Kapitel 15

Vi bör vara ett vördnadsfullt folk

Vördnad är mer än bara ett beteende, den är en dygd som bör ingå i vårt sätt att leva.

Spencer W Kimballs liv och verksamhet

År 1955 invigde president David O McKay det första templet i Europa, templet i Bern i Schweiz. Äldste Spencer W Kimball, som då var medlem i de tolv apostlarnas kvorum, skulle tala på eftermiddagssessionen under invigningens första dag. Den dagen tillbringade han en timme ensam i templet ”med att förbereda sinne och hjärta för eftermiddagen, lugnt, stilla, respektfullt och med vördnad”.¹ Under sitt tal sade han: ”När jag vaknade i morse och började återfå medvetandet efter natten, såg jag hur gryningen närmade sig, och min första tanke gick till det heliga tempel vilket skulle invigas denna dag. Jag tänkte: ’Ingen mat idag. Skor måste putsas, kläder strykas och jag måste ha ett rent sinne.’ Hela vägen till Zollikofen ville jag inte säga ett ord, och när jag kom in i detta rum och satte mig bredvid [president McKay], som bara talade i heliga viskningar, då visste jag att jag känt något av det som han hade känt. ’Helgat åt Herren. Helighet anstår Herrens heliga’”².

President Kimball reserverade inte bara sin vördnad till evenemang som tempelinvigningar. Han talade om vördnad som ett sätt att leva, och han exemplifierade denna lärdom även i små, vardagliga aktiviteter. Ett exempel är när han besökte ett möteshus och i all stillhet gick in på en toalett, plockade upp pappershanddukar som låg på golvet och rengjorde handfatet. En lokal ledare i kyrkan lade märke till denna enkla, respektfyllda handling. Inspirerad av president Kimballs exempel lärde han andra att visa större vördnad för heliga platser och ting³.

Spencer W Kimballs lärdomar

Vördnad är inte något man tillfälligt lägger sig till med på söndagen, utan en fortgående inställning av hängivenhet mot Gud.

Vördnad har definierats som en ”känsla eller inställning av djup respekt, kärlek och förundran, som inför någonting heligt”. Att beskriva vördnad som hängivenhet mot Gud är ett annat sätt att uttrycka dess betydelse.

Många av våra ledare har sagt att vördnad är en av själens främsta egenskaper, att i den ryms sann tro på Gud och hans rätt-färdighet, hög bildning och kärlek till de högre tingen i livet …

Liksom övriga principer i evangeliet leder vördnad till ökad glädje.

Vi måste komma ihåg att vördnad inte är ett dystert, tillfälligt uppträdande som vi lägger oss till med på söndagen. I sann vördnad ingår lycka, så väl som kärlek, respekt, tacksamhet och gudsfruktan. Den är en dygd som bör vara en del av vårt sätt att leva. Faktum är att de sista dagars heliga bör vara det mest vördnadsfulla folket på jorden⁴.

Vi bör hysa vördnad för Fadern och Sonen och för deras heliga namn.

Vördnad för Fadern och Sonen är en nödvändig egenskap hos dem som uppnår det celestiala riket. I kapitel 76 av Läran och förbunden, kallad ”Synen”, vilken gavs till Joseph Smith och Sidney Rigdon i februari 1832, finner vi:

”Och sålunda sågo vi de celestialas härlighet — vilken överträffar allt — i vilken Gud, Fadern, regerar på sin tron i evighet,

för vilkens tron allting böjer sig i ödmjuk vördnad och giver honom äran i evighet.

De som bo i hans närhet äro den Förstföddes församling, och de se såsom de äro sedda och känna såsom de äro kända, emedan de hava mottagit av hans fullhet och av hans nåd,

och han gör dem lika i kraft, i makt och i herradöme.” (L&F 76:92–95)

I en annan nutida uppenbarelse uppmanas vi att även visa vördnad för gudomens namn. Vi är tillsagda att inte missbruka Faderns namn, att till och med undvika att använda det för ofta. (L&F 107:2–4) …

Det tycks som om vördnad för Gud och hans namn är en av de viktigaste egenskaper som vi kan utveckla⁵.

En dag på sjukhuset rullades jag ut från operationsrummet av en vårdare som snubblade, och från hans vredgade läppar kom hemska förbannelser i samband med Frälsarens namn. Trots att jag var halvt medvetslös reagerade jag och vädjade: ”Snälla ni! Snälla ni! Det är min Herre, vars namn ni nedsmutsar.”

Det var dödstyst en liten stund. Därefter viskade en dämpad stämma: ”Förlåt.” Han hade ett ögonblick glömt bort att Herren med kraft befallt allt sitt folk: ”Du skall inte missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” (2 Mos 20:7) …

Från scenen, [och i det dagliga livet] plågas känsligare öron och ögon dagligen genom ett otillåtet och hädiskt användande av Herrens, vår Guds namn. På klubben, på bondgården, i umgängeslivet, i affärslivet, och i livets alla skiften används Återlösarens namn orättmätigt och på ett och syndfullt sätt. Vi som är tanklösa och vårdslösa och vi som är ondskefulla och motsträviga bör komma ihåg att vi inte ostraffat kan missbruka Herrens namn. Är det inte så att vi riskerar att till sist förgöras då vi vanhelgar allt som är heligt och rent, då vi ofta utan vördnad i vårt dagliga tal använder gudomens olika namn? …

Det är fruktansvärt då en människa på ett vanvördigt sätt använder gudomens namn. Detta innefattar också att använda Herrens namn utan myndighet, och det finns många människor, som säger sig ha fått uppenbarelser och gör anspråk på myndighet, som inte har fått den direkt från Herren.

Genom tidsåldrarna har profeterna aldrig upphört att tillrättavisa denna allvarliga synd. Profeten Jesaja kallade dem till ansvar och botgöring ”som svär vid HERRENS namn och bekänner [sig] till Israels Gud, men inte i sanning och rättfärdighet”. (Jes 48:1) …

Att uttala Herrens namn med vördnad måste helt enkelt vara en del av våra liv som medlemmar av kyrkan. Som goda sista dagars heliga röker vi till exempel inte. Vi dricker inte. Vi använder inte te eller kaffe … På samma sätt bör vi inte heller använda ett fult språk. Vi skall inte förbanna eller nedsvärta. Vi missbrukar inte Herrens namn. Det är inte svårt att bli fullkomlig i att undvika en vana att svära, för om man tillsluter sin mun mot alla förbannelseord, är man på väg mot fullkomlighet i den saken.

Men vårt ansvar slutar inte där. Detta vore att helt enkelt avstå från att göra en synd. För att handla rätt måste vi uttala vår Herres namn med vördnad och helighet i våra böner, våra tal och våra diskussioner …

Jesus fullkomnade sitt liv och blev vår Kristus. Hans dyrbara blod utgöts, och han blev vår Frälsare. Hans fullkomliga liv gavs, och han blev vår Återlösare. Hans försoning för oss gjorde det möjligt för oss att återvända till vår himmelske Fader, men hur tanklösa, hur föga uppskattande är inte de flesta av dem, för vilka han gjorde detta! Otacksamhet är en av tidsåldrarnas stora synder.

Stora människoskarar bekänner sig tro på Herren och hans verk, men relativt få hedrar honom. Miljoner av oss kallar oss själva kristna, men sällan knäböjer vi i tacksamhet för hans ofattbara gåva, sitt liv.

Låt oss åter ta på oss en vördnadsfull inställning och uttrycka vår tacksamhet till vår Herre för hans ojämförliga offer. Låt oss minnas den nutida befallningen ”Därför skola alla människor giva akt på hur de taga mitt namn på sina läppar.” (L&F 63:61)⁶

Tempel, möteshus och hem bör vara platser för vördnad.

Inom ännu ett område av yttersta vikt har Herren genom nutida uppenbarelse sagt att vi bör ha en rättmätig vördnad för hans heliga hus. I denna viktiga uppenbarelse som gavs till Joseph Smith och som är känd som invigningsbönen för templet i Kirtland, gavs anvisningar att detta, såväl som alla andra heliga tempel som blivit uppresta åt Herren, ska vara en plats av vördnad för honom. (Se L&F 109:13, 16–21.)

Det som har sagts om kyrkans heliga tempel kan bokstavligen tillämpas på alla ”Herrens hus”, vare sig det är ett möteshus eller annan plats där de heliga tillber, eller i själva verket alla sista dagars heliga hem⁷.

För kyrkans medlemmar är inte kapellet en undangömd plats eller en vrå i en katedral. Det är inte en plats med guld- och juvelbetäckta altare. Det är en plats utan vräkighet eller prål, utan statyer och till största delen utan tavlor, enkelt dekorerad, ren och ljus och andaktsfull. Det är en plats där människor sitter bekvämt, i sant brödraskap, där undervisning ges, körer sjunger, medlemmar ber och predikar, och där alla får kunskap och inspiration — och där gammal och ung tar emot sakramentet. Här uppstår och introduceras tankar och handlingar i vårt liv, och här föds tro, den tänds på nytt och helgas.

Kapellet är inte invigt för fariseisk fromhet med sorgsna ansikten, stel formalitet, eller kall och ödslig tystnad, men vördnad för heliga platser, heliga ändamål och gudomliga personer bör alltid finnas där⁸.

Är vi ett vördnadsfullt folk? Visar våra handlingar i hemmet och i kyrkan vördnad för vår Skapare?

Ibland undrar vi. Vi besöker sakramentsmöten och konferenser där barn vandrar otyglat i gångarna. Under mötet lägger vi märke till hur vuxna samtalar med sina bänkgrannar, hur medlemmar halvsover och ungdomar samlas i foajén. Vi ser familjer komma sent och högljutt inta sina platser, och grupper som är inbegripna i högljudda samtal i kapellet efter mötet.

Våra tankar vänder sig till undersökare, vänner och dem vars vittnesbörd är sköra och spirande. Är våra möten det kraftfulla missionärsverktyg som de kan vara, där Herrens Ande råder och genomtränger hjärtan? Eller måste vi först avskärma oss från många onödiga distraktioner innan vi kan förnimma Anden?⁹

En stor människa är vördnadsfull. Han är aktningsfull i ett hus för gudsdyrkan även om han kanske är den enda själen däri. Ingen församling hade samlats när Herren befallde Mose: ”Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.” [2 Mos 3:5] Presiderande ämbetsmän bör planera så noggrant att inga viskningar kan höras eller ses på förhöjningen. Föräldrar bör undervisa och disciplinera sina barn och sitta tillsammans med dem (om de inte sitter klassvis med sin lärare). Mötesvärdar bör utbildas att se till att medlemmarna intar sina platser så tyst som möjligt. Deltagare bör komma tidigt, hälsa vänligt i dämpad ton, ta långsammare steg, finna platser långt fram och sitta i en stillsam, kontemplativ stämning. Alla bör delta så mycket som möjligt —sjunga tillsammans med dem som sjunger, be med den som ber, ta del av sakramentet med ett tacksamt hjärta och bekräfta de förbund som tidigare ingåtts. Möjlighet ges att noggrant följa de lektioner som ges, de tal som hålls och de vittnesbörd som bärs, och att inte döma efter vältalighet, utan efter uppriktighet. Här ges möjlighet att dricka djupt ur källan, för den enklaste lärare eller talare bidrar med tankar som kan vidareutvecklas. När vi lågmält går in genom kapellets dörr lämnar vi bakom oss all kritisk bedömning, oro och omsorger — alla planer vad gäller yrke, politik, umgänge och fritid — och hänger oss lugnt åt begrundan och gudsdyrkan. Vi kan bada i den andliga atmosfären. Vi kan hänge oss åt lärdom, omvändelse, förlåtelse, vittnesmål, uppskattning och kärleksfullhet¹⁰.

Vördnad börjar i hemmet.

Var börjar då vördnad, och hur kan vi utveckla den?

Precis som för alla andra gudalika dygder är hemmet nyckeln till vördnad.

Låt mig framhålla betydelsen av att lära barn att be. Det är under personliga böner och familjeböner som det lilla barnet undervisas om att böja sitt huvud, knäppa sina händer och sluta sina ögon, när vi ber till vår Fader i himmelen. Ett beteende som lärts ut i hemmet avgör uppförandet under kyrkans möten. Ett barn som lärt sig att bedja hemma förstår snart att han måste vara tyst och stilla under bönerna vid mötena.

På samma sätt vet barnen, när familjens hemafton blir en del av familjelivet, att det finns speciella tillfällen inte bara i kyrkan utan också hemma då vi lär oss om vår himmelske Fader och alla måste uppföra sig på bästa sätt.

Barn tycker särskilt mycket om musik. Psalmer som ofta sjungs i kyrkan kan också bli välbekanta i hemmet. Särskilt små barn kan ha nytta av att föräldrarna hjälper dem att lära sig enkla psalmer hemma. Då ser barnen fram emot att sjunga dem under sakramentsmötet och på andra möten.

Föräldrar bör naturligtvis gå till söndagens möten med sina barn.

Fadern och modern bör arbeta tillsammans på att försäkra sig om att förberedelserna för mötena blir trevliga. Jäkt i sista minuten för att samla in barnen, klä dem och skynda iväg till mötet förstör vördnaden.

När familjer börjar få denna vana kommer de ofta för sent till kyrkan, ofta med hårda ord och sårade känslor, och barnen är ofta upprörda och rastlösa under mötet. Hur mycket mer vördnadsfull är inte den familj som förbereder sig i god tid för mötena, kommer i god till kapellet innan mötet börjar och sitter tillsammans för att lyssna till preludiet och lägga världsliga bestyr åt sidan.

Föräldrar som har små barn har det ibland besvärligt med att hjälpa sina små att vara tysta under mötena och att hindra dem från att vara störande. Ihärdighet, fasthet och förberedelser i hemmet är nödvändiga ingredienser för framgång. Om de är villrådiga om hur de ska handskas med sina barn i kyrkan, kan unga föräldrar söka råd från ett par i församlingen med större erfarenhet.

Medlemmar i kyrkan samlas ofta i klungor i kapellet före och efter mötena för att hälsa på varandra. Viss skenbar brist på vördnad anses oskyldig på grund av det faktum att vi är ett vänligt folk och att sabbaten är en lämplig tidpunkt för att hälsa på, umgås med och träffa nya människor. Föräldrar bör vara goda exempel för sina barn genom att hälsa på andra i foajén och på andra ställen utanför kapellet före eller efter ett möte. Efter mötet kan föräldrarna hjälpa till med att bibehålla mötets goda anda i hemmet genom att diskutera en tanke, ett musiknummer eller något annat positivt inslag på mötet med sina barn¹¹.

Vårt exempel på vördnad kan utöva ett kraftfullt inflytande på andra.

Vi har diskuterat betydelsen av vördnad och undersökt några av dess betydelser. Vi har också gett ett flertal förslag på hur man främjar vördnad i hemmet och i kyrkan. Men den verkliga förbättringen av människors uppträdande kommer när lokala ledare och familjer gemensamt strävar efter att övervinna just sina problem med vördnad. Vi ser framför oss hur hela kyrkan anstränger sig för att förbättra vördnaden …

Sann vördnad är en nödvändig egenskap, men en egenskap som snabbt försvinner i världen samtidigt som de onda krafterna vidgar sitt inflytande. Vi kan inte helt förstå den kraft för det goda vi kan utöva om de miljontals medlemmarna i Kristi sanna kyrka fungerar som förebilder på vördnadsfullt uppträdande. Vi kan inte föreställa oss hur många ytterligare liv som vi kan vidröra. Kanske ännu viktigare är att vi inte kan förutse det stora andliga inflytandet på vår egen familj om vi blir det vördnadsfulla folk vi vet att vi borde vara¹².

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. För ytterligare hjälp, se sidorna V–IX.

Gå igenom exemplen på vördnad på sidorna 155-157. Vad säger dessa två berättelser om vad det innebär att vara vördnadsfull? Vilka exempel på vördnad har du lagt märke till i ditt eget liv? Vad har du lärt dig av dessa erfarenheter?
Studera de fyra första styckena på sidan 157 och sök efter vad president Kimball lärde om vad vördnad är och inte är. Varför bör sista dagars heliga ”vara det mest vördnadsfulla folket på jorden”?
Hur tycker du att vi ska reagera när vi hör någon missbruka Herrens namn? Vad kan du lära dig av president Kimballs exempel? (Se s 158.) Vad kan vi göra för att hedra Herrens namn?
Gå igenom sidorna 159-162 och leta efter vördnadsfulla handlingar och attityder och vanvördiga handlingar och attityder. På vilka sätt kan sådana handlingar och attityder påverka oss personligen? Hur kan de påverka vår familj och andra? Fundera över vad du och din familj kan göra för att vara vördnadsfulla i kyrkan.
Vad tror du att föräldrar kan göra i hemmet för att hjälpa sina barn att vilja vara vördnadsfulla på sakramentsmötet? på andra möten och aktiviteter i kyrkan? (Se exemplen på sidorna 162–163.)
Studera kapitlets sista två stycken (s 163-164). På vilka sätt kan vår förbättrade vördnad påverka vår familj? vårt samhälle?

Skriftställen som hör till detta ämne: 1 Kungaboken 6:1, 7; Matteus 21:12–14; Alma 37:14–16; L&F 63:61–62, 64