Endast digitalt: Unga vuxna
Bära varandras bördor: välsignelserna av vår gemenskap i kyrkan
Författaren bor i Chile.
När mormor gick bort undrade jag hur jag skulle kunna känna frid. Min församling hade svaret.
När jag växte upp kändes det enkelt att leva efter evangeliet. Jag litade på mina föräldrar och ledare, och de vägledde mig och hjälpte mig att göra bra val.
Men när jag har nått ung vuxen ålder har jag lärt mig att vi ofta kan möta svårigheter och utmaningar i livet som prövar vår tro.
När mormor oväntat gick bort stod min familj och jag inför en av dessa svåra tider. Det fick mig att stanna upp och fråga: ”Om Gud är god, varför skulle han då ta bort någon god från våra liv?”
Mormor var vår stöttepelare. Hon var snäll, omtänksam och kärleksfull – en mor till alla. Hon välkomnade alla till vårt hem. Barnen i grannskapet som lekte på gatan framför vårt hus brukade äta middag med oss eftersom hon hade en tallrik mat till alla.
Så när hon dog kämpade jag med min tro.
Mitt i all min sorg, trots att jag inte sökte svar i evangeliet eller i Gud, bad jag ändå varje dag. Först var mina böner monotona. Jag bad om samma saker. Jag var tacksam för samma saker.
Men allteftersom tiden gick fanns det en fråga i hjärtat som jag till slut ställde till min himmelske Fader:
”Hur kan jag finna frid?”
Hitta ett evigt perspektiv
En vän var svaret på denna uppriktiga bön.
Tack vare honom började jag gå i kyrkan igen. Han frågade om jag ville följa med honom och jag gick med på det, bara för att han var min vän. Jag var inte intresserad av att delta.
Men lite i taget, bara för att jag var där, började evangeliets budskap tränga in i mitt hjärta. Jag såg att vår himmelske Fader har en plan för oss. President Russell M. Nelson har sagt:
”Evigt perspektiv ger oss en frid som ’övergår allt förstånd’. (Filipperbrevet 4:7.) …
Livet börjar inte med födelsen; inte heller slutar det med döden.”
Jag sörjer fortfarande mormor, men Jesu Kristi evangelium ger mig frid och tillförsikten om att vi en dag kommer att återförenas.
Jag lärde mig också att det krävs ständiga och dagliga ansträngningar för att minnas mitt dopförbund och lyssna på Andens vägledande röst. Jag började värdesätta den Helige Andens gåva i mitt liv. Jag vet att han alltid är med mig, genom alla svårigheter jag ställs inför.
Sörja med dem som sörjer
Jag är så tacksam för en vän som märkte att jag drog mig bort från evangeliet och sträckte ut handen för att stötta mig. När jag fortsatte att gå till kyrkan, institutet och andra aktiviteter för unga vuxna kom jag närmare fler unga vuxna i mitt område som alla strävade efter att älska varandra och leva efter Jesu Kristi evangelium.
President Nelson har också sagt:
”Sista dagars heliga söker i likhet med andra efterföljare av Jesus Kristus efter sätt att hjälpa, upplyfta och älska andra. De som är villiga att kallas Herrens folk är ’villiga att bära varandras bördor … att sörja med dem som sörjer … och trösta dem som står i behov av tröst’ [Mosiah 18:8–9].
De försöker verkligen efterleva det första och det andra stora budet. När vi älskar Gud av hela vårt hjärta vänder han våra hjärtan till andras välbefinnande i ett vackert, ädelt kretslopp.”
Att hjälpa mig bära mina bördor var precis vad mina medlärjungar i min församling gjorde för mig och vad de fortsätter att göra för varandra. Jag älskar verkligen dem i min församling! Vi träffas ofta, vi stöttar varandra och vi tjänar varandra. När någon behöver ett jobb hjälper vi varandra att söka efter möjligheter. När nya människor kommer till våra söndagsmöten välkomnar vi dem och försöker få dem att känna sig inkluderade.
Goda vänner har hjälpt mig bli stark i evangeliet, och tillsammans är vi starka mot livets prövningar och frestelser.
Att vara en vän till andra
Och precis som goda vänner stöttade mig när jag behövde det som mest, har jag nu möjlighet att vara den vännen för andra. Ibland när jag har lagt märke till att människor jag älskar har det svårt eller har distanserat sig från kyrkan, gör jag vad jag kan för att fortsätta stötta och inbjuda dem – för att påminna dem om att Herren älskar dem och väntar på att de ska återvända till förbundsstigen.
Jag vet att jag inte skulle vara där jag är i dag utan mina underbara vänner och församlingsmedlemmar som hjälpte mig ha modet att vara trofast när jag sörjde så mycket.
Att ha denna starka, kärleksfulla gemenskap av likasinnade lärjungar är en av de mirakulösa välsignelser vi får som medlemmar i kyrkan. Inget är mer stärkande än att tillbe med, älska och lyfta upp dem som strävar efter att vara som Frälsaren.
Om du kämpar med en svår utmaning ska du komma ihåg att du inte är ensam. Det finns vänner, stödbröder, stödsystrar och kärleksfulla ledare i din församling, gren och stav som kan stödja och stärka dig. Och du kan vara till styrka för dem också.