”Jag ville återvända till Gud – men kunde jag det?”, Liahona, okt. 2024.
Jag ville återvända till Gud – men kunde jag det?
Jag trodde på Jesus Kristus, men jag var övertygad om att det var omöjligt för mig att få förlåtelse för det jag hade gjort.
Illustrationer: Mark Smith
Jag satt i mitt motellrum en snöig januarikväll, djupt missmodig. Jag hade nyligen avtjänat ett 34-årigt fängelsestraff för några allvarliga brott och skador, och jag funderade på att göra något som skulle ha sänt mig direkt tillbaka till den plats jag just lämnat. Mina planer sedan min frigivning hade fallit i bitar – och eftersom jag hade få resurser och mina böner verkade förbli obesvarade kändes det inte som att jag hade särskilt många val.
Ett ljud utanför fångade min uppmärksamhet. När jag tittade ut genom fönstret fick jag syn på motellägaren som skottade snö på parkeringsplatsen själv. ”Åh, det där är inte rätt”, tänkte jag, så jag gick ut till honom. Jag tänkte inte så mycket på mitt tjänande den kvällen. Men nästa dag drog ägaren till min förvåning ner kostnaden för mitt rum. Och medan jag bodde där de kommande fem veckorna bad han mig aldrig betala fullt pris.
Hans generositet var mer än en ekonomisk välsignelse – som jag verkligen behövde. Hans vänlighet var också ett bönesvar när jag var på väg att förlora hoppet. Genom honom förstod jag att Gud var medveten om mig – och att jag behövde vidta några åtgärder för att återvända till honom.
En väg tillbaka
Årtionden före den kvällen i januari ville jag inte ha något med Gud att göra. När jag som arg, bitter och förvirrad 22-åring kom till statsfängelset gjorde jag allt jag kunde för att få mina medfångar att frukta och respektera mig. Jag trodde även att ingen kunde eller borde älska mig – inte ens Gud – för jag var övertygad om att jag hade korsat gränsen där det inte fanns någon återvändo och att det inte fanns något hopp för min återlösning.
Jag vet nu att jag hade fel, vi kan alltid omvända oss och återvända till Gud. Äldste Dieter F. Uchtdorf i de tolv apostlarnas kvorum har lärt:
”Satan vill att vi ska tro att vi när vi syndar passerar en ’punkt utan återvändo’ — att det är för sent att ändra kurs …
Kristus kom för att rädda oss. Om vi valt fel kurs kan Jesu Kristi försoning ge oss förvissningen att synden inte är utan återvändo. Det är möjligt att återvända i säkerhet om vi följer Guds plan för vår frälsning.”
Jag började återvända till Gud efter att jag hade suttit i fängelse i över tio år. En vän som besökte mig i fängelset under flera år gav mig Mormons bok och bad mig läsa den. Trots att jag lovade att jag skulle göra det sköt jag alltid upp det. En helg besökte min vän mig och frågade om jag ens hade tagit upp boken. Självklart hade jag det! Jag tog upp den varje gång jag städade mitt rum. Men jag hade inte läst den – och det var inte förrän jag hade ett allvarligt samtal med min vän, som fick mig att förstå hur viktigt det var att jag höll mitt löfte, som jag äntligen började läsa.
Jag upptäckte många intressanta berättelser i Mormons bok, men jag sa till mig själv att de var just det – berättelser. Sedan kom jag till Moroni 10:4. Jag ska erkänna att jag inte ville ”fråga med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus” om boken var sann; jag ville inte tänka på vilka konsekvenserna skulle bli för en person som mig om den var det. Och om det här var Guds ord, då var Jesu Kristi försoning verklig, och jag avskydde att tänka på hur mina handlingar hade bidragit till hans lidande.
Men jag bad ändå. Jag fick ingen syn eller hörde en röst som sa att boken var sann. Men när jag tittade ut genom fönstret en klar sommardag kom ett enormt ovädersmoln rullandes över himlen. Det kom inget regn – bara en kraftig vind – och lika snabbt som det hade kommit passerade molnet. Och jag visste. Precis som Moroni hade lovat vittnade Anden till mitt hjärta att Mormons bok var sann – och att jag behövde förändras.
Jag började studera skrifterna mer uppriktigt och fick tillåtelse att starta en studiegrupp för Mormons bok med mina medfångar. Missionärerna besökte även mig och andra i fängelset. Under de följande 15 åren lyssnade jag på missionärernas lektioner, och under resten av min tid i fängelset försökte jag leva annorlunda. Det var inte lätt i den miljön. Men det var möjligt tack vare min Frälsare som gav mig stöd och vägledning under den erfarenheten och in i nästa del av mitt liv (se Mosiah 24:15).
Att finna förlåtelse
Jag ska aldrig glömma dagen när jag träffade min biskop efter den där ensamma januarikvällen i mitt motellrum. Min vän som hade gett mig Mormons bok hjälpte mig att komma i kontakt med honom. När jag träffade biskopen på hans kontor före kyrkan berättade jag för honom om mitt förflutna, och jag var redo för honom att säga att de inte behövde någon som mig i sin församling.
I stället bjöd han in mig till sakramentsmötet.
Så jag kom. Jag var övertygad om att jag hade ordet fånge intatuerat på pannan och att när jag kom in skulle alla undvika mig. Men det hände inte. I stället hittade jag de mest välkomnande människor jag någonsin träffat. Söndagen därpå kom jag tillbaka. Kort efter att jag hade börjat gå i kyrkan frågade en rådgivare i biskopsrådet om jag ville tala om förlåtelse på sakramentsmötet.
”Jag? Tala om förlåtelse?” frågade jag. Men när han bekräftade att han menade det, tog jag på mig uppgiften. När jag talade till församlingen var jag säker på att de bara skulle se mig som en tidigare fånge. Men ju längre jag pratade desto säkrare blev jag, och efteråt möttes jag av bara kärlek från de här medlemmarna, som hälsade på mig med en kram eller ett handslag. Den dagen kände jag verkligen vad det innebar att ”älska din nästa som dig själv” (Matteus 22:39).
Ännu viktigare var att jag till slut förstod att när Frälsaren led i Getsemane trädgård och blödde ur varje por (se Mosiah 3:7; Läran och förbunden 19:18–19), blödde han också för mig. Det här var en vändpunkt – även om jag hade tagit emot sanningen i Mormons bok och hade bjudit in Jesus Kristus i mitt liv, var jag övertygad om att jag inte skulle inbjudas till himlen. Jag kunde inte få förlåtelse. Hans försoning var till för alla andra, men inte för mig – på grund av det jag hade gjort.
Men i det ögonblicket insåg jag att jag kunde få förlåtelse. Den kunskapen hjälpte mig att gå vidare med mitt liv. Efter fler möten med missionärerna döptes jag i mars 2012 – mitt första steg på förbundsstigen. Även om jag tidigare inte trodde att det var möjligt, kunde jag gifta mig med en underbar kvinna från min församling. Vi beseglades i Salt Lake-templet i juni 2013.
Min fru och jag har lärt oss att ha tro på Jesus Kristus. Vi litar på hans försoning och tror att ”tack vare att Jesus vandrade en sådan lång och ytterst ensam stig behöver inte vi göra det”. Som människor är vi ofullkomliga. Ibland snubblar vi – till och med faller. Men oavsett hur ovärdiga eller bortom frälsning vi tror att vi är så ger inte Kristus upp angående oss; han är alltid villig och redo att hjälpa oss återvända säkert hem.