”Färdas med Gud”, Liahona, okt. 2024.
Sista dagars heliga berättar
Färdas med Gud
”Halt!” ropade soldaten och riktade ett stort gevär rakt mot min far.
Illustration: Michael J. Bingham
Efter andra världskriget ville mina föräldrar förena sig med de heliga i Amerika. Men först måste de fly med sina fem barn från Östtyskland till Västtyskland.
Min far Walter gick på egen hand för att avgöra var det var säkrast att ta sig över gränsen. Han reste lätt men kände sig manad att ta med sig fiolen. Som skicklig violinist fick han en andlig känsla av att hans fiol på något sätt skulle hjälpa honom på hans resa.
I februari 1949 tog pappa ett tåg till en stad som fortfarande låg många kilometer från gränsen. Efter sin ankomst försökte han lämna staden så obemärkt som möjligt och tog en stig som ledde honom in i en snöig skog. Alla som ertappades med att bege sig mot den västtyska gränsen misstänktes för att fly och skulle gripas.
Längs vägen såg pappa en annan man som försökte fly till Västtyskland. De bestämde sig för att färdas tillsammans. Fyra vaksamma ögon var bättre än två.
De fortsatte försiktigt fram när de passerade ett utsiktstorn. Plötsligt hoppade en ung rysk soldat fram från en buske och ropade: ”Halt!”
Min far och hans nya vän stelnade skräckslaget till när soldaten riktade ett stort gevär mot dem. Soldaten sa att de var gripna.
Långsamt öppnade min pappas nya vän sin resväska och visade flera fina matvaror. Han gestikulerade till soldaten att han kunde få dem om han släppte dem, men soldaten gav sig inte.
På bruten ryska sa pappa till soldaten att han älskade rysk folkmusik. Han pekade på sitt fiolfodral och sa att han ville spela för honom.
Pappa tog fram sin fiol och började spela en känslosam rysk melodi. Efter en kort stund såg han tårar i den unge mannens ögon. När pappa hade spelat klart frågade soldaten honom om han kunde andra ryska melodier.
Pappa spelade sedan en annan melodi. När han var klar grät soldaten. Soldaten hängde tillbaka geväret mot axeln och sa på ryska: ”Färdas med Gud.” Sedan lät han båda männen fortsätta sin flykt västerut.
Min far återvände snart i säkerhet till Östtyskland, tacksam för inspirationen som hade lett till hans beskydd. Tre år senare flydde han med sin familj genom att resa till Östberlin och ta sig över gränsen där till Västberlin.