavskonferens i september 2023 höll Eva Forsberg Landrö ett tal som publiceras i de lokala sidorna uppdelat i två artiklar. Den första delen publicerades i april, här kommer del två.
Även en annan jobbig period i mitt liv visade sig senare vara en välsignelse. Det var när min man sen 15 år var less på mig och kyrkan och ville skiljas. Det var april 2003. Mina barn var 14, 10 och 8 år. Det var inte lätt. Jag grät och jag bad och jag bad och jag grät. Jag fick en välsignelse där Läran och Förbunden 21:6 citerades: “Och Herren Gud ska skingra mörkrets makter framför er och låta himlarna skälva för er skull.”
Det kändes som att jag verkligen skulle komma att behöva det. Allt det praktiska som skulle lösas kom över mig. Jag jobbade under 50 procent. Jag stod inte i nån bostadskö och jag ville ju bo kvar i området så att barnen kunde ha kvar sina liv i samma skola. Jag kunde inte behålla villan, hur skulle jag försörja mig? Stressen var total. Jag förlorade allt fotfäste utom det att jag var bunden med en tråd till Gud. Jag bad mycket. Han var klippan i mitt liv. På honom valde jag att förtrösta.
När sommaren kom åkte jag till mina föräldrar i Blekinge. Jag visste inte var jag skulle bo när augusti kom. Men det fanns en lägenhet i Utby som jag hade planerat att åka upp och titta på, en enda kväll och natt skulle jag var i Göteborg den sommaren.
Jag, min man och min mans pappa, som var väldigt hjälpsam mot mig, var med mig och tittade på lägenheten, men jag fylldes av mörker och visste att jag inte ville bo där. Det var svårt för dem att fatta varför, det fanns ju som ni förstår en viss press från min man att han ville att jag skulle flytta ut, men jag sa att jag inte ville köpa den. Efter visningen åkte vi hem till villan alla tre för en fika. Långt nere i källaren började min telefon att ringa. Det var min vän Camilla.
Till saken hör att jag hade varit med Camilla några månader tidigare och tittat på det radhus som de skulle köpa. När jag var med henne kände jag väldigt starkt att här vill jag bo, men de skulle ju köpa det direkt av en granne de kände så det fanns inget jag kunde göra.
Tillbaka till kvällen hon ringde mig. I telefon berättade hon att Anden hade påverkat dem till att besinna att det inte var rätt tid för dem att köpa radhuset men grannen, alltså säljaren, visste inte att de ångrat sig och de skulle träffas för att skriva kontrakt klockan 19.30 samma kväll. Då hade hon tänkt på mig. Att jag kanske bara kunde dyka upp och skriva på kontraktet i deras ställe. Jag blev själaglad.
Jag tog med mig min svärfar och med hjälp av hans checkhäfte övertygade vi säljaren att sälja till mig istället. Jag var helt överlycklig. Det var perfekt med radhuset, som jag så starkt hade känt att jag kunde trivas i. Ofta är det i tajmingen av saker som vi kan se Herrens hand i våra liv. Jag skulle som sagt bara vara i Göteborg just den kvällen. Herren hade verkligen fått himlarna att skälva för min skull och jag kände mig storligen välsignad. Gud är god och han glömmer inte oss när vi är trofasta till honom.
Livet var fortfarande inte lätt som ensamstående med tre barn. Jag kände mig ensam och jag ville ha en man och då inte vilken man som helst utan en man som delade min tro med allt vad det innebär.
En dag var jag särskilt ledsen och sjönk ner på sängen och grät så jag skakade. Min Ida, då åtta år sa:
“Mamma, vad är det mamma?”
“Åh Ida jag vill ha en man”, svarade jag. Hon la sina små händer på mig och sa:
“Jag känner mamma att det kommer att hända något väldigt snart”.
Jag hoppade upp ur sängen. Jag kände att ibland får små barn ord sig givna (3 Nephi 26:14) och jag visste att snart skulle något hända. Detta var 17 jan 2004. Åtta dagar därefter fick jag ett meddelande om att jag hade en perfekt matchning i Norge på en dejting-sida för kyrkmedlemmar Ja, det låter banalt, men det var så det var. Och när februaris fastesöndag var till ända, visste både Lars och jag att vi skulle gifta oss. Den 17 mars gifte vi oss i templet i Stockholm. Herren hade återigen fått himlarna att skälva för min skull.
Det jag vill få fram är att när vi följer Herrens bud, håller hans förbund, kommer han att vara där. Han kommer inte att rycka våra prövningar ifrån oss, men vi kan vara helt trygga på att han kommer att hjälpa oss. Han kommer att välsigna oss, och vi kommer att få uppleva Herrens ömma barmhärtighet (1Nephi 1:20) under tiden vi kämpar framåt.